Kauhaneva-Pohjankangas historia

Jaktområde sedan urminnes tider

Tjärbränning gav extrainkomst

Kyrönkangas väg

Områdets förflutna avslöjas

Högar, gropar och minnesmärken vid Lapinkaivo

Jaktområde sedan urminnes tider

Enligt vad man vet i dag uppstod fast bosättning i Kauhajoki och Karvia först rätt sent, på 1500–1600-talen. Men människan har gått på jakt på Kauhaneva-Pohjankangas tallmoar och öppna fattigmyrar redan under stenåldern. På området fanns det stödpunkter, som man använde vid jakt, fiske, svedjebränning och tjärbränning. I Pohjankangas, som hör till Suomenselkä vattendelare, finns det fortfarande kvar rester av fångstgropar, som användes för fångst av skogsvildren sannolikt redan under stenåldern.

Tjärbränning gav extrainkomst

Tallskogarna i Pohjankangas utgjorde ypperlig råvara för tjärbränning och kolframställning. På 1600–1800-talen var tjärbränning en betydande näring vid sidan av jordbruk och boskapsskötsel. Tjärbränningens guldålder inföll på 1700-talet, då skeppsbygget tog fart ute i världen till följd av alla krig.

Man brände tjära nästan vid varje gård. Folk lade beslag på träd i allmänningsskogarna genom att avbarka dem och i allmänhet i närheten av sina urgamla jaktstödpunkter. En medelstor tjärmila gav 10–30 tunnor tjära och det tog en vecka att bränna den. Tjärbränningsmetoderna utvecklades under århundradenas lopp.

Kyrönkangas väg

Kyrönkangas väg, som korsar Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark, nämns redan på 1500-talet i vårt lands äldsta utredning av vägnätet. Vägen var då bara en stig, men snart blev den en ridväg som användes på sommaren, sedan en viktig postväg och på 1700-talet en livligt trafikerad färdrutt mellan Österbotten och södra Finland. Vägens betydelse minskade småningom, men ännu under 1808–09 års krig marscherade trupper längs denna väg ut i krig.

Kyrönkangas väg är fortfarande en vandrings- och cykelled och klassas som Trafikledsverkets officiella museiväg Just vid den sträcka av vägen som går genom nationalparken har den traditionella färdvägens ursprungliga landskap och stämning bevarats väl.

Områdets förflutna avslöjas

Forststyrelsen har undersökt Kauhaneva-Pohjankangas förflutna och kulturhistoria. Tack vare detta kan man trygga att spåren av gångna tider bevaras. Utredningen har också gett ny information, som vi nu kan förmedla vidare till nationalparkens besökare.

Arkeologerna har hittat flera spår efter liv och jakt på nationalparkens område under flera århundraden. De här spåren kan nu alla som rör sig i nationalparken bekanta sig med. Du kan vandra exempelvis längs Kyrönkangas väg, som har varit i användning sedan medeltiden.

Högar, gropar och minnesmärken vid Lapinkaivo

När man vandrar i fångstmännens, ryttarnas och brevbärarnas fotspår längs Kyrönkangas väg ser man spår efter de forna vandrarna i terrängen. Exempelvis i Lapinkaivo tjärns omgivning finns det flera fornlämningar av olika ålder. Lapinkaivo är utprickad i tidiga vägkartor, och historier om platsen har nedtecknats redan i slutet av 1600-talet. Enligt berättelserna har inte endast en lapp dränkts i tjärnen utan också en rysk krigsherres gyllene ekipage.

I en flack sluttning i södra ändan av tjärnen finns det en rund tjärmila med en diameter på 15 meter. Av tjärmilan finns det nuförtiden kvar en grop, som är omringad av vallar och bevuxen med tallar. På Lapinkaivos och Lapinharjus terassliknande mo finns det en kedja av 21 fångstgropar. De går i dag att urskilja som skålformade, mossbevuxna fördjupningar i terrängen.

Ett minnesmärke över de stora hungeråren ligger intill den väg som viker av norr om Lapinkaivo. Minnesmärket påminner om de mera fasansfulla sidorna av områdets historia. I bronsplattan på minnesmärket står följande (översatt från finska): "Juurakko Gustaf f. 18.5.1808, d. 11.4.1868, svalt ihjäl på denna plats". Vid minnesmärket finns resterna av ett gammalt, murket träminneskors. Om Gustaf Juurakkos sorgliga slut berättar också ett minnesträd, där någon ännu samma år inristade hans dödsår.

Objekten i Lapinkaivo är ett gott exempel på hur viktig jakten och fångsten var för tidigare generationer; ödemarken både gav och tog. Vid Lapinkaivo kan man stanna upp och reflektera över hurdana spår människan under de gångna århundradena lämnat efter sig i naturen och vilka spår dagens människa kommer att lämna efter sig.