Naturen i Limingoviken

Fåglarnas paradis

Limingoviken är en av Europas mest anmärkningsvärda våtmarker. Området hör till det internationella Ramsar-nätverket för våtmarksområden. Landhöjningen som medförts av istiden har format Limingovikens strandnaturtyper och där lever ett mycket mångsidigt urval av organismer.

Läs också på Fåglarnas år vid Limingoviken.

Limingoviken är en internationellt betydande rast- och häckningsplats för flyttfåglar. Området är en mötesplats för många nordliga och sydliga fågel- och växtarter. Över 160 fågelarter häckar i Limingoviken och under ett år kan man observera över 200 arter. De viktigaste häckande arterna är bl.a. grågås, rödspov och brun kärrhök. De mest synliga flyttfåglarna är sångsvan, sädgås, tranor och brushane. Fram till år 2013 har man observerat 287 olika arter.

Grunt havsområde

Limingoviken omfattar ett över 12 000 ha stort område och är ungefär lika stort som Hangö stad. En promenad längs stranden runt viken blir sammanlagt 110 km lång. Vikens medeldjup är 2,5 m och hälften av viken är under en meter djup. Vid Limingoviken finns 12 små holmar och två större glosjöar som heter Kuppi och Pajulampi. Glosjöarna har avsnörts från havet till följd av landhöjningen.

Älvarna Temmesjoki och Liminganjoki mynnar ut i Limingoviken från sydost och älven Lumijoki från väst. Viken har en strandlinje på över 110 km som sträcker sig från Riutukari i Oulunsalo till Varjakka i Lumijoki.

Flyttfärden en hård prövning för fåglarna

Uleåborgstrakten är en viktig samlingsplats för flyttfåglar både på våren och på hösten. De vidsträckta åkrarna är utmärkta matbodar och Limingoviken en fin övernattningsplats för fåglarna. Vattenfåglarna och vadarna kan väl smörja kråset vid Limingoviken, eftersom våtmarken där är så grund. De betade strandängarna för sin del kryllar av insekter på sommaren. Den rika insektfaunan och de ljusa sommarnätterna är de viktigaste orsakerna till att fåglar söker sig ända upp till Finland för att häcka.

Under flyttfärden tillryggalägger fåglarna oftast ett par hundra kilometer om dagen. Vissa arter kan flyga till och med tusentals kilometer under en dag. Flygning är mycket energikrävande. Fåglarna tar matpauser under flyttfärden, så att de ska orka flyga till häckningsplatserna. Samma sker på hösten, då de flyttar tillbaka till övervintringsområdena.

Flyttfåglar börjar anlända till Limingoviken i slutet av mars. Svanarna, tranorna och gässen kommer först, för de övervintrar på kortare avstånd från Finland. Stora fåglar flyttar främst på dagen. De följer större vattensystem, och Bottenvikens kust är en av de viktigaste flyttrutterna.

Vadarna anländer när stränderna är isfria och de kan picka i sig kryp ur strandgyttjan. Även änder och andra sjöfåglar letar efter vatteninsekter, växtdelar och småfisk efter att isarna smultit. Insektätarna kommer inte förrän det är så varmt i Finland att insekterna börjar kläckas. Ju mindre fågeln är eller ju längre flyttfärd den gör, desto fler matpauser behöver den. Flyttfärden sliter också på ving- och stjärtfjädrarna. Efter flyttningen behöver fåglarna rikligt med mat, så att de får tillräckligt med energi för häckning och ruggning.

En av rödspovens få häckningsplatser

Rödspoven är en nykomling i Finlands fågelfauna. De första observationerna av häckande rödspov gjordes i Finland i slutet av 1950-talet. Numera häckar över tvåhundra rödspovspar i vårt land, lejonparten av dem i Limingovikens närhet. Rödspoven klassas som en starkt hotad art.

Denna vadare väcker uppmärksamhet med sitt utseende och läte redan i slutet av april vid Limingoviken. Rödspoven är en stor vadare med mycket långa ben, lång näbb och färggrann dräkt. I flykt syns de vita vingbanden och stjärtens svarta ändband tydligt. Spelflykten är imponerande – fågeln tar snabbt höjd, vaggande och krängande i luften, och plötsligt störtar den ner mot marken med näbben före. Just före den når marken rätar den upp sig och landar lugnt på fötterna.

Rödspoven är en ljudlig fågel, som försvarar boet och ungarna tappert. Bägge föräldrarna ruvar äggen och tar hand om ungarna. Rödspovarna häckar i Uleåborgstrakten på strandängar och torrare åkrar. Bona på strandängarna kan dock förstöras vid högvatten. De par vars häckning inte lyckats flyttar söderut redan i juli. Största delen av rödspovarna flyttar till Västafrika i augusti.

Hela våtmarken fylls av grågäss

De första grågässen kommer till Limingoviken i slutet av mars. Limingoviken är grågåsens viktigaste häckningsområde i Finland: här häckar över 200 par. Gässen börjar häcka redan i april och höstflyttningen inleds litet före jaktsäsongens start. Antalet lämpliga vassdominerade häckningsmiljöer har ökat och därmed också antalet grågäss. De första dunungarna kläcks redan i slutet av maj.

Inte bara häckande fullvuxna grågäss utan också hundratals icke-häckande unga individer håller till vid viken på somrarna. Grågässen och andra sjöfåglar kan inte flyga på sommaren, för de tappar alla vingpennor på en gång. Ruggningen pågår ungefär en månad, och gässen håller sig då väl gömda.

Grågässen samlas i flyttflockar i augusti, och flockarna kan bestå av tusentals gäss. En del av grågässen flyttar tillbaka till Spanien redan före jaktsäsongen, men de sista söker sig söderut först i september. De äldre individerna flyttar tillsammans med sina ungar. Så här lär sig avkomman var de bästa rastplatserna ligger.

Betesgång gynnar den biologiska mångfalden

Många växt- och djurarter har blivit hotade för att den traditionella slåtter- och beteskulturen upphörde. Strandängar har vuxit igen, och också övergödning har lett till att vassen invaderat öppna strandängar. Man har lyckats stoppa tillbakagången hos många hotade arter genom att återinföra strandbeten.

Limingovikens betesmarker på sammanlagt 1 400 hektar är de största i Finland. Vidsträckta betesmarker för kor och får har anlags bland annat på Pitkänokkas strand i Lumijoki och på Virkkulas strand i Limingo. Ogenomträngliga vassar och videsnår skulle växa på stränderna om inte dessa hjälpredor betade dem. Vassdominerade miljöer behövs nog också, men den biologiska mångfalden är som störst just på havsstrandsängarna.

De låga strandängarna utgör en ypperlig livsmiljö för ett stort antal växt- och fågelarter. På Bottenvikens stränder förekommer flera arktiska havsstrandsväxter, som spred sig dit i slutet av den senaste istiden. Strandvivan är kanske den vackraste av dem. Dess blekvioletta blommor öppnar sig kring midsommaren. Strandvivan påträffas nuförtiden bara på vårdade strandängar och den är fridlyst. Man får alltså inte plocka eller trampa på den.

Den sydliga kärrsnäppan är en liten och starkt hotad vadare. Individantalet har minskat till följd av strandängarnas igenväxning och övergödning, så betesgången gynnar också skyddet av denna kärrsnäppa. I Uleåborgstrakten har vi det kraftigaste beståndet av sydlig kärrsnäppa i vårt land. Rödspoven, Limingovikens specialitet, trivs också på strandbetena.

Europas sista fjällgäss

Fjällgåsen var den talrikaste gåsarten i övre Lappland före andra världskriget. På den tiden flyttade över 10 000 fjällgäss om vårarna norrut över Uleåborgstrakten. Nuförtiden är beståndet i Norden utrotningshotat: man har uppskattat att här finns ca 40 par kvar. I Finland har arten häckat senast år 1995. Vid Limingoviken och i Siikajokiområdet påträffas årligen ca 100 fjällgäss under vårflyttningen. Antalet har under de senaste åren ökat så smått.

Jakten är den största orsaken till artens kräftgång globalt sett. För att kunna rikta in skyddet på rätt sätt borde man hitta artens rastplatser under flyttfärden samt dess övervintringsområden. Inom forskningen av fjällgässens rörelser och livsmiljöer har man genom satellituppföljning fått värdefull information.

Största delen av fjällgässen i Norden samlas på hösten vid Porsangerfjorden i norra Norge. Man har känt till att fjällgässen flyttar över Ryssland, utan att flyga över Finland. Hösten 2018 överraskade den satellitsändarförsedda fjällgåshanen ”Blue” med familj alla och tog en genväg över Finland på resan ner till norra Grekland. Flyttfärden var ca 3 000 kilometer lång och familjen tillryggalade den på ungefär tre dygn. Ingen vet varför de valde en avvikande flyttrutt. Kanske herr Blå hade upptäckt en kortare rutt till övervintringsområdet.

Brushanarnas spel i maj

Brushanens hanar är en kuriositet inom fågelvärlden. Det förekommer inte lika stor färgvariation individer emellan inom någon annan fågelart. Färgen på hanarnas krage och huvudtofsar varierar, från vit till svart och rödbrun till gråspräcklig. Färgerna har stor betydelse på spelarenan. Utöver de färggranna hanarna med stor krage finns det också hanar som påminner om honorna, både till utseende och till beteende. Brushanarnas nästan ljudlösa spel är en imponerande syn.

På de populäraste arenorna kan det dansa flera tiotal hanar. De starkaste hanarna, som i allmänhet har mörk krage, har små revir intill varandra. Inom sina revir visar de upp sina präktiga kragar och tofsar för att locka till sig honor. Kamperna mellan de starkaste hanarna är häftiga: fåglarna dänger till varandra med vingarna, hackar med näbben och sparkar. De hanar som har ljus krage och de som liknar honor har inget eget revir och de rör sig fritt mellan olika spelplatser. De revirlösa hanarna kommer åt att para sig i smyg, då de starkare hanarna koncentrerar sig på att dansa.

Antalet brushanar har minskat på 1980-talet med över 85 procent. Det häckande beståndet i Finland består av 5 000–8 000 par. Arten har gått tillbaka på grund av förändringar i jordbruket och för att lämpliga häcknings- och matplatser torrlagts. Brushanarna övervintrar i Västafrika, där de också är föremål för jakt. I Finland klassas brushanen som en starkt hotad art. Uleåborgstrakten är den sydligaste delen av brushanens sommarutbredning. Antalet brushanar har minskat i oroväckande grad också vid Limingoviken – numera finns där ca 100 häckande par.