Lauhanvuoris historia

Värdefulla jakt- och fiskemarker

Näätäluoma (näätä = mård) och flera finska ortnamn som börjar med ordet Karhu- eller Kontio- (björn) i Lauhanvuoritrakten berättar om den starka jakt- och fisketraditionen i området på medeltiden. Man jagade inte bara pälsdjur utan också fåglar och annat småvilt. Man bedrev också älgjakt på skidor. I dag kan man vandra i fågeljägarnas spår exempelvis i Paulamaa, Virityskeidas och Loukasneva.

Lauhanvuoritrakten är känd för sina bäcköringar. En gammal eka, som man hittat i sjön Pieni Haapajärvi, vittnar om forna fiskare, men en del av äldsta ortsborna kan ännu minnas den lokala fisketraditionen, som gick ut på att man fångade fisk för hand i bäckarna.

Men varifrån kommer namnet på sjön Spitaalijärvi ("Spetälskesjön")? Enligt legenden trodde man att Spitaalijärvis vatten kunde bota olika sjukdomar, t.ex. spetälska. Det berömda "botevattnet" fördes t.o.m. till Rysslands furstar. Den läkande effekten kan kanske förklaras med vattnets surhet, pH-värdet är än i denna dag ca 4,7. Sjön är ca 1,5–2 meter djup. (fi.Spitaalijärvi = Spetälsksjön)

Pälsdjuren och det övriga viltet var värdegods och orsakade gräl mellan österbottniska nybyggare och fångstmän från Tavastkyro. Det var inte helt ovanligt med misshandel, mordbränder och rättegångar. Situationen lugnade sig först efter storskiftet år 1736, då man började markera gränserna i terrängen. Vid storskiftet grundades också kronoskogarna i Lauhanvuori och Haapakeidas, kring vilka det uppstod tät torparbebyggelse. 

Tjärbränning och skogsarbete

Tjäran blev den viktigaste exportvaran i Österbotten på 1600-talet. Tjära brändes också på Lauhanvuori, och den transporterades längs den stadsväg som gick genom Lauhanvuori till Kristinestad för att säljas. Enligt sägnerna krävde tjärbränning också olycksoffer, och exempelvis ortnamnet Palokuolemankeidas ("Brandoffermyren") vittnar om detta.

Så småningom minskade efterfrågan på tjära och priset på trävara började stiga. Skogarna på Lauhanvuori var i ekonomibruk fram till 1970-talet. Efter kriget flyttades en skogsstuga upp på bergets krön, och till en början användes den av skogshuggare, senare av skogsväktare. Stugan förstördes i en eldsvåda hösten 2005.

Kvarnstenar

Lauhanvuori omges av forna strandvallar. Dessa mäktiga sandstensformationer har i gamla sägner beskrivits som jättars, naturväsens eller rentav Guds verk. I mitten av 1800-talet började man tillverka kvarnstenar av denna sällsynta och värdefulla sandsten. När man hittade en lämplig sten började man bearbeta den redan på fyndplatsen. Om man upptäckte fel i stenen under arbetets gång lämnades den kvar i terrängen. I dag kan uppmärksamma vandrare få syn på dessa övergivna stenar i området.

Potatisodling utom räckhåll för frosten

Potatisen kom till Österbotten på 1700-talet. Till en början visste man inte riktigt hur den 

skulle användas: vilken del skulle man äta och 

hur skulle den tillverkas. Frosten pinade de låglänta markerna men kom inte åt odlingarna på Lauhanvuoris krön, där man odlade den värdefulla sättpotatisen. Av de här potatisåkrarna finns det kvar stengärdsgårdar och vissa främmande växtarter, såsom grässtjärnblomma och rölleka. Intill naturstigen uppe på krönet odlas fortfarande potatis, som ett minne från gångna tider.