Sallas historia

Forntida Salla

I Salla fanns det bosättning redan under den förhistoriska tiden. Människan har sannolikt anlänt till området som idag är Salla genast efter den senaste istidens slut, efter att Salla issjö dränerats, för cirka 10 500 år sedan. Under stenåldern koncentrerades bosättningen till sjöar och viktiga vattenleder. Från Salla nationalpark fanns goda förbindelser både västerut och österut, från Haudanoja till Tenniöjoki och därifrån till Kemi älv och områdena i väst, samt från Onkamojärvi söderut mot Oulankajoki och gamla Vitahavskarelen. De förhistoriska boplatserna i nationalparkens omgivning ligger vid områdets större sjöar, Pyhäjärvi och Onkamojärvi. Vid Kenttälampi, som är den äldsta av dessa, har man hittat lerkärl som visat att boplatsen är cirka 7 000 år gammal. 

Det syns sällan några tydliga spår av de förhistoriska objekten på markytan. En boplats från stenåldern identifieras i stället vanligtvis i terrängen tack vare fynd som upptäckts där markytan rubbats, såsom där stigar nötts ner eller strandvallar rasat. Det vanligaste objektet som upptäcks i terrängen är en fångstgrop eller en rad fångstgropar som har använts vid jakt på skogsren. Jämfört med boplatserna är fångstgroparna relativt lätta att upptäcka i terrängen, men det är svårt att datera dem, eftersom fångstgropar har använts för jakt på skogsren från stenåldern ända fram till 1800-talet. En förhistorisk boplats och en fångstgrop har hittats i närheten av Latvajärvi i nationalparken.

Kuolajärvi sameby

Senast från och med 1500-talet hörde dagens Salla till Kuolajärvi sameby eller sita. Invånarna i Kuolajärvi sameby var skogssamer. Samebysystemet och termen skogssame härstammar från 1500-talets svenska administrativa handlingar och beskattning. Samerna delades in i två huvudgrupper: skogssamer och fjällsamer. Skillnaden mellan dessa ansågs vara bosättningsområdet samt näringarna och den beskattning som grundar sig på dem. Skogssamerna bodde på sina egna säsongsboplatser där de jagade och fiskade, medan fjällsamerna rörde sig längre sträckor mellan Ishavets kust och fjällen under årscykeln för att idka renskötsel, fiske och jakt. Samebysystemet användes ända fram till 1700-talet.

Skogssamernas utkomst baserade sig på årscykeln. På sommaren fiskade de, på hösten övergick de till att jaga skogsren och därefter samlades de i sin vinterby. På vintern jagade skogssamerna bäver och på vårvintern jagades åter skogsren. Skogssamerna idkade inte renskötsel utan höll endast några få renar som drag- och lastdjur samt som lockdjur vid jakt. Vinterbyarna var centrala platser där man ordnade tingsmöten och marknader, uppbar skatt och skötte kyrkliga förrättningar. Kuolajärvi vinterby låg i Peterinselkä i Gamla Salla, ett område som numera ligger på ryska sidan. 

Från och med 1600-talet började finländska nybyggare småningom anlända till Kuolajärvi. De förde med sig jordbruk och boskapsskötsel. På grund av de näringar man utövade bodde den finländska och samiska befolkningen delvis i olika områden, delvis sida vid sida. Ställvis tog kulturerna också intryck av varandra. Bondebefolkningens livsstil var mer platsbunden på grund av boskapsskötseln, men jakt och fiske var också viktiga födkrokar. Även bonden rörde sig på olika håll i området för att lägga sina snaror och fiska.

I nationalparkens område i Kirilahti och Sotiniemi på Onkamojärvis norra strand har man hittat två gamla fiskeläger. Byborna i Aatsinki hade historisk fiskerätt i området och lägren fungerade som fiskestödjepunkter. På ön Kallunkisaari i närheten låg dessutom ett fiskeläger för byborna i Kallunki. Bitar av kopparplåt som hittats vid Kirilahti och Sotiniemi visar att fiskelägren har varit i bruk senast på 1600-talet, eventuellt redan tidigare. Tillskurna bitar av kopparplåt är typiska fynd på boplatser i norra Fennoskandia. Forskning har visat att dessa kopparstycken, som skurits till exempelvis av kopparkärl, ofta har återanvänts som prydnad och vid byteshandel från 800-talet till 1500-talet e.Kr. Användningen av Sotiniemi fiskeläger upphörde efter andra världskriget, medan Kirilahti fiskeläger har varit i bruk fram till de senaste decennierna. 

Under den senare hälften av 1800-talet utrotades både bäver och skogsren genom jakt. Samtidigt blev renskötseln allt vanligare i området och bidrog till skogsrenens utrotning, eftersom skogsrenens habitat minskade. Vid sekelskiftet blev också skogsbruket allt livligare när man började utnyttja skogarna i Östra Lappland, som tidigare upplevts som alltför avlägsna. Skogshyggen blev en vanlig syn i Kuolajärvi. Skogshyggena ledde till att allt fler människor strömmade till området och invånarantalet i Kuolajärvi började stiga. 

Ängslador och skogsförläggningar

Boskapsskötseln var en viktig näring i Kuolajärvi efter övergången till lanthushållning. Vintertid användes hö från naturliga ängar som föda för boskapen. Ängarna blev bördigare genom att man på våren dämde upp vårflödena med en dammanläggning. Höet slogs på sommaren och om en äng låg långt från boplatsen lagrades höet i en höstack eller i en ängslada. Därifrån kunde höet transporteras till boplatsen på vintern. I nationalparken har man hittat gamla hölador längs Haudanjoki och i områdets östra del på Kulvakkojänkä myr.

I och med skogshyggena började bosättningen i Kuolajärvi öka snabbt under de sista decennierna på 1800-talet. De första avverkningarna nådde bland annat Petservaara och Kiekerövaara norr om nationalparken. Stockarna flottades från Aatsinginjokis vattendrag till Kemi. Största delen av de större avverkningarna ordnades i Tuntsa och Gamla Salla. I början av 1900-talet var förhållandena i skogsförläggningarna ofta eländiga och strejker för bättre arbetsförhållanden och löner förekom, dock oftast utan större framgång. År 1928 trädde den första lagen om skogs- och flottningsarbetares bostäder i kraft. Lagen förpliktade arbetsgivaren att låta bygga inkvarteringsbyggnader för arbetarna och stall för hästarna i god tid innan arbetet inleddes. I lagen fastställdes också minimikrav för bostäderna. Lagen uppdaterades och förbättrades 1947 och 1967. I nationalparken har man hittat flera gamla skogsförläggningar, i synnerhet nära den viktiga flottleden Haudanjoki. Även vid Kolmiloukkonen finns resterna av en skogsförläggning vid friluftsleden. 

Första världskriget minskade nästan utan undantag antalet avverkningar. Efter kriget, på 1930-talet, sålde Forststyrelsen virke från Julmoiva i nationalparken. Stockarna flottades längs Haudanjoki ovanför Latvajärvi till Aatsinginjoki. Den sista flottningen i Haudanjoki gjordes 1943. I Haudanjoki har man hittat två gamla flottningsdammar, den ena norr om Latvajärvi och den andra halvvägs utmed älven.

Forststyrelsen styrde användningen av skogarna fram till 1990-talet genom att fastställa så kallade högt belägna skogar, som lämnades utanför skogsbruket. Gränsen för högt belägen skog gick vid cirka 300 meter. Denna regel i kombination med att områdena var svåra att nå förhindrade att de nuvarande gamla skogarna avverkades i större utsträckning och har därmed också skyddat de gamla skogarna i nationalparken.

Salla reser sig ur askan

Första hälften av 1900-talet var stormig i Europa. Kuolajärvi drog inte in i första världskriget, men området spelade en viktig roll för den ryska vapenförsörjningen. Efter att fienden satt stopp för användningen av annan sjötrafik transporterades kejsardömets vapen via Vita havet till Kantalahti och därifrån landvägen via Kuolajärvi och Kemijärvi till Rovaniemi, där de lastades på tåg och transporterades till S:t Petersburg. När Finland blev självständigt 1917 stängdes den östra gränsen och samtidigt bröts den flera århundraden gamla viktiga handelsvägen till Vita havet. Till följd av detta led befolkningen i Kuolajärvi till och med av svält. Under inbördeskriget 1918 var situationen i Kuolajärvi mycket spänd, men man lyckades undvika egentliga strider. År 1936 ändrades namnet på Kuolajärvi kommun till Salla.

Hösten 1939 var krigshotet återigen uppenbart. I Finland trodde man inte att de sovjetiska styrkorna skulle anfalla med stor kraft i norr, på grund av de långa avstånden och de dåliga vägarna. I Salla fanns det därför bara en förstärkt fältpatrull vid gränsen när Sovjetunionen anföll över gränsen den 30 november 1939. Man lyckades stoppa anfallet vid Kemijärvi och pressa de sovjetiska trupperna tillbaka till Salla, där frontlinjer etablerades vid Paikanselkä, väster om nuvarande Salla kyrkby, fram till krigets slut. Under vinterkriget bedrev finländarna partigängarverksamhet för att försvaga de sovjetiska styrkorna i norr. I den nuvarande nationalparken hade finländarna en bas i trakten kring Kolmiloukkonen. I närheten av sjön har man hittat rester av flera fältbefästningar. Strider utkämpades åtminstone i terrängen mellan Iso Pyhätunturi och Pieni Pyhätunturi samt i området kring Aatsinginhauta, där de finländska trupperna använde gamla timmerstugor vid älven som stationeringsplatser.

Under mellankrigsperioden, eller mellanfreden, intensifierades samarbetet mellan Tyskland och Finland våren 1941. Tyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 och tre dagar senare gick Finland med i kriget som tysk allierad. Vid Sallafronten framskred anfallet över den gamla riksgränsen till Vermajoki, varefter det stannade upp och utvecklades till ett ställningskrig fram till slutet av fortsättningskriget. Under fortsättningskriget gjorde sovjetpartisanerna totalt 45 anfall mot civila. I Salla gjordes partisananfall i Hautajärvi och Niemelä samt senare i Saija. 

Vinter- och fortsättningskriget var en hård prövning i Salla. Många byggnader förstördes två gånger, först under vinterkriget när finländarna drog sig tillbaka och på nytt under Lapplandskriget när tyskarna drog sig tillbaka. Salla förlorade nästan hälften av sin areal i landavträdelserna till Sovjetunionen. Nio byar blev kvar bakom gränsen, bland dem kyrkbyn vid foten av gamla Sallatunturi. Före kriget hade Salla varit Finlands till ytan tredje största kommun, men efter krigets slut övervägdes om den kvarvarande kommunen skulle upplösas och fusioneras med de omgivande kommunerna. Det gjordes dock aldrig, utan kommunen bevarades och Märkäjärvi by byggdes ut och blev nya Salla kyrkby. 

Renens betydelse

Skogsrenen, och senare även renen, har varit en viktig del av Sallas och Sallabornas historia genom tiderna. Jakten på skogsren var en viktig näring för invånarna i området från stenåldern till slutet av 1800-talet, då den utrotades på grund av jakt. Tamrenen, som är en domesticerad form av skogsrenen, var ett husdjur redan innan man började med modern renskötsel i större skala. I Salla höll man endast några renar per hushåll och djuren användes huvudsakligen som drag- och lastdjur samt som lockdjur vid jakt på skogsren.

Renskötsel i större skala kom till Salla relativt sent. Exempelvis längre söderut i Kuusamo blev renskötseln en populär näring redan långt tidigare. Innan Finland blev självständigt fördes renar till betesmarker på den ryska sidan på bete. När gränsen stängdes minskade betesmarkerna och renskötseln koncentrerades till Tuntsa i kommunens norra delar. 

Renen är ett nyttodjur och har också spelat en roll i olika konflikter. Under första världskriget användes dragrenar för vapentransporter mellan Kantalahti och Rovaniemi. Renen var inte lika användbar på skogshyggen, eftersom den inte orkar dra lika tunga laster som en häst. Vinter- och fortsättningskriget var svåra tider för renstammen i Salla, och när stammen äntligen återhämtat sig efter kriget härjade en skogsbrand i Tuntsa. Skogbranden som rasade sommaren 1960 orsakades uppenbarligen av en blixt. Elden förstörde 20 000 hektar skog och kalfjäll på den finska sidan. På den ryska sidan var skadorna ännu större, 100 000 hektar. Spåren efter branden syns fortfarande i Tuntsa. Branden i Tuntsa förstörde de viktigaste vinterbetesmarkerna i Salla och innebar än en gång osäkra framtidsutsikter för både renar och renkarlar i flera decennier.

Trots svårigheterna är renskötseln en viktig näring i Salla än i dag. Under de senaste åren har också skogsrenen återvänt till Östra Finland. Skogsrenstammen skyddas med hjälp av olika slags terränghinder, såsom stängsel. Syftet är att förhindra att stammarna av ren och skogsren blandas.

Forskningslitteratur: 

Elo, T. & Seppälä, S.-L. 2012. Raivaajien ja rakentajien Salla. Sallan kulttuuriympäristöohjelma. Ympäristöministeriö, Helsinki.

Haataja, V. 1993. Tuntsan palo ja suuri nokisavotta. Koillismaan Kirjapaino Oy, Kuusamo.

Heinänen, H. 1993. Sallan historia. Sallan kunta ja seurakunta. Jyväskylä.

Henriksen, J. E. 2019. Trade, Manufacture, Dismantling and Reassembling? Metal Processing and Eastern Ornaments at Brodtkorbneset and Steintjørna. Teoksessa; Iskos Vol. 22 (2019): In Search of Hearths. A Book in Memory of Sven-Donald Hedman. Toim. Halinen, P.& Olsen, B. Suomen muinaismuistoyhdistys.

Kellokumpu, K. 1999. Atimoja. Kelloselän ja Aatsingin kyläkirja. Koillismaan Kirjapaino Oy, Kuusamo.

Uutela T. 2003. Rajavartiointia Koillis-Kairassa vuodesta 1918 2000-luvulle. Sallan rajavartioalueen historiikki. Lapin painotuote Oy, Kemijärvi.

Vauramo, A. 1995. Kämpiltä kelokyliin - Metsähallituksen suojellut rakennukset. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja. Sarja A, No 44. Metsähallitus, Vantaa.