Naturen och historia i Riisitunturi

Sumpiga sluttningsmyrar, bugande grandungar

Riisitunturi i Posio är en nationalpark med vyer utöver de vanliga, vilket besökare märker omedelbart när de stannar för att hämta andan under vandringen längs leden mot krönet av Riisitunturi och tar sig en titt bakom sig. I öster glittrar den vidsträckta sjön Yli-Kitka och bortom den syns Rukas blå trädbevuxna höjder långt borta i Kuusamo. Riisitunturi ligger på den högsta punkten i vattendelarområdet mellan Bottenviken och Vita havet. Flera fjälltoppar höjer sig mer än 400 meter över havet, de högsta av dem Riisitunturis och Pikku Riisitunturis nästan trädlösa krön.

Trots de svindlande vyerna har Riisitunturi nationalpark faktiskt inrättats särskilt för att skydda myrnaturen. Myrar uppkommer normalt i svackor i terrängen, där det samlas vatten som får vitmossor att frodas och en myr att utvecklas. Den rikliga nederbörden och den tunna jordmånen i Riisitunturi med omnejd får myrvegetationen att utvecklas också på kraftigt lutande sluttningar. De mest imponerande sluttningsmyrarna i Finland hotar slå alla rekord i fråga om lutningen där de tumlar utför de västliga sluttningarna. På de östliga sluttningarna ligger myrarna ställvis i flera kilometer långa strängar som täcker sluttningarna och vars vatten samlas i de många bäckarna som rinner ner mot Kitkajärvi. Högt uppe på en sluttningsmyr mellan Riisitunturis två krön stöter vandraren på ett ovanligt fenomen. Här ligger Ikkunalampi, en naturlig evighetspool. Blicken dras ofrivilligt till sjöns östra kant och svävar ut över den blå fjärden.

På Riisitunturi följer ljuset och färgerna årstidernas och dygnets växlingar. I augusti blommar ljungen som lilaröda mattor mot de djupgröna grandungarna. Under vinterkvällar färgar den nedgående solen landskapet i guldgula, grönskimrande och rosa nyanser. Den blå timmen dröjer, ljuset minskar och färgerna djupnar, tills natten kommer och norrskenet lyser upp den djupblå himlen i norr.

I taigaskogen påträffas björn och tretåig hackspett

Riisitunturiområdet har sedan forna tider varit vildmark befolkad av skogssamer, men också av finländare som flyttat till området senare. Våra förfäder levde på naturens villkor och tog för det mesta endast det de behövde. Därför har området bevarats i exceptionellt naturligt tillstånd ända till idag. När det moderna livet började utgöra ett hot mot området inrättades Riisitunturi nationalpark för att bevara det största enhetliga vildmarksområdet i nordöstra Österbotten.

I Riisitunturi nationalpark har den nordliga taigaskogens självskrivna invånare, såsom björnen och lodjuret, nästan hundra kvadratkilometer mark där de kan ströva utan att stöta på människor. Till vandrarens smala lycka undviker inte alla vildmarkens invånare människan. Lavskrikan, samernas och finländarnas själsfågel, är mycket nyfikna på människan. De gör sig hörda med jamande visslingar och vill gärna bekanta sig med alla som rör sig i naturen. Med god tur kan du också stöta på ett par färggranna och orädda tallbitar eller en tretåig hackspett, som inte låter sig störas av förbipasserande där den hackar sig fram uppför, nedför och runt en granstam i jakt på mat.  Ljungpiparen är lättare att höra än att få syn på, då vinden bär dess vemodigt entoniga sång över de öppna fjällmoarna. Taigaskogen döljer också skyggare invånare, såsom videsparven och dvärgsparven, som gömmer sitt bo i utkanten av en tallmyr eller i ett snår i skogskärren. En ensam vandrare tror sig kanske själv vara dold för nyfikna ögon, tills vildmarkens väktare, den allseende korpen flyger förbi. Korpens grova röst bär långt över skogen när den uppmärksammar dess invånare på en människas närvaro.

Det tusentals år gamla skogstäcket och den höga luftfuktigheten gör Riisitunturiområdet till ett nordligt paradis för både stora och små invånare i de gamla naturskogarna. En generation träd efter en annan har kommit och gått, i sinom tid fallit omkull och för en tid blivit en hemvist för mossor och lavar, svampar och insekter – för att sedan åter bli till näring, helt enligt livets kretslopp.

Hökugglan och snötyngda granar i Riisitunturi

Upplegan, ett tungt täcke av snö och is på träden, är ett bekant fenomen på de höga skogklädda höjderna i östra Finland. Fenomenet uppkommer när fuktiga lågtrycksområden som rullar in från Atlanten möter vattendelaren Maanselkäs höga höjder. Det tunga snötäcket börjar utvecklas senast i oktober. Efter de första köldknäpparna är vartenda barr, varenda riskvist och stycke mossa på skogsgolvet täckt av ett tunt lager rimfrost. Under vintern samlas lager på lager på upplegan, både snö som faller och underkyld fukt som kondenseras ur luften. Granarna i trakter där upplegor förekommer är smala pelargranar, vars grenar ligger närmare stammen än de mer utbredda grenarna på den europeiska granen (Picea abies subsp. abies), så att träden ska klara tyngden av snön under vintern. På vårvintern står granarna böjda i de mest fantasifulla former under sina tusentals kilo tunga snötäcken. En vacker marsdag med strålande sol drar sedan en frisk sydlig vind över fjället och bär med sig ett löfte om vår. Från höjden börjar höras mjuka dunsar. Det ena trädet efter det andra skakar av sig sitt snötäcke och rätar på sin trötta stam, som kroknat under bördan.

Ruskaperiodens mest färgsprakande växt

Den sydliga fjällnaturen är som mest representativ i Riisitunturi nationalpark. På ljunghedarna på de högsta topparna växer vissa av de nordliga fjällens arter – ripbär, krypljung, fjällummer och klynnetåg. Det krävs god observationsförmåga för att få syn de små fjällväxterna nära markytan, där dessa naturens egna skatter gömmer sig undan vindar och snöyra. Ripbärets bleka klockformade blommor slår ut bland de torra fjolårsbladen tidigt på våren, medan snön ännu ligger kvar på skyddade platser. Växtens blad och bär byter färg under vegetationsperioden. Bären, som växer i skydd av sommarens skirt gröna blad, är till en början grönaktiga. När de mognar blir de först röda och till slut svarta. På hösten kan man inte undgå ripbären, eftersom växtens bland lyser eldröda bland de övriga höstfärgade växterna på marken.

Krypljungen är en lågvuxen risväxt som formar mattor i terrängen. Den är lättats att få syn på under blomningen. Krypljungens små, rosa blommar har tjocka, vaxartade kronblad. Växtens små, tjocka blad övervintrar gröna i skydd av snön.

Restaureringsbränning berikar naturen

Riisitunturi är ett av våra nationella objekt där regelbunden bränning som imiterar naturliga skogsbränden används på stora områden som en del av naturvården. Skogsbränder som antänts av blixten har hört till livet i barrskogszonen i tusentals år. Numera bekämpas skogsbränder så effektivt att taigaskogens arter som är beroende av bränderna har blivit hotade, liksom också naturskogarnas unga lövträd som normalt växer upp efter en skogsbrand.

Varje skogsbrand och varje restaureringsbränning som imiterar en skogsbrand sätter sina egna spår och har olika ekologiska konsekvenser. Ställvis är branden en lätt jordbrand som slickar mosstäcket och risvegetationen, där elden rör sig i smala tungor och endast en del av träden skadas. Ibland sprids branden från en övertänd gran som en kronbrand, som rör från träd till träd. Den blossande hettan skapar ett dånande eldhav, där endast de allra äldsta och grövsta sköldbarksfurorna klarar sig. I gamla naturskogar finns ofta brandstubbar och gamla furor med brandlyror och förkolnade grenar som vittnar om skogsbränder som härjat för till och med hundratals år sedan.

Tiotals organismer i skogarna behöver förbränt trä eller svampar som lever på sådant trä som näring när de är unga. Tiotals andra arter drar också nytta av skogsbränderna. De vanligaste brandarterna är insekter som upptäcker skogsbränder till och med flera hundra kilometer bort, med sitt infrarödsinne eller sitt utmärkta luktsinne. De kolfärgade skalbaggarna sotsvart praktbagge, rödhalsad brunbagge och större svartbagge samt slät barkskinnbagge, som hör till skinnbaggarna, börjar ta över de förkolnade stammarna medan skogen fortfarande ryker efter branden.

I Riisitunturi nationalpark bränner man skogsdungar som kunde brinna också på naturlig väg. Största delen av områdets skogar är fuktiga, grandominerade dungar som inte härjats av skogsbränder och som under naturliga förhållanden skulle brinna mycket sällan, om ens någonsin. Restaureringsbränningar görs för att planmässigt upprätthålla naturens mångfald. Dessa bränningar gör trädarterna i skogen och trädbeståndet mer varierande. När skogen brinner uppkommer nytt trämaterial som är förkolnat och förruttnat i olika grad.

Riisitunturis historia

Av de två samebyarna i Kuusamotrakten låg den ena, Kitka sameby, i närheten av Yli-Kitkas norra strand, knappt tio kilometer från den nuvarande nationalparkens gräns. Det finns mycket få spår kvar i landskapet av dessa människor som levde för hundratals år sedan. Skogssamerna var halvnomader och deras liv grundade sig till stor del på fångskultur – jakt, fiske och samlande. Från sametiden finns kvar kvartsbrytningsplatsen på västsluttningen av Nuolivaara samt fångstgroparna på det smala näset mellan tjärnarna Liittolammit. Man jagade genom att driva bytet till den smala landtungan, där djuret föll ner i en dold fångstgrop som grävts ut på vägen.

Jordbrukande nybyggare började komma till Riisitunturi i slutet av 1600-talet. Bondebefolkningens livsstil var mer platsbunden på grund av boskapsskötseln, men jakt och fiske var fortfarande viktiga födkrokar. Även utmarksbonden rörde sig på olika håll i området för att lägga sina snaror och fiska. Boskapsnäringen stödde sig till stor del på naturängar, i mindre grad också på svedjebränning. Riisitunturis myrar och bäckar har använts till omfattande ängsbruk långt in på 1900-talet. De tydligaste spåren av dessa tider är de restaurerade ladorna på Riisisuo och vissa ortnamn. Av ladorna, höstackarna och vindskydden vid ängarna finns till största delen kvar endast stockarna, taknävern och träden där slåtterfolket hängde sina kontar.

Kulturomvälvningen var snabb. Vildrensjakten som pågått i hundratals år hade minskat vildrensstammen och utvecklingen kulminerade i nybyggarnas ankomst. Allt fler ville också dela på vattnets håvor. Redan i slutet av 1700-talet hade skogssamerna antingen flyttat över gränsen till Ryssland eller smultit samman med nybyggarna.

Namnet Riisitunturi och dess ursprung

Många teorier har lagts fram beträffande namnet Riisitunturis ursprung. På gamla kartor har namnet formen ”Riistunturi”, vilket har antagits ha samband med olika ord av samiskt ursprung för upplega, ris eller gräs. Finskans ”riisisuo” eller ”gräskärr” hänvisar enligt den logiken till kärrängsbruket. En senare tolkning föreslår att namnet Riisitunturi skulle hänvisa till lummerväxterna som frodas i täta bestånd i området. Växternas spormjöl användes allmänt i folkmedicinen för att bota engelska sjukan eller rakit.