Naturen i Kauhaneva-Pohjankangas

Myrnaturens skatter

Kauhaneva är Södra Österbottens största ormbrogna högmosse. Tillsammans med Kampinkeidas, som ligger på dess nordvästra sida, bildar den ett internationellt betydelsefullt myrområde.

Ormbrogna högmossar är mossar, som i och med torvens tillväxt inte mera har kontakt med den omgivande mineraljorden. Deras mittpartier är ofta några meter högre än kantpartierna. Högmossarnas mittpartiers vatten- och näringstillförsel är helt beroende av regnvattnet. Växterna får knappast någon näring ur regnvatten, så vegetationen på myrens mittpartier är ofta karg.

Högmossens struktur varierar mellan de torrare tuvsträngar och blöta, sänkor med gungfly alltså höljor eller öppna gölar. Bland de torra högmossarnas vitmossa skjuter det upp tvinvuxna tallar. Mellan tuvsträngarna finns det vidsträckta gölar, i vilkas omgivning trivs myrens fåglar. Det finns flera hundra klara gölar på Kauhaneva.

Det finns tre höga mittpartier på Kauhaneva, i vilka gölarna på högmossens mittpartier omringas av runda tuvsträngar. Runt högmossarna finns det en mosse med gungfly, som mot söder utvidgas till en väldig aapaliknande öppen mosse. De aapaliknande öppna mossarna är mera näringsrika än högmossarna, eftersom de får näringstillskott från de omgivande mineralmarkerna under våröversvämningarna.

Sällsynta syrerika källmyrar

På Kauhaneva finns också klara, kalla källmyrar som får en del av sitt vatten från områdets grundvattenkällor. Vattnets temperatur är konstant året om och det strömmande vattnet är syrerikt. Artbeståndet på källmyrarna är mycket speciellt. I det friska, näringsrika vattnet i källmyrarna växer bland annat vippstarr, tagelstarr och platt spretmossa. Källmyrarna är sällsynta i södra Finland.

Grönbena och andra fåglar i parken

Våren är den bästa tiden för fågelskådning och då kan man bland annat påträffa tranor och sångsvanar, som föder upp sina ungar i närheten av gölarna. Då man vandrar på myren kan man iaktta grå- och småtruten, ljungpiparen och rödbenan. Andra arter man påträffar i nationalparken är småspov, grönbena och gluttsnäppa. Vid Kauhalampi kan man sporadiskt även se storlom. På Pohjankangas del kan man hörra nattskärrans surrande om sommarnätter.

Grönbenans joddlande sång 

Grönbenan är den vanligaste vadaren på myrarna i Kauhaneva. Arten har minskat något under de senaste åren, och den betraktas som en regionalt hotad art i södra Finland. Grönbenans rytmiska läte ljuder under senvåren och försommaren på många ställen på de öppna myrarna i nationalparken. Sitt bo bygger grönbenan på en starrtuva. Paret ruvar tillsammans, men det är hanen som stannar för att ta hand om ungarna när honorna flyger söderut redan i juni.

På åsarna är det lätt att vandra

Pohjankangas är en del av Västra Finlands åskedja, som börjar som Hämeenkangas och fortsätter som den norrut svängande Pohjankangas, som sträcker sig ända till Södra Österbottens gränser. Skogarna i Pohjankangas är karga, torra tallmoar. Deras bottenskikt domineras av renlavar och väggmossa. Övriga typiska växter i Pohjankangas är ljung, lingon och mjölon.

I den karga och ljusa tallmoskogen lever bland annat nattskärran. Dess hypnotiska surr ljuder ljusa sommarnätter, men själva fågeln är det svårt att få syn på tack vare dess utomordentliga skyddsfärg. Till nattskärrans surr fogas rödstjärtens morgonsång, som på sommarnätter kan börja redan vid midnatt.

Katikkakanjonens sagoskog och Kolmentuulenlakki

Katikkakanjonen vid parkens västra gräns har formats under de senaste 9 000 årens lopp. Vatten från Kauhaneva och Kauhajärvi har gröpt ur ett tätt nätverk av bäckar i sandmon. Bäckarnas branta sluttningar som omges av grönskande grandungar ger känslan av en sagoskog. Bäcken som slingrar fram på botten av fåran bearbetar än i dag terrängen på sina ställen.

Kolmentuulenlakki är en triangulär sandås med branta väggar som reser sig 15 meter högre än de omkringliggande bäckdalarna. Kolmentuulenlakki är en erosionsrest som blivit kvar när bäckfårorna eroderat marken omkring den. På Kolmentuulenlakkis krön finns en jämn plats där man förr i tiden ordnade bland annat midsommarfester.

Myrarna tillbaka till naturtillstånd

Kauhaneva myrs kantpartier dikades på 1960- och 1970-talen. Nuförtiden återställer man så småningom myrarna till sitt naturliga tillstånd (metsa.fi). Återställandet innebär att de diken som i tiderna grävts täpps till och att man hugger ned de träd som växt upp som en följd av dikningen. Målet är att lyfta myrens vattennivå till dess ursprungliga höjd och att eliminera trädens avdunstning, så att den myrvegetation som delvis försvunnit skulle återvända.

Internationellt erkänd

Unik geologi, mångskiftande myrkomplex, värdefull våtmark

Kauhaneva–Pohjankangas nationalpark är del av Lauhanvuori UNESCO Global Geopark (lhgeopark.fi, på finska och engelska). Området inkluderar till exempel Lauhanvuori nationalpark, Hämeenkangas, Haapakeidas Myrskyddsömråden, Alkkianvuori, Kaidatvedet, Aitoneva, Käskytvuori och Susiluola.

Kauhaneva–Pohjankangas nationalpark är ett Ramsar-område, det vill säga en våtmark av internationell betydelse. Avtalet skyddar våtmarker som hör till världens mest hotade livsmiljöer.  I Finland finns det 49 andra Ramsar-områden utöver Kauhaneva–Pohjankangas nationalpark.