Hundra öar och skär
Östra Finska vikens nationalpark är belägen utanför den inre skärgården. Parkens landskap domineras av ögrupper, med även rätt stora skogsbevuxna öar. Även bakom fjärden hägrar det stora skogiga öar, men de är utanför Finlands gränser.
De flesta öarna är för sydkusten typiska trädlösa kobbar med branta stränder piskade av bränningar. Öarnas branthet beror på att klipporna, som formats av istiden och av bränningarna, består av rödbrun, förvittrad granit (den så kallade rapakivigraniten), som ställvis har spjälkats till stora kubformationer. I sprickorna växer en frodig buskvegetation. På vissa ställen har Östersjön och isarna format kuller- och klapperstenar till strandvallar, vilkas avsatser blommar gult i början av sommaren. På ett sådant här klapperstenfält häckar ofta en stor silvertärnekoloni. Gråsälarna och östersjövikarna är beroende av Östra Finska vikens isar för att kunna fortplanta sig.
Den vanligaste vegetationen på de skogbevuxna öarna består i allmänhet av en låg och gles hällmarkstallskog, av renlav samt enbuskar som växer i bergsskrevorna. I de inre delarna av ön Ulko-Tammio och andra större holmarna finns det även överraskande sydligt frodiga lundar. Den frodigaste holmen är Ristisaari, fageröbornas forntida betesmark med sina asklundar, blomster- och strandängar.
Flyttstråk till Sibirien
Östra Finska vikens nationalpark är framför allt känd för sina sjöfåglar. På området finns det även rikligt med fina fågelskär. De allmännaste vattenfåglarna är storskrake och vigg. Även de mest krävande havsfåglar, såsom tordmule och tobisgrissla får häckningsro på de skär där landstigningsförbud råder. Även svärtan, som i övrigt gått starkt tillbaka i Finland, häckar fortfarande i parken. Andra sällsynta sjöfågelarter är bl.a. sillgrissla, grågås och skärpiplärka. En fåtalig och intressant ny häckningsart på parkområdet är vitkindad gås.
Den låga salthalten i brackvattnet begränsar förekomsten av många arter i Östra Finska viken. Östersjöns dominanta fågel ejdern är fåtalig i Östra Finska viken jämfört med Östersjöns västra delar eftersom dess huvudföda blåmusslan är liten i växten och fåtalig i de östra delarna. Även en annan maktart i Östersjön, blåstången, lever i parken vid gränsen av sitt utbredningsområde.
I slutet av maj kan man se hundratusentals arktiska flytt- och vadarfåglar fylla himlen på sin färd till nordliga häckningstrakter. De oftast förekommande flyttfåglarna är alfågel, sjöorre, svärta, vitkindad gås, prutgås och kärrsnäppa.
Tobisgrissla i Östra Finska viken
Tobisgrisslan är en typisk art på steniga stränder i yttre skärgården. Den är lätt att känna igen på sin svarta fjäderdräkt med en avlång, vit fläck på vingen. Arten har spridit sig längs hela Finlands kust och häckar i kolonier med som mest hundra fåglar. I Finland har stammen minskat kraftigt det senaste decenniet och tobisgrisslan har klassificerats som starkt hotad på grund av den snabba minskningen.
Tobisgrisslan häckar i fördjupningar i klippor och under stenar. Till skillnad från andra alkor lägger tobisgrisslan två ägg. Ungen lämnar boet när den är cirka sex veckor gammal. Tobisgrisslorna flyttar oftast redan i augusti till södra delen av Östersjön för att övervintra. Endast en del stannar i norr, om havet förblir öppet. Fåglarna återvänder på våren direkt efter att isarna smält.
Östra Finska vikens tobisgrisslestam minskade till mindre än hälften på 2000-talet. Den huvudsakliga orsaken har konstaterats vara att minken har spridit sig i skärgården. Man har aktivt börjat avlägsna minken från skärgården för att skydda fåglarna.
Långviran – ett utflyktsmål för soliga sommardagar
En motvikt till klippskären utgör den två kilometer långa ön Långviran, en låg längsås. Dess vidsträckta och låggrunda sandstränder har länge varit ett populärt utflyktsmål på en solig sommardag.
Förtrollande natur under ytan i Östra Finska viken
Undervattensnaturen i Östra Finska viken är en spännande blandning av söt- och saltvattenarter. Naturen under ytan är varierande: rundhällar och rev med blåstångsbälten, grynnor av olika storlekar, sandbotten med kärlväxter, grus som ständigt är i rörelse och skyddade vikar med lerbotten. I dessa områden i den yttre skärgården är det öppna havet och vattnets rörelser de viktigaste faktorerna som bestämmer vegetationen och andra organismer. De skyddade vikarna i den yttre skärgården erbjuder för sin del många fiskyngel viktigt skydd. Östra Finska viken hör till det globala EBSA-nätverket av särskilt betydelsefulla marina områden. (Ecologically or Biologically Significant Marine Areas)
Resultaten av de undervattensinventeringar som gjorts i området under tio år ger hopp: trots eutrofieringen finns vackra och otroligt mångfaldiga organismsamhällen i Östra Finska viken. I det tidvis mycket klara vattnet i den yttre skärgården kan mångfalden bjuda dykare på en upplevelse av världsklass!
Varierande arter
En typisk art i Östra Finska viken är bergborsting, som bildar en praktfull djupgrön matta under blåstångsbältet. Det motsvarar rödalgsbältet som är bekant från våra västliga havsområden, eftersom salthalten här är för låg för många rödalger. Algbältena är viktiga: de ger många ryggradslösa djur och fiskyngel skydd. På öppna platser trivs alger som fäster stadigt på sitt underlag samt olika filtrerande djur, såsom slät havstulpan, sötvattensvamp och tångbark. I skydd av grynnorna lever olika typer av spädare trådalger och hinnartade alger, såsom rödpyssling. Slingor och hårsärv rotar sig effektivt även i små grus- eller sandfläckar, där det också kan finnas lustiga små kransalger, såsom havsrufse.
Vattnets ljusgenomsläpplighet, eller i praktiken siktdjupet, avgör vattenväxternas och algernas största växtdjup. I Östra Finska viken är det största växtdjupet kring tio meter, men musslor och andra ryggradslösa djur samt fiskar trivs i betydligt djupare vatten.
Östra Finska vikens nationalpark
- Inrättad 1982
- Areal 9 km²
Östra Finska vikens nationalparks symbol är tobisgrissla