Så vitt man vet har det funnits befolkning i Evois redan på 1300-talet, men det finns ytterst lite information om dessa forna tider. I början av 1800-talet, i samband med storskiftet, blev Evois skogar överlopps och tillföll staten. Skogen höggs obarmhärtigt för att bilas till plankor och brännas till tjära. Även svedjebruk var allmänt.
År 1856 godkände den Kejserliga senaten beslutet att stifta Evois kronopark för att skydda skogsmarkerna. Två år senare, år 1858, gjordes beslutet att inleda skogsundervisning. Så bildades alltså Finlands första skogsinstitut. Till att börja med utexaminerades forstmästare från Evois. Senare förflyttades forstmästarundervisningen till Helsingfors och skogsväktarskolan blev kvar på Evois. År 1922 blev skogsväktarskolan en skogsskola.
Hyggesbränning är en väsentlig del av skogsskötseltraditionen i Evois. Det har idkats på området årligen sedan 1950-talet. Evois har Södra Finlands enhetligaste brandhistoria och på området påträffas många insektarter som gynnar bränt trä. Hyggesbränningen efterliknar skogsbranden, vilken är den viktigaste delfaktorn för naturtillståndsskogars tillväxt. Tidigare förnyades skogarna som följd av hyggesbränder som tänts av blixten eller t.ex. vid små skogsgläntor orsakade av storm.
Flottning
Flottningarna i Evoisfloden inleddes 1892. Genast då isen lossnat, började t.o.m. 250 män slita, och de fortsatte ända till midsommar. Om vintern arbetade männen i skogarna. De fällde träd med bågsåg för nästa års flottningar.
På Evois blev skogshuggarnas sista arbetsprov uppredningen efter Maire-stormen på hösten 1961. Stormen hade fällt tre års avverkningsavgång på en kvart. För att kunna få undan de fällda stammarna måste männen först bygga vägar, och som följd av detta har området ett tätt nät av skogsvägar. Nuförtiden står de gamla skogshuggarstugorna till områdets besökares förfogande.
Kolmilor och skogshuggarkultur
Också milkolningen har utgjort en viktig del av utbildningen vid Evois forstinstitut. Den skarpögde vandraren kan hitta gamla kolbottnar åtminstone nära Hankala gård och längs bäcken Luutajoki, där de första milorna restes år 1895. På stranden av Savijärvi sjö fanns förr ett tjärbruk, där man brände tjära industriellt.
Om områdets kulturhistoria förtäljer de gamla skogsarbetarförläggningarna, av vilka Rieska är den bäst bevarade. Numera hyrs stugan ut.
Från Hakovuori har man den bästa utsikten över Evois skogsområden. Från berget ser man för området typisk sydfinländsk ekonomiskog.