De karga fjällens och skogarnas land
Hammastunturiområdets berggrund hör huvudsakligen till Lapplands granulitbälte som sträcker sig från Nord-Norge via Finlands Lappland till Kolahalvön. Granuliten bildar ett näringsfattigt och surt växtunderlag, som inte skapar förutsättningar för någon speciellt mångsidig eller rik vegetation. Enligt sin topografi kan området huvudsakligen indelas i norra delens fjällområde och södra delens skogbevuxna bergsområde. Ödemarkens högsta fjäll är Hammastunturi (531 m).
Områdets vatten rinner huvudsakligen till Enare träsk, som hör till Paatsjokis vattensystem. Ivalojoki är med sina biflöden ödemarkens viktigaste älv. De mest betydande sjöarna är Hammasjärvi, Kirakkajärvi och Rautujärvi. Landhöjningen har orsakat att märken från havsskeden efter den senaste istiden nuförtiden kan befinna sig t.o.m. 152 m ö h. Ivalojokis strandterasser vid Ritakoski har formats under havsskedena.
Nordlig barrskog
Efter istiden har tallskogarnas och björkskogarnas arealer varierat kraftigt på Hammastunturiområdet. Nuförtiden är området ett typiskt enarelappländskt högland, där de krävande växtarterna koncentrerar sig till de stora älvarnas dalar. En av älvdalarnas ståtligaste arter är Kung Karls spira, som Linné i tiderna namngav till Sveriges kungs, Karl XII:s, ära. I älvdalarna påträffas även slåtterblomma, kvanne, fjällvedel, svarthö och lappspira. Fjällen pryds av ripbär, krypljung och lappljung.
Tallskogar är karakteristiska för Hammastunturi ödemarksområde. Skogen har speciellt på 1700-talet formats av skogsbränder och följden av det är att ca 250 år gamla jämngamla skogar är vanliga. Söder om Ivalojoki breder ett aapamyrområde ut sig, som utgör en imponerande mosaik av myrar och moar. För renarna är aapamyrarna betydande sommarbetesmarker, men för vandrare är området svårframkomligt om sommaren.
Skogarnas och fjällens fågelfauna
Hammastunturi ödemarksområdes fauna representerar den typiska borealiska barrskogens arter. Fågelfaunan är bekant för nordliga vandrare. I granskogen kan man träffa på tallbit, tretåig hackspett och hökuggla. Vandrarens dagliga vänner är dalripan, lappmesen och lavskrikan. Man kan följa med fjällvråkens glidflygning i fjällen, och även kungsörnen har sin egen häckningsplats i ödemarken. På myrarna och fjällen väcker den ljudliga småspoven och ljungpiparen uppmärksamhet.
