Päijännes historia

Livet på naturens villkor

I årtusenden levde människan på Päijännes stränder i harmoni med naturen. Lekande gäddor jagades med spjut i strandvattnet och på lommarnas vatten fiskade man med grova nät. För skogsvilt riggade man upp fällor, man grundade allt stadigare boningar och till sist började man odla marken. Bosättningen var dock gles och lommen fick ruva ifred. 

Det lugna livet sträckte in sig på förra århundradet. Sedermera har människan slutligen tagit Päijänne i sitt bruk. Utvecklingen har varit oerhört snabb. Doften av tjärade båtar har bytts ut mot granna plastfärger, ångbåtstrafiken, som tillfälligt blomstrade, har försvunnit och flottning av trävara har minskat till en bråkdel av vad det var under sina glansdagar i mitten av förra århundradet.

Päijänne i människans bruk

Nuförtiden regleras sjön för vattenkraftsindustrin, och dess vatten leds längs den underjordiskt frambrutna Päijännetunneln för att tillfredställa huvudstadens dricksvattenbehov. Dess uddar, öar och skyddade vikar har blivit tomter för sommarstugor och hela sommarsäsongen åker hundratals nöjesbåtar genom såväl de vida fjärdarna som de grunda strandvattnen.

Päijänneområdena har varit i ekonomiskogsbruk redan länge. 1910 - 20-talen var sågarnas guldålder och strandavverkningarna hade sina glansdagar. På nationalparkens område är de vida, skötta och nästan rena tallskogarna på åsarna dominerande, och deras under hundra års ålder säger sitt om strandavverkningens tider.

Päijännes ångbåtstrafik nådde sin topp två gånger, varav den ena var en följd av krigstidens bränslebrist. Flottningen av trävara var som mest betydande på 1950-talet, då stånkande bogserbåtar släpade på väldiga stockflottar på Päijänne.

Oförverkligade planer

På 1960-talet flydde århundradenas bosättning från öarna och byggandet av stugor tilltog kraftigt på Päijännes stränder. Man gjorde stora planer, som kulminerade i idén om ett semestercenter på Kelvenne åsö. Enligt de preliminära planerna skulle ön inte ha fattats någon service och man skulle ha nått den behändigt med bil över en bro eller ännu med med småplan till den närliggande Huovarinsaari.

Man skulle även ha kunnat idka naturnära aktiviteter: fiska och jaga vattenfåglar på Kärppäsaari, rida på åsens ståtliga sluttningar eller promenera på fågel- samt trädgårdarnas välskötta gångar. För de riktigt ödemarkssugna skulle det ha reserverats ett litet naturskyddsområde bredvid djurparken. Inkvarteringsmöjligheterna skulle ha varierat från lyxvillor till hotell för bröllopsresor och från husvagnsområden till vandrarhem. Aktiviteter skulle det ha funnits för var och en. Vattenskidning skulle på vintern gått över i isbanekörning, och utbudet skulle ha varierat mellan vattenopera, uppvärmd sjö, konstcenter och köpcentrum. Kvällarna skulle man muntert ha spenderat i gästgiveriet eller kasinot och ifall det skulle ha gått för vilt till, skulle det också ha funnits ett konvalescenthem.

Ursprunget till namnet Kelvenne

Kelve, kelven = lätt, torr, billig, dålig
Kelvetä = bli lättad
Kelvehtyä = lufttorka, bli lättare (säd, trä, bräder)

Över öns smalaste punkt har man burit kyrkobåtar över åsen för att förkorta vägen.