Naturen i Rokua

Rokua UNESCO Global Geopark

Rokuas formation är en del av en kraftig åssträckning som går från Sotkamo via Ule träsk till Oulunsalo- och Karlötrakten. Marksubstanserna i Rokua har kanske avlagrats för cirka 10 000 år sedan under en tid då denna åssträckning bildades i samband med att isen drog sig tillbaka under den sista istiden. Det strömmande smältvattnet transporterade marksubstanser i inlandsisen, som sedan avlagrades i isrännor och i det djupa vattnet utanför inlandsisen. Av de formationer som då bildades är det endast en mycket liten del som syns idag. De tydligaste ytformerna i området har uppkommit senare då marken steg ovanför vattenytan. Då formade strandvågorna strandvallar av sanden och vindarna transporterade sanden till dyner. Det är möjligt att hela Rokua-området stigit ovanför vattenytan och fått sin nuvarande form knappt 2000 år efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka från området.

Man kan säga att istiden (eller rättare sagt istiderna) har orsakat avlagringen av enorma mängder sorterade marksubstanser på denna åssträckning. Utvecklingen efter istiden har i sin tur skapat dagens ytformer. De grövsta marksubstanserna såsom t.ex. flyttblock - som också finns i Rokua men dock i liten mån - har minst rört på sig. Formationen består till största delen av fin sand som lätt utsätts för slitage. Området har formats kraftigt av vågor och vindar under den tid då det varit en liten holme eller ett litet näs i ett stormande hav.

Landskapet som utformats av is, vind och vatten är känsligt för slitage

Rokuas unika och mångfasetterade trakt bildades, då högplatåområdet höjde sig ur havet som följd av landhöjningen efter istiden. Åsön som mestadels bestod av sand utelämnades åt vattnets och vindens kraftiga eroderande inverkan. Vinden samlade den fina sanden i dyner, som fortfarande är synliga under växtligheten.

Sanden på åsar är mycket fin, såpass att den förts fram av forntida vindar. Lavmattorna trasas lätt och det tar tiotals år innan de växer tillbaka. Erosionen kan fortfarande förflytta marken i Rokua. Där vandrarnas kontinuerliga trampande eller hyggen blottar marken bildas det lätt öppna sandområden, på sluttningarna rentutav små jordskred.

Höjdernas sluttningar omges av strandvallar på olika höjder som isen och vågorna danat, och dessa avslöjar var Östersjöns stränder har varit under dess olika skeden. Dödisgroparna med sina branta sluttningar är spår efter stora isblock som begravts i åsens sand under istiden och senare smultit bort. Rokuas Syvyydenkaivo (Djupbrunnen) är Finlands största dödisgrop. 

Dödisgroparna har uppkommit på så sätt att smältvatten från glaciären avlagrat marksubstanser (för Rokuas del fin sand) på isberg som fastnat i marken. Då isen smält har det uppkommit gropar i marken. Rokuanvaara har höjt sig förhållandevis snabbt ovanför den dåvarande Östersjöns yta efter att glaciären dragit sig tillbaka. De isberg som begravts djupt nere hade uppenbarligen inte ännu hunnit smälta helt fram i det skedet. På så sätt kan dödisgroparna dels ha uppkommit först då de inte längre varit under påverkan av strandkrafterna. Av denna orsak har dödisgroparna behållit sina skarpa drag i Rokuaområdet. Sådana formationer som finns närmare den nuvarande havsstranden har i åssträckningen ofta formats av strandkrafterna till mycket flacka strandvallar och dyner där dödisgropar inte just syns.

Rödstjärt och tall i Rokua

De karga tallmoarna bjuder inte på ett rikt fågelliv. Fågeltätheten för sällsynta arter uppgår till cirka en tiondel av de frodiga lundarnas. Vandrare stöter ofta på den gråa flugsnapparen, trädpiplärkan eller talltitan, med sin anspråkslösa färgteckning.  Den orangeröda rödstjärtshanen skiljer sig från mängden både till färgen och med sin vackra sång. Den melankoliska versen framför under ljusa försommarnätter, ofta från ett gömställe högt uppe i en trädkrona. Senare på sommaren, under matningsperioden, kan man se fågeln på insektsjakt, skakande på stjärten på en stubbe eller en låg gren. Då kan man urskilja artens övriga färgkännetecken: svartvitt huvud, grå rygg och rödbrun stjärt.  För arten, som trivs på ljusa tallmoar, är det finska namnet leppälintu (ordagrant :”alfågel”) vilseledande.  Namnet kommer från ett gammalt ord för blod, som fortfarande hänvisar till den rödaktiga färgen på klibbalens trä. Perioden då de får ungar är en intensiv tid för rödstjärtshonorna – i synnerhet de som har fått en gökunge i boet att ta hand om. För att mata gökungen, som till slut väger nästan tio gånger mer än sin fostermamma, krävs dubbelt så mycket tid – och slutresultatet är inte så vackert.

Rokuanvaara, tallens rike

Många som besöker Rokua börjar någon gång under utflykten fundera över varför där bara växer tall. Var är granarna, björkarna, asparna och de övriga lövträden? Den skarpögda hittar dessa vid vatten, invid tjärnar, sjöar och bäckar samt utmed myrar, men Rokuanvaaras vidsträckta moskogar består oftast enbart av tall.

Skogsvård som gynnar tallen utanför nationalparken har förstås inverkat, men även i naturtillstånd har Rokua alltid varit tallens rike. Marken i Rokua består av exceptionellt fin ås- och dynsand som lätt släpper igenom vatten. Det är i regel bara tallen som klarar sig på så extremt torr och karg mark.

Tallen är också mycket väl anpassad till de upprepade skogsbränder som har förekommit i Rokua under de gångna århundradena. Grenverket på de gamla tallarna sitter högt upp så det är oåtkomligt för eldens lågor och stammen skyddas från hettan av den tjocka sköldbarken. Endast en mycket kraftig skogsbrand kan döda ett sådant träd. En ny generation tallar växer snabbt upp av frön från de gamla träd som klarat branden. Tall betraktas dessutom som en så kallad pionjärart, som snart efter en skogsbrand sprider frön till det brandhärjade området.

På Rokuanvaara och i omgivningen kan man fortfarande hitta gott om gamla tjärdalar. En anledning till den flitiga tjärbränningen i Rokua har varit den rikliga förekomsten av tall – tjära bränns ju just av tall. Sandjorden som lätt kan grävas ut till botten på tjärdalarna lär också ha bidragit. Ule älv, som under tjärbränningsperioden var den livligaste huvudleden i trakten, ligger endast 5–10 km från Rokua. Längs Ule älv kunde man snabbt transportera tjära till Tervanhovi i Toppila i Uleåborg och därifrån vidare utomlands som rötskyddsmedel för exempelvis segelfartyg.

Sand i kubik

Rokua skiljer sig tydligt från det omgivande området, eftersom där avlagrats särskilt mycket sandigt åsmaterial. Jordlagren är som störst tiotals meter tjocka, vilket är tämligen mycket i finländska mått mätt. Motsvarande tjocklekar förekommer dock även i många andra stora åsar. Det finns många åssträckningar i Österbotten, en del är stora och andra är så gott som omöjliga att se. Den åssträckning som går genom Rokua är synnerligen betydande med tanke på dess stora mängd av marksubstanser. Den skiljer sig även från de flesta andra åssträckningar så till vida att marksubstansen innehåller mycket sand och endast litet stenar. Till exempel randåsformationen som går genom Pudasjärvi är beträffande mängden marksubstanser i samma klass som åssträckningen i Rokua, men åsarna i Pudasjärvi innehåller betydligt mera grus och sten. Dessutom har många formationer fått en yta av stenig morän som bildats av glaciärens rörelser efter avlagringen. Detta är orsaken till att åsarna inte alltid med tanke på skogen skiljer sig särskilt mycket från de omgivande moränmarkerna.

Det finns flera orsaker till att sandmängden i Rokua är så stor. En av orsakerna är säkert att berggrunden och jordmånen i området från första början innehållit en betydande mängd sandmaterial. Nordväst om Rokua består berggrunden till skillnad från övriga Finland av finsandig och siltig sedimentsten vars rundade, rödaktiga och dels porösa stycken är vanliga i åssträckningens olika skikt. Under de senaste hundratusentals åren har Finland täckts av is under flera perioder. Under varje period har egna morän- och åslager avlagrats, vilka sedan formats om av följande isperiod. En annan orsak till den stora sandmängden i åssträckningen är att Rokua utgjort en ypperlig plats för ansamling av smältvatten. Glaciären har dessutom dragit sig tillbaka i jämn takt. Massiviteten av denna sorterade sandformation inverkar på allt i naturen på området.

Det mest speciella med Rokua är kanske just det, att alla de för åsnaturen karaktäristiska dragen har blivit exceptionellt omfattande och tydliga. Sanden som bildar markens ytskikt är lätt genomsläpplig och mycket näringsfattig kvartssand. De skogar som växer ovanpå den representerar de mest karga lavtyperna. De ovanliga vegetationssamhällen som påträffas på dödisgroparnas och dynernas solheta sluttningar är mycket exceptionella i österbottniska förhållanden på samma sätt som de tjärnar som bildas i dödisgroparna. Även myrarna i närheten av åssträckningen har utvecklats till en säregen typ som en följd av grundvattnets omfattande bildnings- och flödesmönster. De myrliknande våtområdena med genomsläpplig botten som periodvis torkar är kanske de mest omfattande i landet just vid bårderna av åssträckningen i Rokua. De stora mängderna grundvatten i åssträckningen har på naturlig väg runnit ut i de omgivande myrarna och i vissa vattendrag och därmed skapat områden med exceptionellt frodig vegetation. Till följd av utdikning av myrar finns endast små fragment av dessa områden kvar.

Marksubstansen i Rokuaområdet består av fin sand som delvis varvas med silthaltiga lager. Detta har inverkat på områdets nuvarande landskapsbild även såtillvida att sådan marksubstans med tanke på grustäkt inte haft någon efterfrågan. Därför har här inte bildats något landskap med sönderskurna grusgropar, vilket är typiskt även för åslandskap i Norra Finland. Även med tanke på upptagning av grundvatten är en sådan marksubstans mindre lämplig än det grövre gruset i andra åsar. Därför har det inte heller funnits någon press på att pumpa särskilt mycket grundvatten. Landskapsbilden i Rokuas åssträckning har alltså fått förbli obruten.

Lavmattor och solexponerande sluttningar

Rokua är känt för sina vita lavmattor, men få känner till vilken rikedom av hotade arter som finns i de solexponerade sydsluttningarna på områdets dyner och dödisgropar. Såsom den skira backtimjan på bilden. Rokua är känt för sina vita lavmattor, men få känner till vilken rikedom av hotade arter som finns i de solexponerade sydsluttningarna på områdets dyner och dödisgropar. Såsom den skira backtimjan på bilden.

I Rokuas skogar är florans och faunans artrikedom sparsam och typisk för de karga moskogarna. Arter speciella för området förekommer i dödisgroparnas och de branta sluttningarnas solstekta sydsluttningar. På dessa växer det ofta sällsynta åsarter: t.ex. backtimjan, mattfibbla, getrams och backstarr. I Rokua har det också hittats flera utrotningshotade fjärils- och stekelarter som använder timjan till näring. 

Det har inte hållits renar i trakten på åtminstone 150 år. Därför har lavarna som växer i de karga sandmoskogarna fått utvecklas i fred. Idag täcks markytan i Rokua på många ställen av en vitskinande renlavmatta, som ger ett enastående utseende åt landskapet.

I Finlands minsta nationalpark på Rokuanvaaras södra sida växer det för trakten sällsynta gamla tallskogar i naturligt tillstånd, där det finns rikligt med torrakor och grova trädåldringar.