Renskötselns historia
På 1800-talet idkade rensamerna renskötsel som huvudnäring och levde somnomader på tre olika länders områden i norr. När gränserna mot Norge och Sverige stängdes åren 1852 respektive 1889, började de rensamer som blev på finska sidan söka beten för renarna i inlandet. Den lokala befolkningen i inlandet införlivade småningom renskötseln som en del av sin egen naturnäring.
År 1898 fattade senaten ett beslut som innebar att man var tvungen att grunda renbeteslag för att få utnyttja kronans marker. Ett renbeteslag består av en grupp renägare som tillsammans har ett visst avgränsat område till sitt förfogande. Finlands första lag om renskötsel stiftades år 1932.
Renhjordar på tusentals djur
Vid månadsskiftet september-oktober började man samla in renarna från renbeteslagets område för vinterns renskiljning. Manfärdades till fots i terrängen, men när snön kommit åkte man med renar och till sist tog man sig fram på skidor. Före snön kom drev man renarna från utkanterna av renbeteslagets område mot dess mitt. När man kunde åka med ren, samlade man in de utspridda renarna till stora hjordar. Från byarna kom karlar och skickliga hundar till hjälp. När man fått renarna samlade, meddelade renägaren när det var meningen att renskiljningen skulle gå av stapeln.
Man vallade upp till 7000 - 8000 renar i ett fåtal skilda hjordar tills renskiljningen började. Hjordarna leddes sedan en i sänder ner från fjället, längs Sallivuoma till renskiljningsplatsen. Renhjorden förflyttade sig framåt driven av män och hundar. Den följde en lockren som man ledde mot renstängslet.
Renskiljning
I rengärdet skilde man olika ägares renar åt, sedan räknades renarna och upptecknades uppgifterna. Endast feta och välmående renar dög till försäljning. Köparen och säljaren uppskattade renens vikt, och ägaren kom överens om priset skilt med varje köpare. De renar som såldes för slakt fördes levande till närmaste bilväg. I samband med renskiljningen höll renbeteslaget sitt årsmöte, inkrävde fordringar av delägarna och betalade hjälpkarlarnas löner. Efter renskiljningen vallade renägarna sina renar ända till sommaren.
Sallivaara renskiljningsplats byggdes ursprungligen med tanke på renskiljning vintertid. Senare har den dock använts också vid märkning av renkalvar på sommaren. Av denna orsak har de stängsels riktning som leder in i inhägnaden ändrats något från den ursprungliga. Sallivaara användes för renskiljning fram till år 1964. Efter det sköttes renskiljningarna i Hirvassalmi intill Enare - Kittilä -vägen, där man också byggde ett slakteri.
Livet vid renskiljningsplatsen
Renskiljningen ägde rum vid fullmåne i december-januari, och den räckte en till två veckor. Renskiljningen hörde till årets höjdpunkter. Då sammanstrålade inte enbart renskötare med familjer: tilldragelsen lockade också inköpare av ren , företrädare för andra renbeteslag, kockar, köpmän, poliser och arbetskraft till platsen. Folk arbetade, träffade sina vänner och bedrev handel. Livet på renskiljningsplatsen var speciellt färgstarkt på 1950-talet. Folket samlades på platsen på grund av arbetet, men de långa midvinternätterna umgicks man i glada vänners lag.
Under renskiljningen bodde man i allmänhet iskärmskydd. Småningom byggdes också stugor. Den äldsta timmerstugan är från år 1897. När den nya inhägnaden blev klar på 1930-talet fanns på området tre stugor. Mellan andra världskriget och början av 1960-talet byggdes många stugor. Antalet stugor var som störst 15.
Samisk kulturhistoria
Forststyrelsen och Museiverket lät renovera den gamla renskiljningsplatsen och stugorna i slutet av 1980-talet. Det senasterengärdet uppfördes huvudsakligen år 1933. Renbeteslaget byggde då 368 "rehto" (dvs. stolpmellanrum på fyra meter) renstängsel. Kontoren, dvs. de små inhägnaderna i utkanten av den stora, byggdes av renägarna. Det föregående rengärdet hade byggts år 1896.
Sallivaaras gamla renskiljningsplats är ett kulturlandskapsområde, där besökarna kan bekanta sig med renskötselnssamtidshistoria. Sallivaara ingår i de lappländska kulturlandskapen, och inhägnaden och de nio stugorna är kulturhistoriska skyddsobjekt. Forststyrelsen svarar för skötseln av ödestugorna och de övriga friluftsanläggningarna.
Stugorna
Det har byggts sammanlagt 15 timmerstugor och två kåtor i Sallivaara. Av dem återstår 11 stugor.
1. Kaapi Aikios och Teuvo Lehtolas stuga "Pirula" (Djävulsstugan). Informationsstuga, varifrån leden till Sallivaara topp startar.
2. Antti Maggas och Pentti Jomppanens stuga.
3. Polisernas stuga. Ödestuga, intill vilken det finns en eldplats och ett tältningsområde.
4. Benjamin Kurus, eller "Benkos" stuga.
5. Maarit "Maija" Länsmans stuga.
6. Antti Näkkäläjärvis, eller "Jussa Anttis" stuga.
7. Bastu.
8. Iisko Näkkäläjärvis stuga.
9. Kirsti Pokkas och Jouni Jomppanens stuga, dvs. "Hilponens"kaffestuga, krog.
10. Mikko Takalos stuga, kaffestuga.
11. Lapplands renbeteslags (från Sodankylä) stuga; numera parkpersonalensbas.