Oulankas historia

Oulanka nationalpark grundades år 1956 

Oulanka nationalpark inrättades år 1956 tillsammans med sex andra nationalparker. Ett år tidigare hade man märkt ut Karhunkierros-vandringsledens första etapp, som leder till sevärdheterna i Oulanka, från startpunkten vid Sallantie fram till Taivalköngäs. Efter många färgstarka år blomstrar nu Oulanka som ett även internationellt erkänt naturskyddsområde, vars dragningskraft bildas av en mångsidig och enastående blandning av sydliga, nordliga och östliga naturdrag. Läs mera om Oulankas historia.

Grundandet av Oulanka nationalpark

Den nuvarande Oulanka nationalparks område har redan sedan slutet av 1800-talet varit känt för sina imponerande landskap, skummande forsar och sällsynta växter. Kuusamo nämndes som en eventuell plats för en nationalpark för första gången redan år 1897, och naturvetarna Vilho Pesola och Einari Merikallio kartlagde området i början av 1900-talet med stöd av ett stipendium beviljat bl.a. av godisproducenten Fazer. Även många konstnärer har bekantat sig med området.

I början fördröjdes parkens grundande av storskiftet, som var på hälft, och senare avbröts planerna av andra världskriget. Ärendet komplicerades även av forsdispyten i Kuusamo, då det på 1950-talet planerades att taga Oulankajoki och Kitkajoki i bruk för elproduktionens behov. Till slut märkte man att naturskyddet också gynnade den växande naturturismens behov, och forsarna bevarades obebyggda. Den framlidne journalisten och författaren Reino Rinne från Kuusamo verkade i ett avgörande skede som förespråkare för naturskyddet.

Nationalparken grundades år 1956. Den har utvidgats 1982 och 1989.

Ödestugor

Många av de ödestugor som nuförtiden tjänar friluftsbruket byggdes i tiderna som övernattningsställen för renskötarna. Bland andra är Puikkokämppä och Ristikallio stuga sådana. Taivalköngäs stuga, som är i två våningar, byggdes å sin sida ursprungligen för skogshuggarbruk i början av 1900-talet, och stugan flyttades till sin nuvarande plats ett par årtionden senare för att tjäna friluftsfolket.

Kerojärvi ödestuga byggdes som stödpunkt för byggnadsskedet av det bostadsområde som planerades på Keroharjuområdet på 1950-talet. Vid samma tid lät Kuusamos turismnämnd bygga Jussinkämppä, som sedermera överläts i Forststyrelsens förvaltning.

Renskötsel

Tecken på renskötsel i parken är förutom ödestugorna resterna av lavbevuxna träd och rensvedjor. Under de hårda, snörika vintrarna var det svårt för renarna att få näring och renkarlarna fällde stora skägglavsbevuxna träd för renarna att få föda av skägglaven. Det odlades också hö för renarna, och för detta måste man idka svedjebruk för att få mera näringsrik jord.

Översvämningsängar

I Oulanka nationalpark finns det talrika vår- och höstöversvämningsängar. Förr i tiden utnyttjades Oulanka älvs omgivande näringsrika markers ängar bl.a. av invånarna i Paanajärvi och Virranniemi byar. Man färdades till ängarna till fots flera tiotals kilometer, och man tillbringade flera veckor i höarbete borta från hemmet. Det bärgade höet lagrades i lador för vintern, då det kördes med häst till gårdarna som boskapsfoder. En del av hömännen förde med det samma höet hem med häst.

Nuförtiden sköts en del av ängarna för att uppehålla ängsväxtligheten.

Krigshistoria

Vinter- och fortsättningskrigets uppståndelse berörde inte alltför kraftigt Oulankatrakten, där inga större slag utkämpades. Däremot levde traktens invånare i ständig skräck för partisananfall. De inträffade rätt ofta, och bl.a. minnesmärket i Hautajärvi by skildrar ett ödesdigert anfall. Även det restaurerade Skottillhållet invid stigen till Kiutaköngäs är ett krigsminne, därifrån man har övervakat trafiken i Oulanka.

Oulankas 50-åriga historia som nationalpark

Från brusande forsar till nationalpark

Oulanka nationalpark, som ligger inom Kuusamo och Salla kommuner, inrättades år 1956 tillsammans med sex andra nationalparker i Finland. Oulankas popularitet som utflyktsmål och forskningsobjekt hade fått sin början redan mycket tidigare innan området blev nationalpark. Oulanka kartlades av många forskare och områdets unika natur bidrog till att man inrättade ett naturskyddsområde i Oulanka. Områdets ställning som utflyktsmål och ny nationalpark stärktes även i och med att Karhunkierros-leden togs i bruk år 1954. Numera görs det redan årligen över 175 000 besök i Oulanka nationalpark. Många utvecklingsprojekt har också som mål att även kommande generationer ska kunna njuta av den värdefulla naturen och dess mångfald samt det vackra landskapet i Oulanka.

Oulanka nationalpark har symboliskt vuxit fram ur bruset. Genom parken slingrar sig två fritt strömmande älvar vilkas berömdaste forsar är Kiutaköngäs i Oulankajoki älv och Jyrävä i Kitkajoki. De utgör delar av Finlands enastående natur. I början av 1950-talet brusade det upp ordentligt i Oulanka under dispyten om ägandet och utbyggnaden av forsarna i Kuusamo. Storskiftet pågick länge och då gjorde man även tydlig skillnad på statlig och privat markägo. Efter detta påbörjade Oulanka nationalpark sin officiella väg till att bli en av Finlands mest kända nationalparker.

Parkdrömmar

Redan i slutet av 1800-talet påbörjades arbetet för att inrätta Oulanka nationalpark. De första mera omfattande planerna fick sin början år 1917 då chokladfabrikören Karl Fazer finansierade en expedition som kartlade Oulankaområdet. På 1920-talet kartlade den berömde botanisten och naturvårdaren professor Kaarlo Linkola Oulanka och Juuma (Kitkanniemi) för statens naturskyddsändamål. Oulanka nationalpark inrättades dock inte bland de första nationalparkerna i Finland år 1938. Tiden var ännu inte mogen i Oulanka på grund av de oklara markägoförhållandena och det dåvarande politiska klimatet. Även kriget fördröjde projektets framåtskridande. Markeringen av vandringsleden Karhunkierros år 1954 påbörjade en uppgångsperiod för friluftsliv och turism. Naturen i Oulanka lockade såväl fiskare som lokala pojkscouter. 

Spår av människan i Oulanka

Oulanka nationalparks historia är full av nyanser av kulturen i Koillismaa. Finska bönders och samers möten vid Oulanka har satt spår i bland annat områdets namnbestånd. Kiutaköngäs är samiska och betyder vattenfall i en djup ravin. Oulanka kommer från finskans ord oula, oulu, som betyder svämvatten. 

Svämängarna (*) i Oulanka utgör ett exempel på lokalbefolkningens uppfinningsrikedom för att kreaturen skulle få naturgräs att äta. En del av områdets historia är även timmerflottningens epok då timmerflottarna åkte nerför Oulankajoki älv balanserandes på en timmerstock.

Det att lavbevuxna träd fällts till renföda i Oulanka utgör ett särskilt drag i Finlands skogshistoria. I slutet av 1800-talet var även den finska pappersindustrin intresserad av samma granar och skulle gärna ha köpt granvirke av Forststyrelsen som bevakade och förvaltade de statsägda områdena.

* En svämäng är en äng som översvämmas så att näringsrikt vatten styrs till ängen genom att man dämmer för utloppsdiken t.ex. under sommaren.

Tilläggsuppgifter

• Under hösten 2006 publicerades boken "Oulanka - kuohujen keskeltä kansallispuistoksi" som berättar om Oulankas historia.