Klättra upp på klipporna, ner i ravinerna
Noux nationalpark ligger på gränsen mellan ekzonen och den sydboreala vegetationszonen. Naturen domineras av dalar och raviner som uppkommit under istiden samt karga, lavbevuxna bergskullar med glesa tallskogar, vilkas högsta höjd ligger på 110 meter över havsytan. I tallskogen på bergen häckar fåglar som bland andra den hotade trädlärkan och nattskärran.
Från de ståtliga stupens krön öppnar det sig på många ställen en imponerande utsikt. Invid Haukkalampirundan (Haukankierros) från ett berg öppnar det sig en underbar utsikt över den nordöstliga delen av Myllypuro dal. Till berget kan man återigen återvända för att beundra landskapet som förändras under årstiderna; på hösten fängslar landskapet vandraren med sin rika färgprakt. Från berget ser man också Högbacka gård som nuförtiden fungerar som nationalparkens servicebas och som härstammar från 1930-talet. I närheten av Högbacka finns det en jättegryta som är belägen vid Kattilavägen nära Kattilaområdet. Den är ännu i dag gemensamt gränsröse för Vichtis och Esbo.
Ströva i skogarna, beundra sjöarna och tjärnarna
Bergens sluttningar sänker sig trappformigt eller brant stupande ner i fuktiga dalsänkor, som domineras av fuktiga momarksskogar, grankärr och tallmyrar. I täta granbestånd som växer vid foten av vattendrypande branter råder det en kylig fuktig skymning. Växtligheten vid foten av bergen samt i de näringsrika bäckdalarna är synnerligen frodig. I dessa lundar förekommer det bl.a. måbär, vinbär, skogstry och tibast samt hasselbuske och lind av trädarter. I maj färgas marken vit och blå av vit- och blåsippor. I dalsänkorna sjunger svarthätta och mindre flugsnappare. På området förekommer det också flygekorre.
I Noux nationalpark finns det över 80 små sjöar och tjärnar. Bland dem finns både myrkantade tjärnar med brunt vatten och klara sjöar med klippstränder. Också små tallmyrar och surdrag finns det rikligt med på området. Den största myrmarken i nationalparken är i naturligt tillstånd, den av gamla skogar inramade Soidinsuo. Huvuddelen av nationalparkens skogar har tidigare varit skötta ekonomiskogar, men en del har länge kunnat utvecklas ostörda av ingrepp och fått en urskogslik prägel. De bästa urskogarna finns i sluttningarna och vid foten av Haukkalampi och Myllypuro sprickdalar.
Mustalampis flytande torvflak kan betecknas som säregenhet i Noux nationalpark. Då vattenytan på Mustalampi tjärn höjdes som följd av uppdämningen på 1950-talet förorsakade det att de myrmarker som omgav tjärnen lossnade och blev flytande torvflak. Torvflaken flyter fritt på ytan av Mustalampi tjärn.
Flygekorren i Noux
Flygekorrar lever i barr- och blandskogsområdena på Nordamerikas och Eurasiens kontinenter. Spridningsområdet av stammen som förekommer i Finland (Pteromys volans) sträcker sig från Finland och Baltikum till öster ända till kusten av Stilla havet. Stammen hör till de striktast skyddade arterna i Finlands och EU:s lagstiftning. Skogar som är lämpliga för flygekorren håller på att minska.
Noux flygekorrstam är en av de tätaste av de i Finland kända stammarna. På området har hittats nästan 200 skogsbestånd, som är bebodda av flygekorrar. Arten är därför vald till nationalparkens symbol.
Flygekorrens utseende
Flygekorren är mindre än den vanliga bruna ekorren och den väger ca 130 - 160 gram. Hanen är en aning lättare än honan, men man kan inte märka skillnaden med blotta ögat. Flygekorrens kropp är ungefär 15 - 20 cm lång och svansen 9 - 14 cm. Pälsen är grå året runt och magen är något ljusare än ryggen. Flygekorren har stora, svarta ögon, vilka hjälper den att se bra i mörkret. I brosket mellan fram- och bakbenen finns det en hudflik som flygekorren breder ut när den glidflyger. Flygekorren rör sig nästan enbart genom att glidflyga från ett träd till ett annat. Den kan glidflyga t.o.m. 75 meter.
Flygekorrskogen
Flygekorren, vars livslängd är ca fem år, är stationär och använder samma revir och bohål i flera år. Reviret kan variera från bara några hektar upp till drygt hundra hektar! Hanarna rör sig på ett större område än honorna.
Flygekorrskogarna inhyser även andra sällsynta arter, t.ex. gråspetten, trolldruvan och mångtandspolsnäckan. En typisk av flygekorre bebodd skog är ett gammalt, grandominerat men bördigt blandbestånd. Stora aspar och björkar erbjuder föda och hackspettsbon som bohål. Stora granar fungerar utöver boplatser också som skydd mot rovdjur såsom mård, uggla och hök. Sådana här skogar finns i Noux ofta under branter. I synnerhet vid Nejonögestigen (Nahkiaispolku) och i Myllypuro dal lönar det sig att betrakta skogen ur flygekorrens synvinkel.
Tecken på flygekorren
Flygekorren rör sig oftast i skymningen, därför är det är ganska sällsynt att se den. Det vanligaste tecknet på vistelsen eller besöket av flygekorren är exkrementkorn som hittas vid foten av träden på området. De är ungefär av samma storlek som ett riskorn, deras färg är beroende av årstiden: på vintern och på våren färgas exkrementet gulaktigt av det pollenmjöl som flygekorrarna äter, medan exkrementet på sommaren på grund av bladfödan är mer löst och brunt eller t.o.m. svart.
Andra tecken på flygekorren är mera sällsynta spåravtryck synliga i snön på vintern, vilka man kan se t.ex. vid foten av ett träd, när glidflykten av någon anledning har blivit för kort. I snön är spåren av frambenen parallela framför och spåren av bakbenen parallela bak medan spåren lämnade av hudflikarna är ojämna.
Flygekorrens föda
Flygekorren är en mångsidig vegetarian, som alltid äter sin föda uppe i träden. Sommartid består dess meny nästan enbart av blad från träd. På försommaren livnär den sig helst på nya mjuka blad från lövträd, såsom från al och asp. Även rönnblad är smakliga. Efter det att löven fallit äter flygekorren främst al- och björkhängen. Om det finns rikligt med hängen, samlar flygekorren dem i vinterlager. Tallens knoppar, blomställningar och årsskott smakar också gott året runt.
Flygekorrens bo och ungar
Flygekorren har ett flertal bon samtidigt i bruk: i genomsnitt fyra gamla hackspettsbon och 1 - 2 risbon, som den använder för lagring av födan, övernattning och parning. På vintern vistas flygekorren mestadels i sitt bo, men rör sig även då dagligen. Honans och ungarnas bo befinner sig ofta i ett gammalt hackspettshål, men flygekorrhonan kan föda ungarna även i ett risbo eller i en fågelholk.
Parningen infaller i regel i mars och ungarna föds drygt en månad senare. Antalet ungar i kullen är vanligen 1 - 4. Hanen deltar inte i vårdandet av ungarna. Honan kan para sig även i maj och föda även en kull till under sommaren. En diande hona behöver föda också på eftermiddagen, vilket gör det möjligt att med god tur se den även under dagtid.
