Markbrukets historia
I Syöte nationalparks symbol skildras områdets markbruks rika historiska tradition från 1800-talets slut fram till våra dagar. I början steg svedjebrukets rök längs granbergens sluttningar, och senare väntade en ängsbastu vid bergets fot hömännen till myrängen. Områdets historiska traditioner har bevarats i naturumets utställning.
Om nationalparken och dess närområden har det gjorts en publikation Maankäytön historia Syötteen alueella, som skildrar områdets bosättnings tidigaste skeden, jakt, svedjebruk och ängskultur samt skogsbrukets tider utan att glömma renskötseln och tjärbränningen. Publikationen säljs bl.a. vid Syöte naturum.
Svedjebrukets tid
Savolaxarna som anlände till Pudasjärvi och Taivalkoski ödemarker i slutet av 1500-talet förde med sig svedjebrukets konst. På den nuvarande nationalparkens område, i de norra delarna av Pudasjärvi och Taivalkoski samt i de södra delarna av Posio, låg åtskilliga granbeklädda berg som utnyttjades noga, antingen lovligt eller olovligt. Svedjesäd odlades ännu i mitten av 1800-talet. De många ortsnamnen som slutar på –aho (äng) skvallrar om svedjebrukets historia, såsom Halla-aho, Virsuaho och Karhuaho.
Som följd av svedjebruket och skogsbränderna som kommit loss från svederna uppkom på området först lövskogar och senare blandskogar med löv- och barrskog, som har berikat områdets arter. Bl.a. flygekorren har tydligt gynnats av svedjebruket.
Svedjebrukets gradvisa tillbakagång i slutet av 1800-talet hänger ihop med grundandet av Forststyrelsen år 1859. Svedjebruket slet på skogstillgångarna, vilka Forststyrelsen ville spara för sågindustrins behov.
Ängskulturen
Under torpartiden var åkerbruket mycket outvecklat. Först då Forststyrelsen satte upp begränsningar för svedjebruket tvingades torparna att övergå till boskapsskötsel. På torparnas små, t.o.m. under en halv hektar stora åkerarealer odlades brödsäd och potatis. Vinterhöet för boskapen måste man samla från kronolandets otaliga naturängar. De vida myrarna i naturligt tillstånd producerade dock lite, och de kunde inte slåttras varje år. Det sista höet från naturängar samlades på 1960-talet.
Sankängarna och madarna var bättre slåttermål än myrarna, eftersom översvämningarna på dem hindrade mossväxt och förskogning. Så byggdes alltså dammar i bäckarna som gick över ängarna, med vilken vattnet lyftes upp på ängen för höets växtperiod. Dammen öppnades och ängarna torkades i slutet av juli innan man slog höet. Kända dammängar i Syöte nationalpark är Jylkynpaise och Uusipaise i Taivalkoski och Moskavaaranpaise i Pudasjärvi. Namnens suffix, -paise, skildrar upplyftningen av vattnet på ängen, vilket på finska hette paisutus.
Även sjöarnas och tjärnarnas stränders madar var näringsrika och välväxta. Genom att sänka sjöarnas vatten fick man mera madmark på stränderna. Ett bra exempel på strandäng är Vaara-Salminens strand vid Salmitunturi.
På Latolampi myräng, som hört till Rytivaara kronoskogstorp har man byggt en lada och en damm för översvämning av ängen på samma ställen, där de legat förut. Syöteområdets naturturismföretagare ordnar guidade turer till torpet och till Latolampi äng. Tilläggsinformation får man från Syöte naturum.
Kulturlandskap
Ängskulturens tider lämnade flera värdefulla kulturlandskap efter sig. Dessutom ligger den nationellt värdefulla Peuranoja översvämningsängen alldeles invid parken mellan Jaaskamonvaara och Isovaara. Liiveri äng, som ligger på Latva-Korte-Kärppävaaraområdet har klassificerats nationellt betydande. Lokalt sett värdefulla ängar är Latvalamminsuo och Ahmalampi ängar som ligger mellan Selkävaara och Ahmavaara samt Rytivaara torps gårdsäng, som nuförtiden slås årligen.
Skogsnäring och skogsbrukskulturen
Skogsarbetet utgjorde ett viktigt tillägg i torparnas och böndernas näring. Man for till skogs då höbärgningen var över på myrängarna, och ibland stannade man hela vintern på avverkningsställena.
Sågverkens verksamhet blev livligare i slutet av 1800-talet, då Bottniska vikens stora effektiva ångsågar togs i bruk. Ijo älv var en utmärkt transportled för trävirket. Till sågarna tog man endast de största timren, som sedan om vintrarna transporterades med hästkraft till flottningslederna. Syöteområdes många skogsbäckar möjliggjorde flottning av timren till Ijo älv. I bäckarna byggde man flottningsdammar, med vilka man lyfte snöns smältvatten till bäckarnas övre lopp. Dessutom byggde man flottningsrännor på bäckarnas smala ställen för att underlätta timrens gång. Det finns fortfarande kvarlevor av skogshuggarstugor samt flottningsdammar och –rännor på parkens område.
Ännu på 1940- och 1950-talen förekom det storavverkningar i Syötes och Sarakyläs omgivning, då det betalades krigsersättning till det forna Sovjetunionen. De sista stora avverkningarna på den nuvarande Syöte nationalparks område gjordes ändå i början av 1900-talet. De stora avverkningarna gjordes i Jaaskamonvaaras omgivning. De gamla skogarnas riklighet på nationalparkens område visar, att skogsbruket i stor skala inte nådde upp till krönens skogar, därifrån det skulle ha varit dyrt och arbetsamt att hugga och transportera trävirket.
Den stil och detaljer som finns i Syöte nationalparks friluftsanordningar påminner mycket om Syöteområdets byggnadstradition.
Jakt
Fångstkulturen har årtusenden långa traditioner på Syöteområdet. Bland den lokala befolkningen bevarade jakten en viktig position på 1700- och 1800-talen, och för några mindre bemedlade var den en livsförutsättning ännu på 1900-talet. Olagliga fångstmetoder, såsom fällor och snaror, var vanliga i statens skogar. Jakten lämnade efter sig flera ortsnamn som t.ex. Hirvikumpu (älgkullen), Hirvihete (älgkällan), Peuransuo (renmyren), Ahmasuo (järvmyren), Oravivaara (ekorrberget), Hanhilampi (gåstjärnen) osv. Nationalparkens högsta berg, Pyhitysvaara (422 m ö h), är enligt gammal legend ett ställe, där man genom tiderna har gjort offer för att säkra jaktlyckan.
Renskötsel
Nybyggarna som bosatte sig på Syöteområdet tog till sig renskötseln från skogssamerna på 1700-talet. Renskötseln och svedjebruket var beroende av varandra, eftersom de fällda, torkande och på bränning väntande granskogarnas skägglav och tagellav var vinterfoder för renarna. Då svedjebruket spreds vida omkring och blev vanligare låg de goda svedjemarkerna ofta långt borta och ödemarksgårdarnas pojkar behövde renar för att transportera hö och svedjesäd på de långa och svårframkomliga vägarna. Så bildades en behändig kombination av renutfodring och svedjebruk, med vilken man fick sin inkomst.
Renköttet blev i slutet av 1800-talet en allt viktigare handelsvara medan renens andra bruksformer hamnade i bakgrunden. Vid samma tid började man grunda renbeteslag, som fortfarande är i bruk. Tilläggsinformation om renbeteslagen och om renskötsel får man från renbeteslagens förening (paliskunnat.fi, på finska).
Fornlämningar
Spåren efter mänsklig verksamhet under den förhistoriska tiden begränsar sig närmast till gropkvarlevor. Dessutom finns det flera stensatser på Ahmavaaras blockfältområde. Stenarna har samlats under sommaren, och avsikten har varit att flytta dem till boningarna på vintern för att bygga eldstäder.
