Naturen i Bottenhavet

Nationalparken består huvudsakligen av ett band av karga skär och öar som sträcker sig från Sastmola till Gustavs. Skärgården vid kusten är splittrad och rik på grynnor. Öarna är mestadels små och skärgårdarna omgivna av grunda vattenområden. Nationalparken består av naturgeografiskt olikartade områden: Skarvörarnas, Gummandooras och Bogaskärs skärgårdar, Bredviksfjärden samt Luvias, Raumos och Euraåminnes, Nystads och Sexmilarens skärgårdar.

Skarvörarna

Skarvörarnas (fi. Oura) skärgård är exceptionellt värdefull både landskapsmässigt och ur biologisk synpunkt. Denna runda ögrupp intill öppna havet består av hundratals öar med få eller inga träd samt mindre skär, kobbar och grynnor. Berggrunden i skärgården består av bergarterna glimmerskiffer och diorit. Området är täckt av ett blockrikt moränlager, varför nästan hela skärgården består av blockmark. I skärgården finns det också klippöar samt skär med klapperstensstränder eller hedartad växtlighet.

Det växer skog på de största öarna i mitten av skärgården. Tidigare användes de mindre öarna för bete, och betesgången har påverkat deras växtlighet. I sänkor på de största öarna finns det också små myrar. Skarvörarnas skärgård med utskär samt havsvikar som småningom mister kontakten med havet utgör ett typiskt område för landhöjningskusten.

Naturen på området påminner på många sätt om skärgården i Kvarken. Stränderna domineras av havtorn, bland vilken det växer havsstrandsarter såsom havssältning och strandglim. På Skarvörarna växer en specialitet för Bottenhavet, nämligen bohusranunkel, samt den mycket sällsynta arten strandloka. Under vattnet bildar havsnajas, borstnate och hårnating ställvis vidsträckta bestånd.

Fågellivet på Skarvörarna är som bäst under flyttningstiden. I strandvattnen rastar då bland annat grågäss, bergänder och svärtor. Ibland häckar till och med en eller annan svärta på området. Med god tur kan man också få se en havsörn där.

Gummandooras och Bogaskärs skärgård

Gummandooras vidsträckta yttre skärgård ingår i Bottenhavets nationalpark och kompletteras av Ahlaistenjokis lilla åmynning. Området är mycket artrikt på grund av zoneringen enligt salthalten. Området har en rik havsfågelfauna, och här kan man få se bland annat storskrakar, småskrakar, fisktärnor, silvertärnor, skräntärnor och skärpiplärkor. Ejdern, som livnär sig på blåmusslor, häckar också på området.

Gummandooras skärgård befinner sig mer eller mindre i naturtillstånd och den är i sin helhet täckt av ett morän- och sandlager. Moränen är blockrik, varför landskapet präglas av blockmarker både på stränderna och högre upp på öarna. Sälgskär och en del av Stora Enskär ingår i nationalparken. Dessa här också till de största skogbevuxna öarna på området.

Ahlaistenjokis lilla åmynning utgör en övergångszon mellan saltfattigt havsvatten och sött vatten. Där dominerar växter som anpassat sig till de exceptionella förhållandena, till exempel arterna uddnate, vattenstäkra och hjulmöja.

Bredviksfjärden

Bredviksfjärden (fi. Preiviikinlahti) är en vidsträckt, rätt grund havsvik med sandbotten. Tidigare betade boskap på dess stränder men numera har stränderna vuxit igen med vass och buskar. Öarna i viken har en intressant flora. Jordmånen består huvudsakligen av sand, och många av öarna präglas av hedväxtlighet med lavar i bottenskiktet och vindpinade rönnar som enda trädslag. På öarnas flacka strandängar växer bl.a. kustarun, dvärgarun, vildlin och knutnarv. På öarna påträffas också en specialitet för Bottniska viken, gultåtel. På de näringsrika driftvallarna av blåstång växer arter som vejde och marviol.

Bredviksfjärden är ett internationellt sett viktigt område med tanke på fågelfaunan. Antalet häckande sjöfågelpar och sjöfågelarter är stort. Typiska sjöfåglar vid viken är bl.a. gravand, årta, stjärtand, bergand och sothöna. Ejdern är den vanligast förekommande arten vid öarna. Vadare som häckar på öarna är bl.a. strandskata, strandpipare, roskarl, rödbena och drillsnäppa. Även den starkt hotade sydliga kärrsnäppan häckar på området.

De tidvis översvämmade sandbankarna i Ytterö (fi. Yyterin lietteet) ligger vid Bredviksfjärdens norra strand och utgör den viktigaste rastplatsen för flyttande vadare i södra Finland. Flyttande vadare som rastar vid viken är bl.a. kärrsnäppa, småsnäppa, spovsnäppa, kustsnäppa, sandlöpare, myrsnäppa, kustpipare, myrspov och smalnäbbad simsnäppa. Även flyttande sjöfåglar söker sig till området, och i slutet av augusti håller i allmänhet tusentals fåglar till vid viken. I slutet av hösten rastar hundratals sångsvanar vid viken.

Luvia skärgård

Luvia skärgård är ett av de mångsidigaste områdena av Satakunda skärgårdsnatur. Området ligger i södra delen av Satakunda sandstensområde, där jordmånen ställvis är frodigare på grund av diabasberggrunden. Områdets södra del täcks av ett ojämnt moränlager, varför stränderna huvudsakligen består av block och stenar. Rundhällar blir vanligare längre norrut. Vinden och isarna gör att de minsta öarna hålls trädlösa och öppna. De största öarna har småningom blivit skogbevuxna i och med landhöjningen.

Fågelfaunan i Luvia skärgård är representativ och typisk för Bottenhavet. Havsörn häckar regelbundet på området, och grågåsbeståndet är stort. Även labben, som rövar näring av andra fåglar, har sin hemvist i parken, liksom också gravanden och berganden.

Skogbevuxna Säbbskär är den största ön på området. Orsaken till att öns natur är så mångsidig ligger delvis i att berggrunden består av diabas. Säbbskärs södra och östra stränder är flacka och på dem kan man tydligt urskilja hur växtligheten förändras gradvis till följd av landhöjningen. Ovanför stenstranden närmast vattenbrynet finns en driftvall av blåstång, som bildar ett frodigt underlag för många växter och små djur. Beroende på fuktförhållandena följer sedan en äng omgiven av vass eller en klibbalslund; ovanför driftvallen på öststranden finns en bred äng, på sydstranden breder däremot en havsstrandslund på blåstångsunderlag ut sig. Under klibbalarna i lunden växer rödblära, hässlebrodd, hallon, och rörflen. I nordvästra delen av ön reser sig två åsformationer ur havet. På stränderna finns det fina rundhällar.

Torrängsväxtligheten kring Säbbskärs fyr avslöjar att ön har varit kulturpåverkad redan länge. På fyrens gård växer exempelvis gulmåra, ängskavle, vårbrodd, gräslök, smultron, backnejlika och luddhavre.

Största delen av ön hör till nationalparken. Den del som inte ingår i nationalparken är ett privat skyddsområde.

Raumo och Euraåminne skärgård

Den smala yttre skärgården utanför Raumo har en starkt maritim prägel. Utskären är trädlösa eller nästan trädlösa, antingen har de inga buskar eller så är de täckta av täta enbusksnår. På stränderna kan det finnas täta havtornssnår och enstaka vindpinade rönnar, björkar och alar. I bergsskrevor i yttre skärgården påträffas den i Satakunda sällsynta arten dansk skörbjuggsört.

Den yttre skärgården är speciellt viktig för havsfåglarna. De ställvis täta enbusksnåren på öarna och de grunda vikarna är skyddade och lugna platser att häcka i. Ejdern är den vanligast förekommande sjöfågeln på området. I fågelfaunan ingår också bl.a. grågås, gravand, bergand, och labb. Grunden, särskilt Kalla, Susikari och Bokreivi, är värdefulla med tanke på fågelfaunan både som häcknings- och rastplatser. Vadare däremot rastar under flyttfärden vid driftvallar på låga stränder.

Efter att nationalparken hade inrättat bifogade frivilligt områden som ägs av Raumo stad med parken. Sådana är exempelvis Kylmäpihlaja fyr och Kuuskajaskari befästning.

Nystads och Sexmilarens skärgårdar

Skärgårdszonerna utanför Nystad och Gustavs är bland de största i Bottenhavet. Skärgården består huvudsakligen av små öar och kobbar. De sydligaste delarna hör till Letala rapakiviområde och norrut finns glimmerskiffrar och dioriter. Det förkommer också ställvis basiska bergarter och kalkstråk. 

Kala rundhällar är vanliga längs stränderna, för moräntäcket är tunt och har sorterats eller sköljts bort av havet. Här finns sparsamt med lösa jordarter jämfört med mellersta och norra delarna av nationalparken. Under vattnet finns smala fördjupningar som beror på stora sprickdalar och är omgivna av vidsträckta grunda områden. Vattnets kvalitet är nästan som i naturtillstånd i det här området. 

De små holmarna och skären i yttre skärgården erbjuder fåglar fina häckningsplatser samt rastplatser under flyttfärden. Särskilt skären Harmaaletot, Sinneskarit och Santakarit har en mycket värdefull fågelfauna. Här kan men se en majestätisk havsörn sväva i skyn. På området finns det rikligt med ejdrar.

Arter som häckar på området är bl.a. labb och skräntärna samt tordmule, som häckar i kolonier intill öppna havet. Sillgrisslan, som trivs på öppna havet, påträffas ibland på området men arten häckar där mycket sällan.

Välmående hav, mångsidig natur

Bottenhavet hör till de havsområden vid vår kust som har bevarats i gott skick. Näringshalterna och eutrofieringsgraden är tydligt lägre än i Finska viken, Skärgårdshavet och Östersjöns huvudbassäng. För att kusten i Bottenhavet är så öppen sker vattenutbytet på öppna havet effektivt och vattnet hålls klarare, men i närheten av åmynningar och bebyggelse finns det tydliga tecken på eutrofiering även i Bottenhavet. Till följd av mänsklig verksamhet når näringsämnen från bosättningscentrum, industri och fiskodlingar havet. Med avrinningsvattnen transporteras näringsämnen från skogar, åkrar och myrar längs åar och diken ut i havet.

Färgsprakande havsnatur

Bottenhavets nationalpark bildar en 160 km lång remsa i nord-sydlig riktning vid vår sydvästkust. Östersjöns salthalt minskar ju längre norrut man kommer, och det är typiskt för Bottenhavet att salthalten förändras gradvis. I Bottenhavet möts sydliga maritima arter och nordliga arter som anpassat sig till en lägre salthalt. Undervattensarterna i södra delen av Bottenhavet är nästan desamma som i Skärgårdshavet, men längre norrut minskar salthalten och arterna består av allt färre havsarter och allt mer arter som anpassat sig till sötare vatten. Många maritima vattenväxter, ryggradslösa djur och fiskar lever i Bottenhavet på norra gränsen av sitt utbredningsområde. Exempel på sådana fiskarter är svart smörbult, tejstefisk, tobiskung, oxsimpa och tångspigg, och på ryggradslösa djur sandräka och tångräka. Blåmusslan minskar betydligt i antal i norra delen av Bottenhavet, och bandtången påträffas bara alldeles i södra delen av området. Däremot förekommer många sötvattensarter, såsom den form av harr som leker i havet, rikligare först i Bottenhavets mellersta och nordliga delar.

Bottenhavets natur är rik och mångsidig

Undervattensväxterna inklusive algerna uppvisar en stor artrikedom och mångfald i Bottenhavet, även om de än så länge undersökts rätt lite. Det förekommer rikligt med blåstång i hela Bottenhavet. Vid de yttre skärens stränder bildar den stora bestånd ner till rentav 8 meters djup. Blåstången hör till de viktigaste undervattensväxterna i Östersjön som bildar livsmiljöer för andra organismer. De täta blåstångsruskorna erbjuder fiskyngel och ryggradslösa djur skydd och många fiskarter utmärkta lekplatser. Blåstången är mycket beroende av en ren livsmiljö, för den behöver klart vatten och solljus för att klara sig. Eutrofieringen har lett till att förekomsterna av denna alg har minskat betydligt i Skärgårdshavet och Finska viken.

I Bottenhavet finns också en annan blåstångsart, nämligen smaltång. Den har troligen uppstått efter istiden genom att algen anpassade sig till de speciella förhållandena i Bottniska viken. Bottenhavet är ett övergångsområde mellan dessa två blåstångsarter. Den mindre smaltången växer allmänt i norra delen av området men påträffas inte i Skärgårdshavet. Blåstången däremot blir allt ovanligare ju längre norrut i Bottenhavet man kommer och klarar sig dåligt i Kvarken på grund av vattnets låga salthalt.

På de vågexponerade stränderna i yttre skärgården trivs ett flertal rödalger, exempelvis de mångåriga arterna kräkel, kilrödblad och blåtonat rödblad. Även den klarröda rödalgen rosendun och den ludna rödalgen grottsammet förekommer i Bottenviken. Även havsnajas förekommer ställvis i stort antal. I grunda, skyddade vikar växer det olika kransalger, såsom rödsträfse och borststräfse. Typiska växter i de skyddade labyrintartade miljöerna i mellanskärgården är ålnate, olika slingor och möjor samt hornsärv.

Storskraken, Bottenhavets synligaste fiskare

Storskraken valdes till parkens symboldjur främst för att den är så enkel att känna igen och för att den är en synlig och vanlig fågelart. Dess bestånd i Finland är livskraftigt. 

Storskrakens form avslöjar en hel del om artens levnadssätt. Den doppingformade kroppen, den långa halsen och det långsmala huvudet med den krokiga näbbspetsen är som gjorda för att dyka och fånga fisk med.

Hanen har mörkgrönt huvud. Gränsen mellan honans hennafärgade huvud och vita hals är skarp. Honans spretande tofs i bakhuvudet är också hennafärgad. Storskraken är rätt stor: kroppslängden är ca 70 cm, vingbredden 95 cm och vikten 1–2 kg. Lätet består av ett grodlikt kväkande.

Storskraken häckar i Europa, norra Asien och Nordamerika. De nordligaste häckarna flyttar söderut då sjöarna får ett istäcke. Storskrakarna i Finland flyttar i allmänhet till södra Sverige och Danmark. Milda vintrar övervintrar de dock i skärgården i sydvästra Finland. Storskraken häckar vid sjöar, åar och havsstränder i hela Finland.

Storskraken behöver en lämplig hålighet att häcka i. Boplatsen kan bestå av en hålighet i ett träd, en byggnad eller under en sten eller av en skorsten eller holk. Honan lägger 8–12 gulaktiga ägg och ruvar dem i 32–35 dygn. Ungarna kläcks nästan samtidigt och följer därefter genast honan till det närmaste vattendraget, som kan ligga på till och med en kilometers avstånd från boet. Jämfört med andra sjöfåglar försvarar storskraken sina ungar aktivt och den bär också små ungar på sin rygg, ofta flera åt gången. Ibland "rövar" honorna ungar av andra storskrakar. Då kan en storskrakshona plötsligt ha ett tjugotal ungar att hålla reda på.

Storskraken är en dykand som livnär sig på småfisk, musslor och kräftdjur. Storskrakarna fångar fisk i grupp till exempel så att en hona med sina ungar driver in ett stim av småfisk i en vik genom att simma i ett solfjäderformat mönster och sprätta vatten med vingarna. Intill stranden attackerar storskrakarna fiskstimmet.

Storskrakarna anländer bland de första fåglarna till vakar och isfria ställen på våren. Merparten av storskrakarna kommer i april. Hanarna söker sig redan i juni ut på havet för att rugga. På hösten flyttar storskrakarna i stora flockar, de bildar långa band under flykten. De hanar i praktdräkt som man ser här i oktober–november är genomflyttare från Vita havet.