De ödemarksaktiga områdena
Ödemarkens södra del är låglänt obebodd skogstrakt. Några fjäll höjer sig ovanför de gamla tallskogarna, de kuperade björkåsarna och myrarna. Tallarna viker undan för björkarna då man förflyttar sig längre norrut till det egentliga fjällområdet; det växer endast enstaka björkar här och där i älvdalarna. I de mellersta och nordligaste delarna utbreder sig ett allt vackrare fjällandskap framför vandraren på dennes färd. De djupa och bördiga älvdalarna vid Kaamasjokis övre lopps förgreningar delar fjällen i svagt rundade fjällryggar. Dessa fjällryggar består huvudsakligen av trädlösa kalfjäll. Kielajoki som är det största utflödet vid Kaamasjokis källflöden, skär skarpt genom ödemarkens norra del. Nordsamiskans ord giellá, på enaresamiska kiälláá, betyder länk eller ögla. Kielajokis vattendrag ligger som en lasso runt Muotkatunturi-fjällen, som omsluter en del av fjällmarken.
Stuorraávži (på nordsamiska), Stuorrâävži (på enaresamiska) älvkanjon i ödemarkens nordvästra del vid Kielajokis övre lopp är en intressant sevärdhet, även om den inte är jämförbar med Kevos berömda kanjon. Ödemarkens största sjö är Peltojärvi (på nordsamiska Bealdojávri och på enaresamiska Piäldujävri).
Fjäll och skogsklädda berg
Till Muotkatunturi-fjällen räknas ca hundra enskilda svagt rundade fjällkrön. På fjällområdet finns det få sjöar och myrar. Landskapet domineras av kala fjällhedar och fjällbjörkskogar som växer på de låglänta markerna. Blocktäckta sluttningar finns det på många ställen. Ödemarkens högsta topp är den skrovliga Kuárvikozzâ (590 m). Även Peltotunturi (567 m) (Bealdoaivi på nordsamiska, Piälduáivi på enaresamiska), som ligger nordväst om Peltojärvi, är en plats som är värd att se och bestiga. Som minne av Angelis anortosit-gruva skiner Etelä-Riutusvaaras krön snövitt utanför ödemarkens nordvästra hörn. Muotkatunturi-fjällen imponerar inte så mycket på vandrare med sin höjd utan snarare med sin talrikhet och landskapets vidd.
Ödemarkens vegetation
På ödemarksområdet förekommer vanliga skogs-, myr-, och fjällarter. Nordkråkbär och lingon är dominerande arter i skogarna. På fjället, pinade av vinden, växer bl.a. krypljung, fjällfibbla och ripbär. Just ripbärets blad ger höstens "markruska" dess glödande röda färg. På myrarna påträffas bl.a. på ängsull, dvärgbjörk och tätört. I ödemarken växer de dolda ängsnycklarna, som är en riksomfattande missgynnad art.
Ödemarkens fauna
På ödemarksområdet förekommerns ett starkt kungsörnbestånd och även andra storrovdjur påträffas. Den ytterst utrotningshotade järven hör till ödemarkens permanenta fauna. Här finns ett av landets tätaste järvbestånd. T.ex. i storrovdjursräkningen som ordnades av Forststyrelsen på vintern 2003 fann man färska spår av flera olika järvindivider. Muotkatunturi-fjällen är för järvarna en lämplig blandning av myrar, skogsmarker och fjäll. I Muotkatunturit finns det många speciellt sådana blockrika och snörika fjälldalgångar som järven trivs i. Som rovdjur lämnar järven efter sig många renkadaver som andra djur, t.ex. kungsörnen, effektivt drar nytta av.
Av ödemarkens bevingade invånare träffar vandrare oftast på lappmesen och dalripan. Även lavskrikan, som ljudlöst följer vandraren glidande från träd till träd, är allmän på området. Strömstaren med sina snabba rörelser finner man längs bäckarna och älvarna.