Naturen i Evois

Värdefulla invånare i paradiset med murkna träd

Däggdjur

I Evois skogar finns det gott om älgar, speciellt om vintern. Man kan även sporadiskt se en skymt av områdets symboldjur, lodjuret. Det är ytterst sällan man ser själva djuret, men speciellt om vintern kan man finna spår efter det. Andra intressanta däggdjursarter är kanadensisk bäver och flygekorre. Bävern gynnar små bäckar. Åt flygekorren duger granblandskogar, där det växer gamla aspar.

Fåglar

Den vanligaste av områdets hönsfåglar är järpen, men även tjädern och orren kan påträffas. På Evois otaliga småsjöar trivs bl.a. knipan. Även storlommen samt flera hök- och ugglearter häckar på Evois. De sällsynta häckande arterna representeras av smålom och fiskgjuse. Svanar och några andra andfåglar rastar ibland på Evois då de flyttar.

Fiskar

Vårt lands vanligaste fiskarter, som t.ex. gäddan, abborren, laken och mörten trivs bra i Evois små skogssjöar. I rekreationsfiskeområdet har man planterat regnbågsforell, röding och öring.

Lodjuret i Evois

Utbredning

Lon är ett av de mest vitt spridda kattdjuren. Det finns fem olika arter i världen, varav vår lo (Lynx lynx) är den mest storvuxna. Den påträffas i olika hörn av Europa samt i någon mån också i Asien. Lon som lever i Nordamerika (Lynx canadensis) är en smula mindre än vår egen lo.

Lon är Finlands enda kattdjur som förekommer i vilt tillstånd. Lons jaktvanor inverkar på dess utbredning i vårt land. Bäst kan den lura på sitt byte i skogsmark. Av den orsaken påträffas lon inte på fjällområden, även om den för övrigt förekommer i hela landet.

Utseende

Lon är ca 70 - 140 cm lång. Dess svans är upp till 25 cm och svansspetsen är svart. Speciellt bakbenen är långa och muskulösa, och lika som andra kattdjur kan lon dra in klorna. En vuxen lo väger mellan 8 och 25 kg. Vanligen väger hannarna ca 19 kg och är större än honorna. Den fläckiga pälsens grundfärg är rödaktig, men blir brunaktig eller grå till vintern. Lons bästa kännetecken är tofsöron och kindskägg.

Levnadssätt

Lon rör sig huvudsakligen på natten eller i skymningen. Den lever ensam, och dess revir kan täcka t.o.m. 1 000 km². Hannarna tål inte andra hannar på sitt område, men de något socialare honorna kan ha revir som överlappar andras. På vårvintern kan det hända att lodjuren rör sig i små grupper, men då är det fråga om en hona och dess årsgamla ungar.

Lodjuren förökar sig i slutet av maj, då honan föder 1 - 3 ungar under en trädrot eller i ett stenröse. Ungarna är beroende av honan tills de är ett knappt år gamla.

Bytesdjur

Lons jaktmetod är likadan som de andra rovkatternas. Först ligger den tålmodigt på lur för att sedan hoppa ner på bytets nacke så fort det är inom räckhåll. Lons huvudsakliga föda är skogsharen, men den kan fånga allt från smågnagare till skogshönsfåglar. På Tavastlands område vet man att lon även har fångat vitsvanshjortar.

Jakt

Lon jagades effektivt i början av 1900-talet, och arten höll på att försvinna helt. Lobeståndet har repat sig väl, men djuren hotas fortfarande av försvinnandet av lämpliga habitat samt av bytesdjurens minskning. Nuförtiden är lon fredad, och man får jaga den endast med tillstånd. Det finska lobeståndet upskattas bestå av 900 individer nuförtiden.

Skogsbäckarnas invånare

Evois ligger högre än sin omgivning på ett vattendelarområde, för vilket rikliga småsjöar och tjärnar samt näringsfattig jordmån är typisk. Utvecklingen av Evois skogsnatur har starkt styrts av traditionellt skogsbruk. De dominerande skogstyperna är fuktig och torrare moskog. Områdets vanligaste trädart är tallen, vilken utgör över hälften av trädbestånden. Det finns sparsamt med frodiga områden i Evois. Även myrar i naturligt tillstånd är ovanliga. Man kan bekanta sig med myrarna på Niemisjärvi naturstig.

Områdets kuperade terräng är en följd av istiden. Områdets höjd över havet är som högst ca 160 meter på Syrjänalusenharjus kammar, som aldrig skjölts av strandvattnet.

Evois vatten strömmar ned i Kokemäenjoki efter att först ha flutit genom Hauho och Vanajavesi leder. Sjöarna på Evois strövområde är huvudsakligen sura små humussjöar, som är sammanlänkade genom smala bäckar. Några källtjärnar kan man finna, men närmast på åsområdena.