Sevärdheter och historia i Bottenvikens nationalpark
Läs också på historia av Bottenviken nationalpark
Sevärdheter i Bottenvikens nationalpark
Landskapet vid Bottenviken formas ständigt av landhöjningen och havet. Även människan har lämnat sina spår i landskapet. Det är sannolikt att människor har rört sig på öarna i Bottenvikens nationalpark ända sedan öarna steg ur havet. Det är möjligt att det funnits bosättning på de högsta öarna redan i slutet av 1500-talet eller i början av 1600-talet. På många öar i nationalparken kan man se fornlämningar, det vill säga spår av människans verksamhet. Den som besöker öarna kan bland annat se olika gamla byggnadsgrunder, stensättningar för gistvallar (ställningar där man torkat nät) samt stensättningar som fungerat som stöd för båkar, det vill säga sjömärken.
De kanske mest betydelsefulla och populäraste kulturhistoriska objekten i nationalparken – de gamla fiskelägena och råmärket Piispankivi – ligger på öarna Selkä-Sarvi, Pensaskari och Iso-Huituri.
Fiskelägen
I de restaurerade fiskelägena på öarna Selkä-Sarvi och Pensaskari i Bottenvikens nationalpark kan man beundra kulturlandskapet som formats av den gamla fiskekulturen och bekanta sig med nejdens kulturhistoria. Byggnaderna, som numera är i museibruk, och föremålen i dem berättar å ena sidan om en livskraftig fiskekultur och å andra sidan om den förändring som den traditionella fiskekulturen stod inför då nya redskap och material blev vanligare.
Selkä-Sarvi fiskeläge
Fiskeläget på Selkä-Sarvi är det mest omfattande och enhetliga fornlämningsområdet i Bottenvikens nationalpark. Området ligger i den södra delen av ön Selkä-Sarvi.
I Bottenvikens fiskeskärgård och fiskehistorien på ön Selkä-Sarvi kan man under de senaste århundradena urskilja två uppsving. Det ena ansluter till Karlöbornas ankomst till området i slutet av 1800-talet, och den andra till kristiden under 1930-talet. Byggnadsbeståndet i fiskarbyn på ön Selkä-Sarvi har antagligen varit som störst på 1800-talet, men byn har varit tätt bebyggd även under 1930–1940-talen. Många av byns byggnader har emellertid inte varit särskilt långlivade eftersom det varit en tradition i regionen att flytta oanvända byggnadsdelar till andra platser.
Ailinpieti stuga på Selkä-Sarvi har byggts på 1860-talet. Stugan anses vara välbevarad med tanke på förhållandena och den är ett unikt exempel på fiskarbastutraditionen från 1800-talet. Även andra byggnader i närheten av Ailinpieti har en intressant historia. Kalla ödestuga ägs av Forststyrelsen och byggdes ursprungligen av stockar från en annan större stuga. Stockarna har kapats av bakom timringarna. Detta förklarar åtminstone delvis varför byggnaden är så liten. Forststyrelsens hyrestuga Kokko är å sin sida byggd som nätmagasin på 1930-talet. I början av 1960-talet byggdes Kokko om till en bostad. Alldeles intill Ailinpieti stuga finns Jauhola saltbod som byggdes 1930. På 1960-talet började man bygga om saltboden till en fiskarbastu, men arbetet blev aldrig färdigt. Senare har byggnadernas väggar och tak reparerats och delar av dem har bytts ut.
På ön Selkä-Sarvi kan man förutom byggnaderna och byggnadsgrunderna även se gamla båtplatser och huggmärken i stenar. På ön Selkä-Sarvi finns även två solur som huggits i stenar. Det ena soluret ligger i ett gammalt fiskeläge, det andra finns på öns högsta punkt i den mellersta delen av ön.
- Ailinpieti stuga är alltid öppen. Det finns ingen personal på plats.
Pensaskari fiskeläge
På ön Pensaskari har det funnit ett fiskeläge åtminstone sedan början av 1700-talet. I fiskeläget finns en bostad, en bastu, två nätmagasin som använts för förvaring av nät och fiskeredskap, en iskällare och torkställningar för nät. På Pensaskari utövades fiske ända fram till 1980-talet.
I ett av nätmagasinen på Pensaskari har man byggt upp en utställning om den gamla fiskekulturen. Utställningens föremål, gamla fotografier och fiskarnas berättelser beskriver fiskarnas vardag. Föremålen består till en stor del av donationer från lokala fiskare.
- En del av byggnaderna i Pensaskari fiskeläge är öppna på sommaren och besökarna kan fritt gå in och bekanta sig med dem. Fiskeredskapsutställningen är öppen enligt överenskommelse. En del av Forststyrelsens samarbetsföretagare kan öppna dörren till utställningen till exempel i samband med en kryssning. Mer information fås av företagarna och från Limingovikens naturum, 0206 39 6059, liminganlahti@metsa.fi.
Råmärket Piispankivi
Den historiskt sett mest betydelsefulla fornlämningen i Bottenvikens nationalpark är råmärket Piispankivi (Biskopsstenen) i den norra delen av ön Iso-Huituri. Piispankivi är ett cirka sex meter långt och över två meter högt råmärke som byggts av stora stenar. Piispankivi anses vara ett råmärke mellan Åbos och Uppsalas stift och ett minne från hur man drog upp gränser mellan biskopsstiften. Piispankivi är antagligen från 1300-talet.
Mer information om historien i Bottenvikens nationalpark och dess natur finns bland annat i Forststyrelsens publikationer om Bottenvikens nationalpark.
Historia
Jakt och fiske
Parkens öar har praktiskt taget sedan sin tillkomst använts som säsongbaser vid jakt- och fiskeresor. Man flyttade ut till baserna för fångstsäsongen, eftersom det var för lång väg från kusten till fiskfångstområdena. T.ex. fiskebyn i södra delen av Selkä-Sarvi lär ha fungerat som säsongfångstbas redan sedan slutet av 1500-talet. Det sägs att det bodde över 300 personer i byn under nödåren.
Under fångstsäsongen kunde fiskarna bo på basen i månader utan att åka till fastlandet. I yttre skärgården fångades speciellt lax och strömming. Fångsten bevarades genom att salta in den och lägga den i trätunnor. Eftersom näten var gjorda av naturmaterial var det nödvändigt att torka dem efter fångstresan på basernas torkställningar.
I början av 1900-talet blev snabba motorbåtar vanligare, fiske började alltmer idkas från kusten och fiskebaserna blev öde. Samtidigt ersatte försäljning av färsk fisk saltlax och -strömming.
Traditionslandskap
Fiskeribasernas invånare förde även med sig boskap. Den betade fritt på öarna och härmed bildades det kulturlandskapet - ängarna och fälten - på öarna.
I Selkäsarvi, Pensaskari och Iso-Huituri fiskebaser har gammal byggnadskonst och de kulturlandskap som fötts av betet bevarats ända till våra dagar.
Smuggling
Under förbudslagen 1919-1932 fungerade öarna som smugglarnas baser och gömställen. I jorden finns det fortfarande kvar gamla gropar, som var gamla spritkällare. Under tiden för förbudslagen fick Pirtumatala grund sitt namn. Här förliste en tysk spritbåt, s/s Klara i en storm år1924.
Sarvis mor
Det lär ha rört sig en älva, Sarvis mor, på Selkä-Sarvi ö, som möjligtvis var en fiskarsfru som drunknat. Motsvarande älvor fanns även på andra öar. Älvorna var inte nödvändigtvis illvilliga, även om man skrämde barn med dem. Det berättas att öns älva skulle ha väckt en sovande fiskare på ett skär då hans båt just höll på att slita sig loss p.g.a. högvattnet.