Tykös historia

Järnbruken i Tykö ger en del av stämningen på nationalparken

På Halikkovikens strand, med bara några kilometers mellanrum, ligger tre gamla järnbruk: Tykö, Kirjakkala och Mathildedal. De bildar tillsammans en enhetlig kulturhistorisk sevärdhet, som ger en bra bild av den finska järnproduktionen under olika skeden. Tykö bruk är ett av de få bruk, där det fortfarande pågår metallindustriverksamhet. Vid sidan om varvs- och verkstadsverksamheten finns flera små företag i Tykös gamla produktionsbyggnader.

Tykös järnbruk sätter sin egen prägel på stämningen inom nationalparken. Kirjakkalas gamla bruksbyggnader har omsorgsfullt restaurerats för att berätta om den tid, då metallindustrin blomstrade i närheten av strövområdet.

Bruksverksamheten förde med sig herrgårdskulturen

Industriverksamheten inleddes redan år 1686 i Tykö. Missväxtåren i slutet av 1600-talet och den stora ofreden som härjade i början av 1720-talet hejdade bruksverksamhetens tillväxt och kriget förstörde bruksbyggnader. Upprustningen av bruket inleddes år 1729 under den nya ägarens, Klaus Flemings, ledning. Han lät bygga ett malmreningsverk, en knipphammare, ett krossrum, flera blåsrum och bostäder åt arbetarna. Vid Sahajärvi byggdes en ny regleringsdamm. På 1770-talet lät Tykös och Kirjakkalas dåtida ägare Jaokob Kijk bygga en herrgård i rokokostil i Tykö som centrum för sitt bruksamhälle.

Brukspatronerna var lokala potentater

• Under Robert Bremens tid genomfördes just inga tekniska reformer på Tykös bruk. Det mest betydande minnesmärket från denna tid var brukskyrkan, som blev färdig på 1830-talet och som Bremer lät bygga som tack för att människosläktet besparades från syndafloden.

  • Bremer var intresserad av naturvetenskap och teologi och ansåg sig vara Guds sändebud, vars uppgift var att tillrättavisa och varna människosläktet. Han var speciellt intresserad av syndafloden och profetior som gällde denna. Studier avslöjade för honom att syndafloden var på kommande och dessutom inom kort. Bremer lät bygga en tremastad galeas, dvs. en "Ark", där hela brukets folk skulle rymmas i nödens stund. För att han själv inte skulle bli innesluten i sin herrgård av vattnet, hängde Bremer upp en mindre båt utanför fönstret i övre våningen av brukets herrgård, som han vid behov kunde ro iväg med. Då syndafloden inte kom vid den beräknade tidpunkten, konstaterade han lugnt att tideräkningen hade slagit slint och beräknade att den nya tidpunkten torde vara 15.2.1831 kl. 20.00.

• Under åren 1844 - 1858 fick Viktor Zebor Bremer brukssamhället att blomstra. Han förbättrade utvinningen av kol och lät även bygga kolmasugnar i Tykö. Masugnens verksamhet förbättrades och det byggdes en rostningsugn, en kupolugn, en kvarn, en grynanläggning, flera bostäder för arbetarna, en kontorsbyggnad samt en prästgård. För att förbättra kommunikationerna lät Viktor Zebor Bremer bygga en öppen kanal i Strömma år 1844.
• Den siste egentliga fabrikspatronen var Carl August Carlborg , som ägde bruket under åren 1906 - 1915. Tykös produktion omfattade då plogar och krattor. I Mathildedal tillverkades det ångmaskiner och tröskverk samt telefon- och telegrafkrokar. I Kirjakkala däremot tillverkades det knappar. År 1908 slocknade elden som brunnit i drygt 220 år på Tykös masugns krans och som spred ett spöklikt ljus i sin omgivning.
  • Från Kirjakkalas knappfabrik, som varit verksam sedan år 1904, exporterades det knappar ända till Japan. Japans svenska ambassadör under Japans och Rysslands krig, överste Akasi, tog kontakt med Tykö och knappfabriken började producera knappar åt Japans armé. Bönderna i omgivningen transporterade knapparna med segelbåtar till Stockholm och därifrån vidarebefordrades knapparna till Japan. Japanerna betalade med vapen för sina knappar. Kagalen, ofärdsårens hemliga grundlagsenliga motståndsrörelse, fick pistoler i utbyte för knapparna. Det sändes även vapen till studenterna i St. Petersburgs tekniska högskola, som var med om att planera den ryska revolutionen.

• I slutet av 1900-talet har Tykö haft många olika ägare. Den största inverkan på brukslandskapet har skett under sjöfartsrådet Antti Aarnio-Wihuris Wihuri koncerns tidsperiod under åren 1957 - 1978, då många nya industrilokaliteter uppfördes.