Helvetinjärvis historia

Livet i ödemarken
Skogsarbete
En skyddad sevärdhet
rsprunget till namnet Helvetinjärvi 

Helvetinjärvi nationalparks trakt har alltid varit glesbebodd ödemark. Jakt och fiske samt bärplockning har utgjort tillskott till den magra brödfödan. Boskapen betade i skogen. Det bedrevs även tjärbränning, och som minne av detta kan man ännu på området urskilja gamla tjärdalar. Från Södmo var det en lång väg till civilisationen. Om vintern skidade man, och om sommaren promenerade man. I båda ändorna av de långa sjöarna stod båtar till förfogande för dem som rörde sig i trakten.

Skogsarbete

Skogsbruket i områdets skogar inleddes på 1800-talet. Haukkajoki och de långa sjöarna fungerade som flottningsleder för timret. För att underlätta skogshuggarnas och flottarnas möjlighet att komma till arbetsplatsen byggdes områdets första cykelvägarna på 1930-talet. Ca tjugo år senare byggdes de första skogsbilvägarna. Största delen av nationalparkens skogar är gamla ekonomiskogar, det finns mest plantbestånd och unga skogar i parkens mellersta delar.

En skyddad sevärdhet

För att bevara det unika landskapet grundade Forststyrelsen fyra naturvårdsskogar på området. Först skyddades Helvetinkoluområdet på 1950-talet, sedan Haukkajärvis stränder på 1960-talet.

Helvetinkolu har varit en känd turismsevärdhet allt sedan 1800-talet. Flera kända konstnärer och författare, såsom A. Gallen-Kallela och J. L. Runeberg, har beundrat Helvetinkolus och Iso Helvetinjärvis landskap. Gallen-Kallela strövade i början av 1890-talet med sin konstnärsvän Louis Sparre i trakterna kring Helvetinkolu. Sparre skrev en vemodig berättelse om färden Hågkomst från Helvetinjärvi i publikationen Nuoren Suomen Joulualbumi år 1891. Båda förevigade traktens människor och landskap i sina verk: Sparres oljemålning Middag är en ögonblicksbild från måltiden vid Rimmi torp. Gallen-Kallela gjorde flera skisser till personstudier, bl.a. blyerts- och tuschteckningar av flickorna vid Rimmi torp och Kuusimäki torp. Dessutom gjorde han teckningar av den gamle Rimmigubben som låg och sov på bodgolvet.

Även tonsättare besökte trakten: i juni år 1908 blev Oskar Merikanto inspirerad av sommaråskvädret vid Koverojärvi och tonsatte ett kort musikstycke i Kuivajärvi gårds gästbok. Stycket fick senare namnet Koveros toner. (Källa: Poroila, Heikki: Oskar Merikannon sävellykset. Suomen musiikkikirjastoyhdistys. Helsinki 1994.)

Ruovesiungdomarna brukade ta sin tillflyktsort till Helvetinkolu under bönsöndagar då inga danser fick arrangeras under den lediga dagen. Bönsöndagen firas den femte söndagen efter påsk. Namnet har sitt ursprung från böneprocessionerna vid Roms församling på 300-talet, då kristna processioner ersatte hedniska korteger som riktade sig till åkrarna. De vårliga processionerna gick i närheten av åkrarna och man bad om välsignelse för den kommande skörden. Dansförbudet under bönsöndagen avskaffades på 1960-talet. Visuvesis ungdomsförening byggde på 1920-talet en raststuga vid Helvetinkolu, som ännu i denna dag erbjuder skydd för besökare.

Ursprunget till namnet Helvetinjärvi

Enligt en gammal legend, tog Ruokes husbonde en gädda från Sipiläs mjärde utan lov. Detta ledde till en häftig dispyt, som fördes med ord såväl som vapen. Efter sammandrabbningen fräste Sipiläs häxa åt Ruokes gubbe: "Ur denna Helvetes sjö kommer inga gäddor så länge mina naglar är mjuka." Så skedde, och först långt senare fastnade en gädda i en bragd.