Naturen i Patvinsuo

Urskogar och resliga träd

Autiovaara urskog har fått utvecklas i sin egen takt i mer än hundra år. Bland de skägglavsklädda granarna och gamla furorna står också stora aspar. Träden lever länge, dör, faller och förmultnar till slut. Kretsloppet startar på nytt, när nya plantor gror i gläntorna som träden lämnat och börjar söka sig mot ljuset.
I den här typen av skog finns många häckningsplatser för hackspettar och andra hålbyggare, såsom den sällsynta mindre flugsnapparen. I sin egen lilla värld i de urholkade asparna lever också en brokig samling svampar och insekter. Trädens stammar och grenar pryds av tiotals lavarter. När stammarna faller tar mängder av olika tickor över.


 

Skogen sjuder av liv, som vi människor knappt vet något om. På leden Kuusipolku i Autiovaara kan vandraren beundra allt detta i lugn och ro, med öppna sinnen. I urskogen ska man inte ha bråttom.

Suomunjärvis ljusa stränder

Sjön Suomunjärvi ligger i ett åsområde som uppkommit i slutet av istiden. I sjön finns ett tiotal öar och labyrintartade vikar. Hela 24 kilometer av strandlinjen utgörs av sand. Sjöns djup varierar kraftigt: mitt på fjärden finns såväl hela 27 m djupa sänkor som grunda ställen där man kan vada. Suomunjärvis ekologiska status är utmärkt och har inte försämrats genom människans inverkan.

I Suomunjärvi hittar man bland annat siklöja, sik, abborre och gädda. Traditionellt har man fiskat i synnerhet siklöja här. Siklöjebeståndets storlek varierar årligen.
Rundslingan Suomunkierto är en markerad led runt hela sjön. Till största delen går leden genom relativt jämn tallskog, men leden viker ställvis av mot sjöns strand. Det är tillåtet att bada på eget ansvar vid alla Suomunjärvis sandstränder, med det finns ingen officiell badstrand i området.



Även Hietajärvi i norra delen av nationalparken är en sjö med sandbotten och klart vatten. Sjön hör till Hietajärvi forskningsområde för integrerad uppföljning av miljön. I uppföljningsområdet försöker man se till att människan inverkan på miljön så litet som möjligt, så med undantag av hjortronsäsongen är det endast tillåtet att röra sig i området på de markerade lederna. Av samma anledning är det också förbjudet att fiska i Iso Hietajärvi.

Skogens konung och andra invånare

I Patvinsuo finns ett livskraftigt björnbestånd. Man ser ofta spår efter nationalparkens symboldjur björnen, men själva skogens kung är skicklig på att gömma sig. Endast med god tur kan en vandrare få syn på en björn. Björnen rör sig mest i kvällsskymningen och under natten. Hanen kan om sommaren under kort tid vandra hundratals kilometer. Björnen är också en skicklig simmare.



Björnen är vårt nationaldjur. Den är Finlands och Europas största rovdjur. Den allätande björnen äter gärna bär, myror, larver, rötter och honung. På hösten går den i ide för att sova sin vintersömn. Den sover ett halvår utan mat eller dryck. I januari–februari föds det 1–4 ungar i idet. De följer sin mor tätt i hälarna hela följande sommar. Den första vintern vistas de i samma ide som sin mor.

Man vet att också varg, lodjur och järv rör sig regelbundet i parken. Dessa gäster lämnar spår efter sig i snön. På sommaren betar älgar på nationalparkens mossar.

I parken finns också ett tjugotal amerikanska bävrar (kallades tidigare kanadensisk bäver). Man kan se deras dammar och bon vid många bäckar. Norra Karelens nuvarande bäverbestånd härstammar från två par amerikansk bäver som 1945 planterades vid Nälmänjoki.

Myrarnas håvor

Nationalparkens myrnatur är mångsidig: utöver de öppna högmossarna och aapamyrarna finns också tallbevuxna myrar och grandominerade kärr. Myrar täcker mer än hälften av parkens areal.

Hjortronet är myrarnas mest eftertraktade gåva. Bären utvecklas i honblommorna, men inte utan hanblommor som producerar pollen. På öppna myrar händer det förargligt ofta att blommorna fryser under frostnätter i början av juni. Andra år händer det att störtregn piskar sönder blommornas kronblad, så att pollinerande insekter inte längre hittar dem.

Beska tranbär hittar man på fuktiga öppna myrar och kärr med glesa trädbestånd. Bären mognar först när kölden sätter in, i månadsskiftet september–oktober. Många flyttfåglar äter gärna föregående års bär under vårflyttningen.



Odonet som växer på tuvor i kärren ger rika skördar, men bären har trotts vara odugliga som människoföda. Helt i onödan! Bäret har en mild smak och innehåller bland annat rikligt med C-vitamin.

Fåglar i de öppna myrmarkerna

På nationalparkens myrar finns många typer av häcknings- och matplatser för otaliga fågelarter. På Patvinsuo hittar man fortfarande många arter som har försvunnit från myrarna längre söderut i Finland. Sådana arter är till exempel ripan, ljungpiparen och småspoven. De vidsträckta öppna myrarna lockar också flyttfåglar att vila och äta i området.



På våren ljuder de många återvändande flyttfåglarnas konsert från myrarna. Från fågeltornet i Teretinniemi öppnar sig fina vyer för den som vill följa fåglarnas liv och leverne på myren. I juni tystnar sången när fågelparen har fullt upp med häckningen. När ungarna har fötts stämmer vadarna upp på nytt, nu för att varna sin avkomma för faror.

Kissansuo–Raanisuo–Tohlinsuo myrskyddsområde

Kissansuo–Raanisuo–Tohlinsuo myrskyddsområde inrättades 1982, samtidigt som intilliggande Patvinsuo nationalpark. På myrarna Kissansuo och Tohlinsuo finns mer näringsrika områden än i nationalparken. Här häckar varje sommar fågelarter som är typiska för myrar: ängspiplärka, gulärla och flera olika vadare såsom gluttsnäppa och småspov.



På själva myrskyddsområdet finns det inga markerade leder eller andra friluftsanordningar. Närmaste skärmskydd och eldplats finns sydost om skyddsområdet, vid vandringsleden Susitaival (ilomantsi.fi, på finska) vid Lutinjoki. Man har rätt att röra sig i området med stöd av allemansrätten.

I myrskyddsområdet har man restaurerat dikade myrar. Dikena fylldes igen med hjälp av grävmaskin på sensommaren 2006. Vegetationen och andra myrarter har börjat återvända efter de störningar som restaureringen medförde och myrarnas framtid ser lovande ut.

På Tohlinsuo restaurerades också skog: en 20 hektar stor skogsdunge brändes 2006. Tack vare restaureringsbränningen uppkom stora mängder murknande träd, som tusentals arter i skogen behöver för att överleva. Nya små träd har börjat växa i klungor i de gläntor som restaureringsbränningen åstadkom. Skogen blir allt mer naturlig med tiden. Läs mer om Kissansuo–Raanisuo–Tohlinsuo myrskyddsområde.

Finlands mest utforskade hektar av tickor

I Patvinsuo nationalpark brändes 1989 två hektarstora skogsdungar omgivna av myrmark, den ena på Lahnasuo och den andra på Surkansuo. Dessa var Finlands och hela Europas första restaureringsbränningar av skog. Med en restaureringsbränning försöker man efterlikna effekten av en skogsbrand som startas av ett blixtnedslag. Den dödar en del av träden och lämnar en del som fortsätter att växa.



Man har följt upp tickorna i de brända skogsdungarna särskilt noggrant i mer än ett kvartssekel. I början minskade antalet arter i båda skogsdungarna dramatiskt, men efter drygt tio år fanns det redan dubbelt fler tickarter jämfört med situationen före bränningen.

Under åren har man hittat totalt 96 olika tickarter i skogsdungen på Lahnasuo, vilket nu är rekordet för en enskild hektar skog i Finland! Bland tickorna finns flera hotade arter, såsom urskogsticka, sprickporing och kristallticka, samt östliga specialiteter som lövviolticka.

Restaureringsbränning är det bästa sättet att göra skogens struktur mångsidigare i områden som avverkats. Träden som branden dödar är viktiga habitat för såväl tickor som många hotade och sällsynta insekter. Alla invånare i ett dött träd har sin egen viktiga uppgift i näringsämnenas kretslopp i skogen.

Myrar restaureras

I Patvinsuo nationalparks västra del, i närheten av sjön Nälmänjärvi, blev myrar dikade innan skyddsområdet inrättades. Nu har dikena fyllts igen. De har också avlägsnats från grundkartorna, men flygbilder syns de igenfyllda dikena fortfarande. Det är bäst att ta sig över dikena vid dammarna.



En restaurerad myr återgår inte genast till sitt ursprungliga tillstånd, men vattenytans nivå stiger omedelbart och blir högre än i en dikad myr. Den högre vattennivån startar myrvegetationens, de övriga arternas och trädbeståndets återhämtning. Drygt tio år efter restaureringsåtgärderna visar flygbilder att återhämtningen har kommit igång ordentligt. De igenfyllda dikena är täckta av vegetation och vitmossorna frodas. Om hundra år går det knappast längre att urskilja de tidigare dikena. Det är ingen lång tid med tanke på myrens tusentals år långa utvecklingshistoria!

Ingår i internationella miljöprogram

Patvinsuo är ett internationellt sett viktigt fågelområde (Important Bird and biodiversity Areas, IBA). BirdLife Finland följer upp förändringar i fågelfaunan i dessa områden. Även i Patvinsuo försöker man inventera fågelbeståndet med 5–10 års intervall.

Ramsarkonventionen skyddar också fågelbeståndet och artrikedomen i våtmarker och vattenområden.



Hietajärviområdet i norra delen av Patvinsuo är ett av två forskningsområden för integrerad uppföljning av miljön i Finland. I det internationella programmet följer man upp förändringar i luften, marken och vattnet i 50 forskningsområden i 16 länder. Länk (syke.fi, information på finska).

Norra Karelens biosfärområde omfattar kommunerna Ilomants och Lieksa samt Tuupovaara i Joensuu. I biosfärområdena bidrar man till att säkerställa den biologiska mångfalden samt utvecklar den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarheten. Miljöministeriet och NTM-centralerna svarar för programmet med biosfärområdena.

Häckningsfrid för fåglarna

För att trygga fåglarnas häckningsfrid har områden med vissa begränsningar fastställts för nationalparkens stora myrar, Patvinsuo och Lahnasuo. Under fåglarnas häckningstid (1.3–10.7) är det tillåtet att röra sig endast på markerade leder i områdena som berörs av begränsningar. Kontrollera i vilka områden begränsningarna gäller (julkaisut.metsa.fi), ifall du har planer på att ta en skidtur på myren i vårsolen!