Läs mera
UNESCO's list of world heritage sites (unesco.org, på engelska)
Kvarkens världsarv (kvarken.fi)
Världsarvet Höga Kusten (hogakusten.se)
Höga Kustens och Kvarkens skärgårds gemensamma webbportal (highcoastkvarken.org)
Istiden har format landskapet
Stenar, stenar och åter stenar, i alla storlekar och former, kännetecknar Kvarkens skärgård.
Landskapet i Kvarken som du ser det i dag har fått sin form under den senaste istiden. Ismassan rörde sig ovanpå berggrunden, repade den och drog med sig löst material. När isen smälte blev stenar, grus och lera kvar i en osorterad blandning och ibland avsattes materialet som avlånga kullar. Jordmånen i Kvarken består av sådan här så kallad morän, och det finns mycket stenar nästan överallt.
Ordet morän används också för terrängformationer uppbyggda av jordarten morän. En typ av moränformationer som är vanlig i världsarvsområdet är de Geer-moränerna. De är långsmala, några meter höga och ibland flera hundra meter långa moränryggar. Utanför den gamla fiskehamnen i Svedjehamn syns de Geer-moränerna speciellt bra eftersom de omges av vatten. Terrängen i Björköby är också uppbyggd av de Geer-moräner, och när du följer huvudvägen genom byn kan du se hur byastrukturen följer landskapets former. Byggnaderna är placerade på de högre ställena (moränerna) och mellan dem ligger de långsmala åkrarna och ängarna.
I södra delen av Kvarkens världsarv, i Bergös yttre skärgård, ser landskapet helt annorlunda ut. Där finns väldiga stenblock i stora mängder, till synes spridda hur som helst. Stenblock ligger också osynliga under vattenytan och bjuder båtföraren på utmaningar.
Landet höjer sig - tills vidare
I Kvarken höjer sig landet åtta millimeter om året! Havsbotten blir till land, strand bli till skog.
Under den senaste istiden var istäcket som tjockast just där världsarvsområdet ligger. Den väldiga och tunga ismassan pressade ner jordskorpan så mycket som 800 meter under sin ursprungliga nivå. När inlandsisen smälte började jordskorpan långsamt höja sig igen. Även om takten har avtagit höjer sig landet i Kvarken i världsrekordfart, cirka åtta millimeter per år.
Landskapet i Kvarken är flackt och havet är grunt. Därför är landhöjningen märkbar. Inte så att man ser förändringen från ett år till ett annat. Men människorna som bor här vet att en brygga kan förflyttas upp på torra land under en mansålder. Världsarvsområdets landyta ökar med 100 hektar varje år tack vare landhöjningen!
Naturen förändras hela tiden i landhöjningsskärgården. När en undervattensgrynna börjar höja sig ur havet slår sig de första strandväxterna ner. Skäret blir större och snart växer där buskar och träd. Skogar som växer på landhöjningsområden är jungfruliga - det är den allra första skogen som växer på (geologiskt sett) nyfödd mark. Sådana här skogar finns inte på många ställen i världen och därför har Finland ett speciellt ansvar för att skydda dem.
Det återstår ännu ett hundratal meter av landhöjning, och det beräknas ta cirka 10 000 år att klara av. Men det är möjligt att klimatuppvärmningen med stigande havsytor som följd gör att vi snart inte längre märker landhöjningen på samma sätt som nu. Kanske nästa generation får flytta sina bryggor uppåt på stranden istället för neråt.
Havsvikar under förvandling
Fladorna och glona, de unika lagunerna längs landhöjningskusten, är typiska för Kvarken. Kustens oavbrutna förvandlingslek avskiljer grunda havsvikar, vilket leder till att flador och glon uppkommer. Fladorna längs Bottniska viken har bildats i grunda sättningar mellan moränåsar som formades under istiden. Flador och glon finns ingen annanstans i Europa än i Sverige och Finland.
Det mest fascinerande med fladorna och glona är att de ständigt förändras. Allting börjar med en grund havsvik, som långsamt börjar skiljas av till följd av landhöjningen. En nästan sluten havsvik, som ännu står i ständig kontakt med havet, kallas en flada. När kontakten med havet så småningom försvinner och fladan får havsvatten endast när vattenståndet är högt, börjar man kalla den ett glo.
När landhöjningen fortsätter kommer saltvatten från havet inte ens sporadiskt in i gloet. Då förvandlas vattendraget till en sjö med sötvatten. Om sjön och dess tillrinningsområde är tillräckligt stora blir den ett bestående vattendrag. Grunda sjöar försumpas snabbt när botten växer igen. Efter att sjön försumpats förvandlas den till slut till ett landområde. Då stabiliseras äntligen områdets artutveckling.
Laguner med många arter
Fladorna och glona är som en skyddad miniatyrmodell jämfört med de utmanande förhållandena i havet. På våren lockar vattnet, som värms upp snabbare än havet, många lekande fiskarter, såsom gädda, abborre och karpfiskar. Det varma vattnet, den stora mängden djurplankton och vattenvegetationen som skyddar mot rovdjur skapar utmärkta förhållanden för de växande fiskynglen. Under sommaren föds och växter nya generationer av insekter i den skyddade miljön i fladan. När det finns mycket insekter trivs också arter som äter dessa, såsom många fågelarter och fladdermöss. I de grunda havsvikarna hittar fåglar föda samt rast- och häckningsplatser.
Undervattensdjungler
Från torra land kan man inte ana vilken förtrollande värld som väntar under en fladas vattenyta. Borst- och ålnate samt slingor sträcker sig gungande upp mot solstrålarna och bildar djungelliknande, täta växtbestånd. Allt emellanåt kan en tursam dykare stöta på en lysande grön kransalgsäng, som är en av våra starkt hotade naturtyper. Kransalgerna binder näringsämnen i vattnet och gör det klarar så att solljuset når ner till botten. I klart vatten frodas vegetationen, eftersom också vattenväxterna assimilerar och därför behöver ljus för att växa. På skyddade växtplatser kan den lysande orange rödsträfsen bilda miniatyrskogar som sträcker sig så långt ögat når. Rödsträfsen är en indikatorart, som ger värdefull information om miljöns tillstånd.
Värdefulla habitat
Fladorna och glona hör till de naturtyper som skyddas i Natura 2000-projektet. Tecken på att de här vattendragen mår bra är att bottenvegetationen är välutvecklad, att lekande kustfisk trivs och att tillrinningsområdet är opåverkat. De största hoten mot de grunda havsvikarna är eutrofiering och förorening, muddring, strandnära byggande, olägenheter på grund av båtar och utdikning i tillrinningsområdet.
En djupdykning ner i brackvattnets värld
Rejält tilltagna, vassa stenar och flyttblock splittrar vattenytan och kräver särskild uppmärksamhet av båtförare som navigerar i Kvarken. Ett exempel på mjukare design är rundhällarna som renslipats av ismassorna. Utsikten ovanom vattenytan ger ändå bara en glimt av landformerna under vattnet. Under ytan ligger stenarnas och sluttningarnas rike. Moränåsar som formades under istiden böljar fram som ett tvättbräde och utgör ett utmärkt växtunderlag för olika alger, näckmossor och brunalger. Mellan stenblocken som är utspridda lite här och där känner man sig ibland som i en undervattenslabyrint.
Sött och salt
Kvarkens grunda och smala havsområde är exceptionellt på många sätt. Läget mellan Bottenviken med sitt söta vatten och Bottenhavet med sin lite högre salthalt leder till att söt- och saltvattenarter lever sida vid sida i området. Faktum är också att för många havslevande arter är vattnet i Kvarken för sött och för många sötvattenarter är det för salt. På grund av den låga salthalten är just Kvarken det nordligaste utbredningsområdet för många havsarter.
Landhöjningen leder till att landskapet i Kvarken förändras i rask takt. Varje år smiter havet lite längre bort, när cirka 100 hektar ny mark höjer sig över vattenytan. Arterna i Kvarken måste alltså klara av att anpassa sig till nya förhållanden.
Algernas rike
Trådalger som drar nytta av övergödningen har erövrat utrymme från andra arter i takt med att vattnen status försämrats. Med tanke på ekosystemet är de här algerna emellertid viktiga överlevare. Trådalger kan klara förhållanden som andra växter omöjligt kan leva under och därmed erbjuda de ryggradslösa organismerna i dessa områden skydd. Lite djupare hittar man gyllene gungande blåstång. Blåstången är en av de viktigaste arterna i Östersjön, eftersom den ger många växter och djur näring och skydd. Rödalger, som klarar miljöer med mindre ljus och därför kan leva i djupare vatten än andra alger, bildar också viktiga habitat.
Kransalger växer i havsvikar och på andra skyddade platser och förmedlar viktig information om vattendragets kvalitet. Vidsträckta kransalgsängar är en glädjande syn för vänner av Östersjön, eftersom kransalgerna försvinner först av alla växter när vattnets kvalitet försämras. Vanligast bland kärlväxterna är borst- och ålnate samt olika typer av slingor. Samhällena som de bildar är värdefulla lek- och uppväxtplatser för fiskar. Växterna filtrerar dessutom det vatten som rinner ut i havet från kusten och stabiliserar havsbotten med sina rötter.
Oersättligt hem
De grunda fjärdarna och vikarna i Kvarkens skärgård är livsviktiga för många fiskarter. I området finns cirka 40–50 fiskarter, av vilka exempelvis kungstobisens och tångsnällans nordligaste utbredningsområde är just Kvarken. Den mest sällsynta fisken i området är den akut hotade havsharren. Den här typen av harr, som leker i brackvatten, är en endemisk art i Bottniska viken och den förekommer ingen annanstans i världen.
Om en glittrande grå kulle sticker fram ur vattnet eller en suspekt sten med mjuka former skymtar på en klippa i den yttre skärgården är det bra att vara på sin vakt. I Kvarken finns både gråsälar och mer sällsynta östersjövikare. Speciellt gråsälen är relativt orädd och kan nyfiket titta fram för att kolla vad som händer i omgivningen. Ett av Finlands sju sälskyddsområden finns just i Kvarken.
Vårshow ála lekande fiskar
På våren, så fort isarna lossnat, börjar ett fascinerande naturskådespel. Oräkneliga gäddor, abborrar, idar och andra mörtfiskar samlas i Kvarkens strandvatten för att leka.
Älvmynningarna samt fladorna och glona, som lekfullt kallas fiskarnas barnträdgårdar, är utmärkta lekplatser eftersom de är grunda och skyddade och deras vatten värms av vårsolen snabbare än djupare vattenområden. Det varma vattnet och vattenvegetationen som skyddar rommen och ynglen lockar de lekande fiskarna till dessa områden. Det är också viktigt att det finns tillräckligt mycket djurplankton i lekområdet, eftersom fiskynglen använder plankton som näringskälla i början av sin utveckling.
Lekvandringen är en livsfarlig resa för fiskarna och endast de starka och tursamma överlever. Trots det är fiskens fortplantningsdrift så stark att bäckarna varje vår fylls av lekande besökare som blänker i vårsolen. Många fåglar, såsom havsörnar, tranor, kråkor och måsar, håller vakt vid de grunda vattnen i hopp om ett enkelt skrovmål. De fiskfyllda bäckfårorna och fladornas trösklar är som ett dukat bord för fåglarna, vilket är välkommet efter den långa vintern med ett klent utbud av föda.
Vimmel i lekområdet
Fiskarna följer artigt en viss turordning under sin lekvandring, eftersom utrymmet och födan i lekområdena inte räcker till alla på en gång. Först anländer gäddorna, som kryssar fram bland vassruggarna som fallit under vinter för att hitta en lämplig lekplats. Efter gäddorna följer abborrarna och sist anländer mörtfiskarna. De flesta fiskarterna lägger tiotals tusen romkorn per hona, vilket är nödvändigt eftersom endast ett fåtal yngel klarar sig genom de första stadierna av fiskens utveckling.
Gäddynglen stannar kvar i skydd av sin vassrugge nästan hela sommaren för att gömma sig och lurpassa på byten. De nykläckta abborrynglen ger sig däremot modigt iväg från lekområdet till öppna vatten på jakt efter djurplankton. Redan den första sommaren sprider sig abborrynglen kring hela skärgården. Fiskynglens liv kretsar kring att söka skydd och hitta föda. Konkurrensen om djurplankton är hård och födan räcker inte nödvändigtvis åt alla. Små yngel som blir utan mat svälter ihjäl på några dagar. Många av ynglen slutar också i magen på större fiskar.
En del av ynglen klarar i alla fall den första sommarens prövningar och vandrar ut till havs på jakt efter bättre näring och övervintringsplatser. Cirkeln sluts när fiskarna når könsmognad i cirka 2–8 års ålder och i sin tur ger sig av på vårens lekvandring till de lockande varma strandvattnen.
Nyfikna fiskälskare och sommarnattens doldisar - däggdjuren i Kvarken
De vilda däggdjuren visar sig inte så ofta, men de finns där. Rör du dig ute i skymningen eller gryningen har du stor chans att få se en älg stiga fram ur dimman eller räven som smyger över ängen i jakt på sork.
I Kvarkens skärgård kan du påträffa över hälften av Finlands ungefär 60 däggdjursarter. Några är bara tillfälliga besökare, som de stora rovdjuren varg, björn, lo och järv. Grävlingen, räven och uttern är exempel på rovdjur som är bofasta i området.
Älgen är vårt största däggdjur. Älgens årsrytm liknar många mänskliga kustbors: den tillbringar gärna sommaren i skärgården och vintern på fastlandet. Älgen är en god simmare och har alltså inga svårigheter att förflytta sig mellan holmar och skär. Detsamma gäller det betydligt mindre rådjuret, som har blivit vanligare under senare år.
Till våra minsta däggdjur hör fladdermössen. Trots att fladdermössen ofta lever nära inpå oss ser vi dem inte så ofta. De är aktiva i skymningen och på natten. Fladdermöss använder ekopejling både vid jakt och för att kunna röra sig utan att krocka i mörkret. De utstöter ljud som studsar mot föremål, som insekter, i omgivningen. Ljudet är artspecifikt, men vi kan inte höra det. En fladdermusdetektor kan omvandla ljudet till en hörbar signal. Många fladdermusarter flyttar mellan sitt förökningsområde och övervintringsområdet på samma sätt som flyttfåglar.
I Kvarkens vatten lever två sälarter. Gråsälen är den allmännare av dem medan östersjövikaren fortfarande räknas som utrotningshotad. Gråsälen är ganska orädd och vilar ofta på låga stenar och klippor i den yttre skärgården. Sälarna gillar fisk, särskilt strömming och storspigg. Gråsälen uppskattar också sik och lax, och till fiskarnas förtret drar den sig inte för att smaka på fisk som fastnat i fisknät. Sälen är ett klokt djur som snabbt lär sig hur den ska göra för att få tag på godbitarna.
I världsarvet Kvarkens skärgård finns ett särskilt sälskyddsområde (metsa.fi). Där är det förbjudet att jaga säl och rörelsefriheten är begränsad.
Fågelparadis året om
Sträckande fåglar vår och höst, sommarens häckningsbestyr, en mäktig havsörn som svävar sakta uppe i det blå i vinterkylan. Fågelskådning är spännande under alla årstider!
På våren passeras Kvarkens skärgård av hundratusentals fåglar som fortsätter sin färd endera norrut till Ishavet eller till de norska och svenska fjällen. Flyttande havsörnar, fjällvråkar, grågäss, svärtor, sjöorrar och lommar hör starkt ihop med våren i Kvarken. Vartefter isarna går och vintern släpper sitt grepp återkommer skärgårdens egna bevingade invånare och luften fylls med småfåglars kvitter, tranors trumpetande och måsars skrän.
Så småningom blir det tystare i naturen när fåglarna drar sig tillbaka för att häcka. Den steniga skärgården och de grunda havsvikarna som det finns rikligt av i Kvarken erbjuder goda häckningsmöjligheter för skärgårdsfåglarna. Tordmular och tobisgrisslor häckar i hålor mellan stenarna, viggar, ejdrar och svärtor bygger sina bon i gräset och silvertärnor och fiskmåsar på öppna stenstränder och strandängar. Finlands största rovfågel, havsörnen, bygger sitt väldiga bo i toppen av en stor gran eller tall, eller ibland till och med i en björk. Havsörnen har tack vare aktiva skyddsåtgärder räddats från utrotning och är nu en vanlig syn i skärgården. I skogarna längs landhöjningskusten häckar även många småfåglar. Eftersom det finns gott om lövträd och murkna träd i strandskogarna trivs hackspettar och andra hålbyggare bra.
På hösten rastar flyttande sjöfåglar på skyddade platser i Kvarkens skärgård. Sångsvanar och knölsvanar stannar ända tills havet fryser till.
På vintern är det tyst i Kvarken, men om du rör dig i strandskogarna kan du höra mesarnas och kungsfågelns lockläten och den större hackspettens tysta knackande när den letar efter föda. Gamla havsörnar lämnar inte sina häckningsområden under vintern och under milda vintrar stannar även unga havsörnar kvar i Kvarkenområdet.
Mular på sommarjobb
En del av världsarvets holmar och skär har betats av får nästan sedan den dag de steg ur havet. Betet är bra för både landskapet och den biologiska mångfalden.
Många holmar och skär i Kvarken har förr använts både som betesmarker och för fodertäkt. Fåren, som fanns nästan i varje gård, fördes ut till holmarna på sommaren. På så sätt kunde man spara vallarna i byn och få värdefullt vinterhö från dem.
Fårens betande i skogar och på strandängar, slåtter i gläntor och kärr samt lövbrytning har satt sin prägel på naturen och landskapet. Knotiga, gamla björkar och en öppen, hagmarksliknande skogsstruktur vittnar om betande djurs framfart. När du vandrar i skogen kan du stöta på resterna av en foderlada, där hö och lövkärvar förvarades tills man kunde frakta hem dem över isen på vintern.
På en del holmar betar får än i dag. Vid Bodvattnet i Björkö betar också nötboskap. Tack vare betet hålls strandängar, hedar och hagmarker öppna och växer inte igen. I de betade markerna trivs också många vilda djur och växter, och många av dem är till och med beroende av skötseln. De betande djuren är viktiga natur- och landskapsvårdare.
Kvarkens skärgård är ett nationallandskap
Nationallandskap är särskilt värdefulla landskapshelheter som har utvalts för att visa de mest representativa natur- och kulturdragen i vårt land. Kvarken är ett av 27 sådana i Finland. Skärgårdsbyarna är levande och välmående samhällen där man tar väl hand om byggnader och byamiljön. På öarna i ytterskärgården försöker man bevara gamla fiskarstugor. Skogarna som omger byarna präglas av småskaligt skogsbruk. En modern livsstil blandas med element från forna tider.
Objudna gäster
I skärgården finns djur och växter som inte hör hemma där, arter som med människans hjälp har spridits till naturen. En del av dessa arter kan göra stor skada på det ursprungliga djur- och växtlivet.
I Kvarken finns rikligt av de små rovdjuren mink och mårdhund som ingendera hör till Finlands ursprungliga fauna. De härstammar från förrymda farmdjur. Den tjockpälsade mårdhunden och den mindre minken äter gärna ägg av fåglar som häckar på marken. Minken trivs vid och i vattnet, och också mårdhunden rör sig lätt simmande mellan holmar och skär. När minken kommer till en grynna söndrar och äter den alla ägg den hittar. Dessa två bär nog en del av skulden till att det går dåligt för flera fågelarter i dag. Jägare gör ett viktigt naturvårdsarbete när de håller efter mink och mårdhund.
Även växter kan vara skadliga för naturen. Den tåliga och vackert blommande vresrosen (Rosa rugosa) (kurtturuusu), som är en uppskattad växt såväl i trädgården som i städernas grönområden, har bara under de senaste decennierna fått fotfäste i skärgården. Trots att den har vackra blommor och ätliga nypon bör den inte få fortsätta att sprida sig för då täcks snart alla våra stränder med täta, taggiga snår. Vresrosen bekämpas för att stränderna ska få behålla sin flora och fauna.
Det är svårt nog att komma tillrätta med främmande arter på land. Ännu knepigare blir det när det finns oönskade, främmande arter i havet. Sådana når Östersjön framförallt via fartyg, i deras barlastvatten eller fastsittande på skrovet. Östersjöns är en annorlunda livsmiljö jämfört med havet utanför i och med att salthalten är så mycket lägre. Därför har de flesta nytillkomna arter svårt att klara sig här.
Havstulpanen (Amphibalanus improvisus) har redan länge funnits i våra vatten, och är retsam främst för båtägare som får jobba med att avlägsna de hårt fastsittande havstulpanerna från båtbottnen. Havstulpanen lever sitt vuxna liv fastsittande på sitt underlag, men trots detta och trots sitt namn är det ingen blomma utan ett kräftdjur. Djurets skal fungerar som ett hus. För att få tag på plankton att äta viftar den med sina ben genom en öppning i skalet.
Tre arter av havsborstmaskar av släktet Merenzelleria har så sent som under 2000-talet spritt sig till Kvarken. De här havsborstmaskarna hör hemma i nordliga områden där de lever i flodmynningar. De är alltså anpassade till ett liv i bräckt vatten med låg salthalt liksom i Östersjön. Eftersom arterna är så nya i våra havsområden vet vi inte riktigt ännu hur de påverkar ekosystemen i havet. Det finns exempel på områden där de trängt undan det ursprungliga djurlivet. Men man har också konstaterat att havsborstmaskarna gärna lever i syrefattiga mjukbottnar som de hjälper till att syresätta när de gräver gångar i sedimentet.
Rovvattenloppan är en art som nyligen kommit till Östersjön. De millimeterlånga djuren har taggiga svansar som fastnar i varandra och bildar en kletig sörja på fiskeredskap. Eftersom rovvattenloppan är en ny art i våra vatten vet vi inte ännu helt hur den påverkar ekosystemet och hur mycket den kommer att sprida sig.