Naturen i Kurjenrahka

Till Kurjenrahka nationalpark hör Egentliga Finlands vidaste myrar i naturtillstånd samt skogarna som omger dem, varav en del är gamla. Nationalparkens jordmån är karg, vilket även syns i dess natur; skogarna är för det mesta torra momarker och myrarna karga högmossar. Högmossarnas mittpartier är klart högre än randområdena, så det rinner inte till näringsrika avrinningsvatten från de omgivande områdena. Högmossarnas växter lever på den knappa näring som regnvattnet för med sig.

Kurjenrahka nationalpark kan geografiskt indelas i tre delar:

• Kurjenrahkas och Lammenrahkas stora högmosse-områden,
• Vajosuo med dess randskogar samt
• Laidassuo, Lakjärvenrahka och Pukkipalo myr- och skogsområde.

Från vitmossemyr till göl

Kurjenrahka nationalparks myrar är till sin mångsidighet och vidd i egen klass i Egentliga Finland. Även om en del av myrarnas randpartier tidigare dikats, är största delen av myrarealen odikad.

Dessutom har en del av dikena redan hunnit växa igen och myrarnas ursprungliga växtlighet har kommit tillbaka. Denna process kan också påskyndas genom att täppa till dikena och fälla det trädbestånd som uppkommit som följd av utdikningen, alltså genom att återställa myrarna (metsa.fi).

Kurjenrahka, Lammenrahka och Vajosuo

Kurjenrahka, Lammenrahka och Vajosuo är högmossar, där de torrare ställena, alltså tuvsträngarna slingrar sig mellan de våtare områdena alltså höljorna. På tuvsträngarna trivs förutom getpors glest växande krokiga myrtallar. Höljorna som ligger mellan dem är ställvis förrädiska, eftersom där finns gungfly som man sjunka igenom. Det finska ordet rahka som förekommer i myrarnas namn syftar på den lokala benämningen på vitmossan som är karakteristisk för myrarna.

Nationalparkens drygt 20 km² stora (2000 ha) myr Kurjenrahka är Egentliga Finlands största och ett av Södra Finlands största nästan enhetligt bevarade myrområden. Den är en vidsträckt högmosse, uppdelad av skogsholmar, vars ytterst blöta hölja-område är koncentrerat till myrens västra och norra delar. Höljorna är små myrtjärnar, vid vars stränder många av myrens fåglar häckar. Hölja-områdets svårframkomlighet ger häckningsro i trygghet från rovdjur.

Lammenrahka som gränsar till Savojärvi är en för Egentliga Finland typisk högmosse, där torra tuvsträngar och sumpiga höljor kretsar runt myrens center. Den är ett myrområde som ställvis är bördigare än Kurjenrahka, med talrika höljor med klart vatten. På Lammenrahka förekommer den kanske talrikaste myrfågelfaunan i nationalparken. Den fristående Vajosuo är en högmosse, som är mindre än de tidigare nämnda, med trädfattigt mittparti och ett tydligt talldominerat tallmyrbälte runt kanterna.

Laidassuo och Lakjärvenrahka

Laidassuo och Lakjärvenrahka, som ligger i nationalparkens västra del, är helt olika de vidsträckta Kurjenrahka- och Lammenrahkaområdena. Här har myrarna bildats mellan bergiga skogar, ofta som långsmala kombinationer.

Laidassuos och Lakjärvenrahkas område är ett huvudsakligen labyrintartat, ställvis även ödemarkslikt myrområde, vars högmossar är små och kärrtyperna många. Invid myrarna finns det små skogsholmar, varav en del har bevarats i naturligt tillstånd. En sådan holme är bl.a. Pukkipalo-området.

I urskogens famn i Pukkipalo

Nationalparkens skogar består av myrarnas randskogar eller skogsholmar mitt på myrarna. Största delen av nationalparkens skogar har före parken grundades varit ekonomiskogar. Pukkipalos urskogsområde, som ligger i Laidassuo- och Lakjärvenrahkas östra hörn, och flera andra skogsholmar som länge besparats från avverkning liknar dock naturskogar: de består av olika åldrar, speciellt gamla, grova träd och mycket murket trädvirke. Även trädarterna är många.

I Pukkipalo växer landskapets ståtligaste gamla skogar. På området finns det gamla granar, torrfuror och lägor. På ställen som ligger högre än den övriga terrängen växer gamla sköldbarktallar som övervakare av friden på området. 

I de gamla skogarna trivs såväl hålbyggande fåglar som flera insekter och även svampar. Pukkipalos rötsvampflora är den mest representativa i Egentliga Finlands. Arter såsom de hotade rosentickorna och lapptickorna visar att området under tidens gång kontinuerligt har haft murket trä att erbjuda, vilket är sällsynt i Södra Finlands förhållanden.

Faunan

Även om Kurjenrahkas fauna huvudsakligen är karakteristisk för myrtrakter häckar även ödemarksarter samt sällsynta och utrotningshotade arter på området. En del av dem är långt från sitt huvudsakliga utbredningsområde; i nationalparken häckar bl.a. flera nordliga fågelarter på sina sydligaste förekomstområden. 

Tranornas hemvist

Till nationalparkens häckande fågelfauna hör flera arter som klassificerats fåtaliga eller hotade i Egentliga Finland, såsom lärkfalken, tornfalken, nattskärran, gråspetten, trädlärkan och mindre flugsnapparen. Dessutom kan en lyckligt lottad vandrare få se en pilgrimsfalk i en myrtalls krona eller flygande på himlen. Kurjenrahka lär även vara ett av dalripans sydligaste häckningsområden i Finland. Förutom dalripan klarar även vårt lands sydligaste videsparvar av att leva i videsnåren på myrarnas kanter och på tallmyrarna.

I myrarnas gamla randskogar och på myrholmarna häckar bl.a. korpar, pärl- och slagugglor, spillkråkor, tretåiga hackspettar, orrar och tjädrar. Många fåglar rastar under sina vårliga och höstliga flyttfärder på nationalparkens myrar. Området gynnas som rastställe bl.a. av flyttande sädgäss och tranor.

Tranan – en majestätisk gäst

Stämningen är förväntansfull när stegen bär ut på myren som doftar milt av skvattram under försommaren. Luften är frisk och andedräkten ångar i tystnaden, tills den plötsligt bryts av ett primitivt trumpetande läte någonstans i fjärran. Vårens budbärare, tranorna, har anlänt till myren för sin parningsdans. Trots sin ansenliga storlek dansar de graciöst i morgondimman. Ljudvärlden fylls för ett ögonblick av tranornas skränande, när de turas om att höja rösten: Kruii, kruii, ropar de på ett sätt som vittnar om var deras vetenskapliga namn (Grus grus) har sitt ursprung*. Deras bärande stämma påminner lyssnaren om forna tider och för tankarna till vildmarker och orörd natur. Inget under att det finns så många gamla föreställningar och myter om tranor.

Synen – och särskilt ljudet – av den majestätiska tranan är alltid gripande. Tranorna är tecken på den urtida årsrytmen och man ser förväntansfullt fram emot deras ankomst. På våren glider de fram högt i skyn med sunnanvinden och för med sig ett löfte om att vintern går mot sitt slut och att våren närmar sig. Efter sommaren samlas de i stora flockar inför flyttfärden och vi vet att vintern väntar bakom knuten. När nordanvinden blåser säger de adjö och färdas på sina enorma vingar mot övervintringsområdena i södra Europa och Nordafrika.

Tranorna stärker sitt livslånga parförhållande med dansritualer och rop. Häckningsplatsen, som består av en hög med växtdelar, ligger oftast i mitten av en avlägsen myr eller strandäng som är skyddad från rovdjur och långt från människor. I Kurjenrahka nationalpark häckar mellan nio och fjorton tranpar varje år, men under flyttperioderna kan hundratals tranor rasta här. Tranparen får en eller två ungar i taget, men under sommaren är det överraskande svårt att urskilja tranfamiljen trots honans storlek. De orangegula ungarna och de gråaktiga föräldrarna är förvånansvärt väl dolda i skydd av växtligheten och rör sig ljudlöst och håller sig undan. Vanliga vandrare upptäcker i regel att en tranfamilj är bosatt i området först i slutet av sommaren, när ungarna redan är stora och vågar sig ut mer.

Transtammen är livskraftig i Finland, men antalet lämpliga häckningsområden på myrarna har minskat på grund av dikningar, torvproduktion och skogsodling. Även andra myrarter har drabbats. Därför är Forststyrelsens arbete med att restaurera myrar, såsom att fylla igen diken, livsviktigt för att bevara vår mångfald av arter. Kurjenrahka är en av de sydligaste stora häckningsmyrarna för tranan i Finland och tranan är en fantastisk symbol för vår nationalpark.

*Grus var benämningen på tranan redan 4500–2500 år före vår tideräkning på ett indoeuropeiskt språk, och hänvisade till tranans läte. Carl von Linné, som namngav arten, lånade senare ordet från antikens Grekland.

Fjärilar, trollsländor och skalbaggar

I områdets gamla skogar påträffas flera sällsynta skalbaggar som är beroende av murkna träd. Speciellt Pukkipalos skalbaggsfauna är mångsidig. Områdets utrotningshotade arter representeras av bl.a. tickorna Aradus betulinus och Aradus pictus samt den skrovliga flatbaggen. Till myrarnas fjärilsfauna hör också flera sällsynta och hotade arter, bl.a. blomrismätare och Clossiana freija.

Av mörkrets vänner syns bara spår om dagarna

Nationalparkens flygekorrar lever rätt så obemärkta i de gamla blandskogar i myrarnas utkanter. Födan består av löv, bark och pollen och granarna ger ett effektivt skydd. Flygekorrens värsta fiende i nationalparken är mården. Även duvhöken och slagugglan kan någon gång nappa en flygekorre. 

Savojärvi, som ligger på norra sidan av Kurjenrahka myr, är å sin sida ett utterpars revir. Parets nattliga jaktfärder går regelbundet från den närliggande Mynäjärvi till Savojärvi och fortsätter vidare till Järvijokis övre lopp.

På nationalparkens område lever ett permanent lobestånd. Älgen, vitsvanshjorten och rådjuret är allmänna i parken. Ibland kan även någon varg eller björn ses i parken.