Naturen i Bottenviken

Nordlig natur när den är som vackrast

I Bottenvikens nordligaste hörn, i Kemis ochTorneås yttre skärgård, ligger nationalparken vars landskap domineras av vidafjärdar. Stränderna är mycket steniga, och parkens vattenområde som är fullt avgrynnor är mestadels under 10 m djupt.

Parken består av ca trettio låga moränöar ochskär, som är formade av vågor, packis och av landhöjningen. De yngsta öarna ärnästan växtlösa, steniga skär, och på de äldsta växer det glest med skog. Mitti sommaren täcks de flesta öar av vida strandängar.

Landhöjningen ger en unik natur

Bottenvikens nationalpark är beläget pålandhöjningskusten. Under den sista istiden tyngde inlandsisen en hundratalsmeters inbuktning i jordskorpan och denna håller ännu på att räta ut sig. Somföljd av detta höjs landet i Bottenviken ca 9 mm i året. Nationalparkens förstaö höjdes ur havet för ungefär 1000 år sedan.

Fortfarande blottar landhöjningen nya grundoch skär ur havet, till vilka växtligheten så småningom sprids. Som följd avlandhöjningen ligger öarnas växtlighet i bälten. Stränderna kantas avhavsstrandängar, som lite längre upp på land övergår i videdungar och till sisti frodiga lövskogar. De äldre öarnas, bl.a. Selkä-Sarvis och Vähä-Huituris,krön består av slätter med enar eller tvinvuxen barrskog.

Öarnas stränder är ofta steniga. Sandstrand inaturligt tillstånd finns bl.a. på Vähä-Huituris norra strand. På Pensaskarifinns det en för landhöjningskusten typisk liten sjö, d.v.s glo som avskiltsfrån havet.

Silvertärna och strandviva i Bottenviken

Silvertärna - En aggressiv globetrotter

Silvertärnor som ljudligt följer varandra och leker på ett konstfullt sätt är en vanlig syn i Bottenvikens nationalpark. Arten lever oftast i små kolonier eller i enskilda par på trädlösa skär och öppna stränder på större öar. Många har fått bekanta sig med arten på alltför nära håll: skrikande silvertärnor försvarar sitt bo, gör störtdykningar som nästan snuddar huvudet för att skrämma undan den som stör dem, oavsett om det är en mink eller en människa. De mest aggressiva individerna nöjer sig inte med att snudda vid inkräktaren utan störtdyker och pickar ett litet hål i huvudet på den som hotar boet. Trots aggressiviteten lyckas silvertärnorna inte skrämma bort alla äggtjuvar. Silvertärnan har tidigare varit den vanligaste häckande arten i skärgården, men har under de senaste decennierna minskat i Bottenviken bland annat på grund av att gråtrutstammen ökat.

Silvertärnans långa flyttfärder kräver också god flygskicklighet.  Silvertärnan är den art i Finland som flyttar längst bort för att övervintra – ända till Antarktis.  Merparten av året befinner den sig därför på flyttfärd antingen söderut eller norrut. Enligt undersökningar kan tärnan flyga över 70 000 kilometer fram och tillbaka på ett år. De anländer dock till skären för att häcka först i månadsskiftet maj/juni. Senast vid midsommar lägger de 1–2 ägg i en mycket anspråkslös grop i grus eller på en klippa. Ungarna växer upp till flygdugliga individer på fiskyngel och insekter. Efter ett par månader i augusti är det återigen dags att flytta.

Skönheten från kusten i Finnmarken bedårar även i Bottenviken

Strandvivan är en liten och söt rosa skönhet som bedårar med sin rikliga blomning på försommarängen. Strandvivan växer enbart på Bottenvikens lågvuxna strandängar. Den klarar sig inte bland mer högvuxen växtlighet och exempelvis spridningen av bladvass till stränderna i och med eutrofieringen av Bottenviken är ett problem för strandvivan. Fåren är däremot strandvivans vänner: även om enstaka får nu och då kan tugga i sig en strandviva äter de framför allt de mer högväxta växterna på strandängarna och skapar samtidigt en ljus växtmiljö för de små strandvivorna. Strandvivans blad sitter dessutom i en bladrosett alldeles vid marken så de undgår ofta att bli uppätna.

Strandvivan kan vara välbekant för dem som besökt Ishavet, eftersom den växer också vid kusten i Finnmarken. Arten påträffas inte längre söderut, varken längs norska kusten eller i södra Sverige. På något sätt har arten ändå kommit till Bottenviken, men hur? Som ett frö med flyttfåglarna? Den rådande uppfattningen är att strandvivan spreds österifrån till Vita havet efter istiden och därifrån vidare via de smala landremsorna som blev kvar efter istiden till både Bottenvikens och Ishavets kust.

Invasionen av strandängarna och minskningen av betet har lett till att strandvivan numera är hotad och fridlyst. Även om det känns lockande att plocka den till sommarens första blombukett ska du lämna den ifred!

Naturskatter under vattnet

Undervattensnaturen i Bottenviken är en unik kombination av salt- och sötvattenorganismer. Här lever ishavsgråsuggan, en reliktart i Östersjön, sida vid sida med sötvattenarten dammusslan, den hotade småsvaltingen som är endemisk för Östersjön och den invasiva arten vattenpest. Vattnet är brunt och humushaltigt, och undervattensnaturen i Bottenviken påverkas av både Torne älv och Kemi älv ända fram till nationalparkens södra gräns.

Marinbiologens arbetsdag

Undervattensnaturen i Bottenviken har kartlagts i över tio års tid. Forststyrelsens marinbiologer dyker, vadar och videofilmar de olika undervattensnaturtyperna och -arterna. Kartläggningarna ingår i programmet för inventering av den marina undervattensmiljön, vars syfte är att utreda vad som döljer sig under vattenytan på olika håll i Finland. Informationen används också till att planera skyddsområdenas skötsel och användning på ett hållbart sätt. Terrängsäsongen pågår från början av juni till början av september.

Sommarjobb på Forststyrelsen sedan 1996

Bruket av marken som traditionell betesmarkhar bildat värdefulla kulturlandskap på öarna. Tillsammans med landhöjningenhar det skapat parkens karakteristiska vida havsstrandängar. Flera öar harockså fiskebaser, på vilkas gårdsplan det finns torra fält eller ängar. Dådessa ängar och fält inte längre används som traditionell betesmark höll de påatt snabbt växa igen. Från mitten av 1900-talet har man åter börjat sköta omdem. De bäst bevarade kulturlandskapen finner man på Selkä-Sarvi ö, där man pånytt började använda marken som betesmark för får 1996.