Naturen och historia i Pallas-Yllästunturi

Fjällen förtrollar vandraren

Landskapet i Pallas-Yllästunturi nationalpark domineras av fjällen med omgivande skogar och myrar i naturtillstånd. Det lappländska landskapet förtrollar vandraren. Pallastunturis siluett har valts till ett av Finlands nationallandskap.

För cirka tre miljarder år sedan gick ett veckbergsmassiv av samma typ som alperna genom Finland. Dagens fjäll är resterna av veckbergens rötter.  Av den urtida bergskedjan återstår en kedja av fjäll och skogklädda höjder, som går från västra Lappland till Norra Karelen. 

Karg berggrund

Med undantag av de högsta fjällen i Lapska armen består Finlands fjäll av gammal och karg berggrund. Den karga berggrunden leder till att vegetationen är betydligt mer anspråkslös än vegetationen i de norska och svenska fjällen, där berggrunden är kalkhaltig.

Fjällens bergarter uppkom innan Lappland förflyttades norrut på grund av kontinentalplattornas rörelser. Den hårda kvartsiten uppkom när sand som avlagrats på havsbotten hamnade ner i jordklotets heta innandöme då jordskorpan rörde sig. Med tiden kristalliserades stenmassan på nytt och pressades uppåt i form av berg när kontinentalplattorna kolliderade. 

En del av fjällens bergarter har uppkommit ur urtida vulkaner. Spår av dessa syns på Pallastunturi som mörka vulkaniska bergarter, så kallade amfiboliter. De är näringsrika, vilket gett upphov till mångfald i vegetationen. I Fjällapplands landskap finns också spår av den senaste istiden i form av många olika morän- och sandformationer, såsom dyner, åsar och randbildningar. 

Mellan havsklimat och fastlandsklimat

På grund av havets inverkan följer vegetationszonerna i Lappland inte breddgraderna utan kryper så småningom mot nordost. Granens nordliga skogsgräns löper från Pahakuru vid Ounastunturi i nordostlig riktning mot Ivalojoki och Saariselkä. Där finns den norra gränsen för granens utbredningsområde och där tar Skogslappland med sina ljusa tallskogar vid. Här lever många växt- och djurarter i sina nordligaste livsmiljöer. I kylan på fjällens toppar lever många nordliga arter däremot längre söderut än i sina normala revir. 

Tajgaskogar, fjällhedar och aapamyrar

Inom EU förekommer det nordliga barrskogsbältets skogar, det vill säga tajgaskogar, endast i Finland och Sverige. Nationalparkens naturvärden är alltså av stor internationell betydelse. Parkens gamla skogar och aapamyrar i naturtillstånd är mycket värdefulla. De skyddade fuktiga skogarna är den enda växtplatsen för många av urskogarnas mossor, lavar och svampar. Här är granar och tallar täckta av mörka tagellavar som visar om luften är ren, det vill säga indikatorväxter.

Hönsbär och kvanne 

Fältskiktet i moskogarna domineras av bekanta bärväxter: blåbär (Vaccinium myrtillus) och lingon (Vaccinium vitis-idaea). På fuktiga och näringsrika platser trivs midsommarblomster (Geranium sylvaticum), ekbräken (Gymnocarpium dryopteris) och hönsbär (Cornus suecica). De frodiga bäcklundarna är en överraskning efter de karga fjällhedarna. Dessa lundar hittar man i Varkaankuru i Ylläs och längs Pyhäjoki i Pallas. I lundarna kan du hitta lappvinbär (Ribes spicatum ssp. lapponicum), hägg (Prunus padus), tibast (Daphne mezereum), lundarv (Stellaria nemorum) och ögonpyrola (Moneses uniflora). Speciellt imponerande är lundarterna strutbräken (Matteuccia struthiopteris), kvanne (Angelica archangelica) och torta (Lactuca alpina). 

I området kring fjällen Ylläs och Aakenus finns många källor som skapar ett mikroklimat där sällsynta mossor och växter trivs. På näringsrika sluttningar finns också små rikkärr, det vill säga trädlösa sluttningsmyrar. 

Myrarna förtrollar

De vackra aapamyrarna i Skogslappland skapar variation i landskapet. De små mossarna kännetecknas av skvattram (Rhododendron tomentosum), hjortron (Rubus chamaemorus), odon (Vaccinium uliginosum) och tuvull (Eriophorum vaginatum). På skogskärren i utkanterna av myrarna kan du hitta speciellt fina hjortron. Den kalkhaltiga jordmånen i området kring Ylläs–Aakenus bidrar till förekomsten av krävande myrväxter. Kring rikkärren kan du hitta sällsynta vilda orkidéer, men vanligast är midsommarblomster, brudborste (Cirsium heterophyllum), svarthö (Bartsia alpina) och fjällskära (Saussurea alpina). På myrarna och i dikena växer tuvull, polarull (Eriophorum scheuchzeri) och rostull (Eriophorum russeolum), vars vita eller rodnande ulliga ax bildar bomullsliknande ullängar.

Den vindpinade fjällgrönan

Typiskt för fjällväxter är att de växer längs marken eller i täta mattor. Många växter har barrlika blad, som skyddar dem mot kyla och uttorkande vindar. Fjällväxterna slår också ut i blom snabbt när vädret blir varmare. 

Få växter klarar vintern på fjället utan skydd av ett snötäcke, med barmark som växtplats. Fjällgrönan (Diapensia lapponica) är en hejare på att anpassa sig. Den växer som en tät matta och dess starka rötter står pall för fjällvindarna. Fjällgrönan förökar sig med frön och den lockar pollinerande insekter med sina stora vita blommor. 

Fjällens vegetationszoner

I fjällen ändrar växtförhållandena ändrar ju högre upp från havsytan man klättrar och ju längre norrut man åker. Unikt för Fennoskandia är att skogsgränsen inte utgörs av barrskog, utan av fjällbjörkskog. Det är fallet både längre norrut och högre upp på fjällen. 

På fjällen i västra Lappland växer barrskog upp till cirka 400–500 meters höjd. Ovanför barrskogen övergår fjällbjörkdungarna snabbt i trädlöst kalfjäll. Typiska växter på kalfjället är nordkråkbär (Empetrum nigrum ssp. hermaphroditum), krypljung (Kalmia procumbens), ripbär (Arctous alpina), lappljung (Phyllodoce caerulea), fjällgröna (Diapensia lapponica), klynnetåg (Juncus trifidus) och fjällummer (Diphasiastrum alpinum). Ripbär, odon och blåbär bidrar till de glödande röda höstfärgerna på marken i Lappland. 

Olika typer av kalfjäll

Snötäckets tjocklek och hur länge det ligger kvar samt vinden påverkar vegetationen på kalfjället. Blåbärs-, lappljungs- och dvärgbjörkshedar är vanliga i områden med djup snö på fjällens nedre sluttningar och i svackor. Kråkbärshedarna blir vanligare på fjällens torrare och vindpinade krön. Ställvis piskar vinden vegetationen så att vindhedar uppkommer.

Snösparven är ett vårtecken

I april anländer de första flyttfåglarna till Lappland och bland dem snösparven (Plectrophenax nivalis), som är nationalparkens symbol. Snösparvens glädjande rörelser och kvitter är ett säkert vårtecken. En flock snösparvar i flykt blänker vackert i svart och vitt. Hanens sommardräkt är svartvit, medan honan har en varierande mängd brunt i sin fjäderskrud. Båda har vita fläckar på vingarna och vitt bröst.

Precis som fjällripan häckar också snösparven på tundran i Eurasien och Nordamerika. Snösparven förekommer i Finland i synnerhet i Lapska armen och i fjällen i norra Lappland. Området kring fjällen Pallas–Ylläs hör till artens sydligaste förekomstområden. 

Snösparvens klingande sång hörs i fjällen i början av juni. Den bygger sitt bo av mossor och lavar i ett blockhav och fodrar boet med gräs och dun. Honan sköter ruvningen och ungarna är flygfärdiga redan i juli. I augusti samlas flygkullarna längs de frodiga bäckarna för att äta och deras glada flaxande livar upp fjällnaturen som börjar tystna mot slutet av sommaren.

Fåglar från norr och söder 

Pallas-Yllästunturi nationalparks fågelfauna är kännetecknande för vidderna i Lappland och både sydliga och nordliga arter förekommer. Fjällfåglar som fjällpipare (Eudromias morinellus) och fjällripa (Lagopus muta) förekommer här på den södra gränsen av sitt utbredningsområde, samtidigt som parken också är den norra gränsen för koltrasten (Turdus merula) och grönsångaren (Phylloscopus sibilatrix).  Arter som trivs i gamla skogar är väl representerade.  Vanliga arter i skogarna är tretåig hackspett (Picoides tridactylus), tallbit (Pinicola enucleator) och lavskrika (Perisoreus infaustus). 

I skogarna finns utrymmen för flera rovfågelarter och goda sorkår är också ugglorna och hökarna talrika. En tursam vandrare kan till och med få syn på en tajgablåstjärt (Tarsiger cyanurus). Vid de frodiga bäckarna kan man höra blåhakens (Luscinia svecica) mästerliga sång eller kungsfågelns (Regulus regulus) ljuva toner. Strömstaren (Cinclus cinclus) är en kuriositet som förekommer vid bäckarna. Den kvicka forsärlan (Motacilla cinerea) kan synas till i närheten av strömmande vatten. Talrikast av invånarna på de våta myrarna är grönbenan (Tringa glareola) och gulärlan (Motacilla flava). Med lite tur kan man också råka få syn på en smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus), dvärgbeckasin (Lymnocryptes minimus), brushane (Philomachus pugnax) eller svartsnäppa (Tringa erythropus). 

Björnens egen torva

 Av de stora rovdjuren påträffas både björn (Ursus arctos) och lodjur (Lynx lynx) regelbundet i nationalparken. Båda arterna rör sig nattetid och lämnar sällan några spår efter sig. Trots det omfattar deras revir hela nationalparken. 

Björnen har anpassat sig till den långa vintern genom att gå i ide så länge snön ligger kvar. Björnen drar sig tillbaka till sitt vinteride i september–oktober och vaknar i april–maj. Björnhanens revir är stort och de kan vandra flera hundra kilometer på en kort tid. I västra Lappland sträcker sig björnhanarnas sommarrevir ofta över till skogarna och fjällen på svenska sidan. Honorna och ungarna stannar inom ett mindre område.

Forskningen har långa anor

Tack vare den biologiska mångfalden har Pallas-Yllästunturi nationalpark utöver naturskyddet och rekreationsverksamheten en stor betydelse för forskningsverksamheten. På området pågår drygt hundra olika forskningsprojekt. En del av dem hänför sig till internationella mätnings- och uppföljningsforskningar av luftkvaliteten. Luften vid fjällområdet är enligt forskningarna den renaste i Europa. Övriga centrala forskningsobjekt är skogsrandskogarna, turismverksamhetens miljöaspekter samt sorkpopulationens ekologi och variationer i sorkstammen.

Världens renaste luft

Andas in Lapplands friska luft, tillika som du njuter av det bedårande landskapet i Pallas-Yllästunturi. Den här delen av Finland har den renaste luften i hela världen, enligt forskare som studerat luftprov från den lokala mätstationen.

I våra dagar är det en rar njutning att få andas in ren och oförorenad luft. De flesta, speciellt i storstäder, utsätts hela tiden för stora mängder av olika luftföroreningar. Föroreningarna bidrar till olika hälsoåkommor, såsom astma och andra sjukdomar i luftorganen.

Finska Lappland är en utmärkt plats för avgiftning av dina lungor. Här finns det inte heller ljud- eller ljusföroreningar. Du kan njuta av oförglömliga upplevelser, såsom total tystnad eller av en natthimmel som är översållad av miljontals glimmande stjärnor.

Andra dragplåster i Pallas-Yllästunturi är det vackra orörda landskapet. Du kan klättra upp till de höga trädlösa fjällen och beundra utsikten över Lapplands vidsträckta skogar och glimmande sjöar. Genom att luften är så ren, kan man se kilometervis åt olika håll och uppleva känslan av att vara i hjärtat av de sista ödemarksområdena i Europa.

Finska och samiska kulturen

Fjällkedjan ligger i ett intressant kulturhistoriskt gränsland. Området har varit bebott sedan stenåldern, och det har varit samernas levnadsmiljö. Under århundradenas lopp sökte sig jägare och fiskare från Kemi och Torneå till de rika jaktmarkerna och fiskevattnen vid älvarnas övre lopp. Med tiden slog sig den finska kolonisationen ner vid älvdalarna. Den finska och samiska befolkningen bodde ställvis enligt sina näringsgrenar på olika områden, ställvis bredvid varandra så att kulturerna delvis smalt samman.

Renarna och renskötseln har fortfarande en etablerad ställning i nationalparken. På parkens område verkar Alakylä, Kyrö, Muonio och Näkkälä renbeteslag. För renarna är nationalparken ett viktigt betes- och kalvningsområde och för renkarlarna är den en hemmavan arbetsmiljö. Det finns också en hel del konstruktioner och historiska objekt i parken som är anknutna till renskötsel.

Nationalparkens historia

Idén att inrätta en nationalpark framfördes första gången i skyddsskogskommitténs betänkande år 1910. Kommittén föreslog inrättande av nationalparker vid Pallastunturi-fjällen och vid Pyhätunturi i Pelkosenniemi. På statsrådets begäran framlade Forststyrelsen ett förslag om att skilja åt naturskyddsområdena från statens marker. Utredningen gjordes av professor i botanik Kaarlo Linkola baserat på hans terrängexpeditioner sommaren 1925. Enligt Linkola var Pallas-Ounastunturi-fjällen "ett ojämförbart område statsmark, som ger en bild av det verkliga Lappland i hela dess storslagenhet, med sina storskaliga fjäll och gröna skogar som fortsätter så långt ögat når."

Propositionen om att ett allmänt naturskyddsområde skulle inrättas vid Pallas-Ounastunturi-fjällen godkändes på 1928 års lantdag, men lagen stadfästes inte p.g.a. storskiftet som var på hälft. Det tog ännu tio år innan Finlands första nationalparker inrättades år 1938 efter flera betänkanden och propositioner. Bland de första var Pallas-Ounastunturi nationalpark .

År 2005 fick nationalparken en ny start, då Pallas-Yllästunturi nationalpark inrättades, och den gamla parken utvidgades med Ylläs-Aakenustunturi-området. Den nya nationalparkens areal är dubbelt större än den gamla parkens.

Friluftslivets historia

Fjällnaturen har också fascinerat vandrare. Redan på 1930-talet hade Pallas-Ounastunturi-området hunnit bli ett populärt resmål. Det öppnades ett hotell på Pallastunturis sluttning ett par veckor innan nationalparken inrättades. Vandringsleden från Pallas till Hetta drogs upp år 1934.

Pionjärer inom skidsporten var kvinnor från Suomen Naisten liikuntaliitto, som i mitten av 1930-talet arrangerade de första kurserna i skidåkning i Pallastunturifjällen. Efter att kvinnornas stuga förstörts under kriget byggdes det en ny stuga i Ylläs.

Ortnamn

Största delen av de finska dialekter som talas i Lapplands län hör till de nordbottniska dialekternas grupp, som även sträcker sig utanför riksgränserna, till Sverige och Nord-Norge. Samiskan har haft ett speciellt stort inflytande på de nordbottniska dialekternas ordförråd.

Samiska ord har lånats speciellt för terminologi som gäller lokal natur, renskötsel och nordliga levnadsförhållanden. Finskan saknade ofta något motsvarande ord för att beskriva något visst fenomen i den nordliga naturen. Största delen av Pallas-Ounastunturi-områdets ortnamn har samiskt ursprung, men de har under tidens lopp fått en form som är lättare att uttala på finska. Sådana ord är t.ex. kaltio, kero, lompolo, mella, vuoma och vuontis.