Ruunaas natur och sevärdheter

Ruunaa strövområde karakteriseras av Lieksanjoki, som med sina forsar rinner genom området. Älven omges av tallskogslandskap men varieras av strändernas lövträd, som förändrar landskapets karaktär under alla årstider. På Lieksanjokis strandbrinkar växer ställvis Norra Karelens landskapsblomma finnrosen.

Ruunaa och dess varierande utseende kan beundras från en kanot såväl som från vandringsstigarna eller t.ex. från Huuhkajanvaara utsiktstorn som finns på strövområdets högsta plats (183 m ö h).

Ruunaas hjärta - Lieksanjoki

Lieksanjoki börjar i ryska Karelen 

Älven Lieksanjoki rinner in i Finland från Lieksanjärvi i ryska Karelen. Älvens vatten för med sig en hälsning till Ruunaa ända från Elimyssalo i Kuhmo. I Ruunaa naturskyddsområde vidgas älven och blir till sjön Ruunaanjärvi, i vilken också älven Tuulijoki rinner ut från den ryska sidan av gränsen. Från Ruunaanjärvi fortsätter Lieksanjokis vatten mot sjön Pielinen. Älvens ekologiska status är god.

Cirka 17 kilometer av älven slingrar fram genom strövområdet. Utöver strömmarna och insjöavsnitten finns också sex forsar i strövområdet. Forsavsnittet, som börjar från forsen Paasikoski och slutar vid Siikakoski, har en total fallhöjd på nästan 16 meter. Ståtligast skummar forsarna under vårfloden, från mitten av maj till början av juni. 

Det sjuder under ytan 

Insektsliv 

De insekter som lever bland stenarna och vegetationen på botten skaffar näring genom att sila, filtrera och ”notfiska” partiklar och mikrober ur det strömmande vattnet. Beroende på arten kan larvstadiet pågå i allt från några veckor till flera år. 

Ett exempel är knottets larver, som fäster bakändan på stenar på botten och fångar in mat med sina tofsliknande gälar i huvudändan. Vissa nattsländors larver tultar omkring bland stenarna eller vegetationen på älvens botten och letar efter mat i skydd av sitt egenhändigt byggda larvhus. Larvhuset är byggt av de material som finns till hands: småstenar, stickor eller växtdelar. Nattsländors larver utan larvhus bygger i stället ett fångstnät där de fångar sin föda. 

På älvens botten hittar man också bäcksländans larver. När tillfälle yppar sig äter de också andra insekters larver. Även vattenfisen som lever i Ruunaas forsar äter sig gärna mätt på insektslarver som lever i forsen.

Firrar i forsen

Insektslarver och vuxna insekter som förpuppats och utvecklat vingar hör till fiskarnas favoriträtter. Över stenarna på botten av Lieksanjoki och i grunt vatten simmar grönlingar som äter nattsländornas och dagsländornas larver. Runt munnen har grönlingen några skäggtömmar som den använder till att upptäcka sitt byte i skymning eller till och med i mörker. På dagen gömmer sig grönlingen helst mellan några strandstenar eller bland vegetationen.

Elritsor rör sig dagtid i stim i grunt vatten. De äter vattenloppor, insektslarver, skaldjur, andra fiskars rom och yngel. När en fara hotar försvinner hela stimmet snabbt i hålor bland stenar. Elritsan själv hör till favoriträtterna för exempelvis öring och harr. En elritsa som fångats av en rovfisk avsöndrar ett ämne i vattnet som fungerar som en varningssignal och får både dess artfränder och andra fiskar som förstår varningen att sätta sig i säkerhet.

En annan liten fisk som trivs i grunt vatten är stensimpan. Den har ingen simblåsa, så den sjunker till botten så fort den slutar simma. På våren letar hanen upp en lekgrop och städar upp den. Honan lägger äggen i taket på lekgropen och hanen befruktar dem. Hanen tar hand om äggen genom att fläkta syrerikt vatten mot dem med sina fenor och skydda dem mot rovdjur.

Mer storvuxna arter som är eftertraktade av fiskare i Lieksanjoki är bland annat utplanterad regnbågsforell samt öring, gädda, abborre, gös och harr. Gäddan, gösen och abborren äter gärna andra fiskar, även mindre individer av sin egen art. Harren och regnbågsforellen äter mest bottendjur, men också de fångar gärna andra fiskar.

Fågelfauna

På sommaren konkurrerar gråtrut och silltrut om fiskfångsten med fritidsfiskarna på stranden. Även storskrakar kan ofta ses fiska i Lieksanjoki. Storlommar och knipor häckar vid Välijärvi. Svanar vilar och äter på isfria platser tidigt på våren och sent på hösten.

På vintern ser man strömstaren susa fram över Ruunaas forsar. Strömstaren häckar längre norrut och när vintern är som hårdast flyttar den söderut från sina häckningsområden, där bäckarna frusit. Strömstaren dyker ner i strömmen från en strandsten för att hämta insektslarver från forsens botten. När våren står för dörren kan man få höra hanens klara drillar.

Gamla skogar gömmer sjudande liv

I Ruunaas skogar är tallen till största delen dominerande. Gamla skogar finns mest i naturskyddsområdet bakom Ruunanjärvi. En stor del av naturskyddsområdet hör till gränszonen, där man får röra sig endast med tillstånd som beviljas av gränsbevakningen.

Även på många ställen i strövområdet finns skogar som är mer än hundra år gamla. De äldsta enhetliga områdena finns vid Neitjärvis södra strand och i Kattilaniemi.

Många fågelarter häckar i de gamla skogarna på sommaren. Mesar, rödstjärtar, svartvita flugsnappare och andra hålbyggare hittar lättats ett hem i skogar med torrakor och andra döda träd. I de karelska skogarna kan man naturligtvis också höra gökhanen gala. Gökhonan letar däremot helt tyst efter ett hål där hon kan lägga ett ägg åt till exempel en rödstjärt att ta ruva och ta hand om. Spillkråkan upptäcker man lättast på grund av dess rungande flyktläte kryck-kryck-kryck, medan den tretåiga hackspetten avslöjas av sina vågräta rader av hål som den hackat i en tall eller gran.

Insektslivet i Ruunaas skogar har också inventerats. I naturskyddsområdet hittades sällsynta skalbaggsarter. Exempelvis den bruna och cylindriska skuggbaggens ljusa, platta larver lever och växer främst under barken på tallar som dött till följd av skogsbrand eller restaureringsbränning. Svartoxens larver för sin del hittar sin föda på tjocka trädstammar som legat på marken en längre tid.

På de kullfallna trädstammarna lever också många tickor. En av de mest sällsynta tickorna i Ruunaa är kritporingen, som lever endast på gamla kullfallna torrfuror. På de kullfallna torrfurorna i Ruunaa lever också fläckporing, urskogsporing, kristallticka och gräddporing, som alla har minskat längre söderut i Finland då där finns allt färre torrfuror.

Vildmarkens stora rovdjur

I Ruunaa kan man med god tur få syn på spår av alla de stora rovdjursarterna i Finland. Själva rovdjuren ser man mycket sällan, eftersom de är experter på att undvika människan.

I trakten kring Ruunaa sträcker sig de stora rovdjurens revir över gränsen mellan Finland och Ryssland. Goda bärår hittar man i Ruunaa ofta högar av björnspillning som innehåller bär.

Vargflockarnas och vargparens revir är vidsträckta, så endast en del av dem ligger i Ruunaa. Av de vargar som rör sig i Ruunaa syns oftast endast spår av tassar i snön. Järven, som är en asätare, drar också nytta av förekomsten av varg. Den äter också smådäggdjur, harar, rävar och fåglar. Järven kan vandra tiotals kilometer under en dag på jakt efter föda.

Lodjursstammen varierar beroende på tillgången till föda. Om harstammen är liten brukar också lodjursstammen minska. Lodjuret äter också smågnagare och fåglar.

Imitation av skogsbränder

Restaureringsbränning bidrar till att trädbeståndet och andra arter i skogar som tidigare brukats som ekonomiskogar snabbare kan återgå till ett nästan naturligt tillstånd. I allmänhet klarar merparten av trädbeståndet branden, men ställvis dör tillräckligt många träd för att sällsynta insekter och svampar ska få nya habitat. Den tretåiga hackspetten hittar också insekter på träd som dött på rot.

I de ljusa gläntorna som uppkommit när träd dött dyker unga lövträdsplantor upp och den tidigare jämngamla tallskogen förvandlas så småningom till en blandskog med flera skikt.

I Ruunaa naturskyddsområde har skog restaurerats genom bränning 2005 och 2009. Under de närmaste åren kommer man också att utföra två restaureringsbränningar på tallmoar i strövområdet, inom ramen för projektet Beetles LIFE.