Vätsäriområdet har bebotts av enaresamer så långt tillbaka man känner till. De levde på jakt och fiske och under de senaste århundradena även på småskalig boskapsskötsel med får och kor. Renskötseln var i början även den småskalig. De norska rensamerna färdades på området om vintern. Stormaktspolitiken med dess rågång ledde till att gränsen stängdes år 1852. Renarna överskred dock gränsen ännu över hundra år tills renstängslet som byggdes vid ländernas gräns förhindrade deras vandringar. De första rensamerna som flyttade från Norge slog sig ned på Vätsäriområdet på 1860-talet. Renskötselns betydelse växte bland enaresamerna i början av 1900-talet. Nuförtiden hör Vätsäri ödemarksområde till fyra renbeteslag: Muddusjärvis, Näätämös, Pasviks och Vätsäris renbeteslag, och renskötseln är en betydande näring på området.
Lappbyar
Vätsäriområdet hör till Enare kommun, som är en arvinge till Enares lappby eller siida. Lappbyarna var en regional enhet som bestod av vissa familjer, vars gränser i praktiken utgjordes av nyttjoområdets gränser. Invånare från övriga lappbyar kunde endast idka jakt eller fiske på detta område genom att hyra rätten till det. Lappbyarnas gränser bildades huvudsakligen på medeltiden, då de började skrivas in i register och märkas i terrängen. Nordkalotten var indelad i skattedistrikt lappbyvis, och sedan fredsavtalet år 1751 följde även rikenas gränser lappbyarnas gränser. Sverige-Finland och Ryssland övervägde i två hundra år gränsens rätta plats vid Varangerfjorden och Pasvik, så att färdsel och handel till Ishavets kust skulle vara möjlig. Efter andra världskriget var resultatet ändå att Finland slutligen miste kontakten till Norra Ishavet. Vätsäris tysta hörn har alltså varit en betydande scen i tre rikens historia.
Ruijas stig
Vätsäri ödemark har passerats av handelsmän och fiskare på deras väg till Ruijas kust. Den viktigaste vandringsleden gick över Enare träsk till Suolisvuono och därifrån vidare över marksträckor till fjordens innersta delar. På Norra Ishavets strand bedrevs handel och fiske. Ännu i slutet av 1880-talet begav sig 150 personer årligen till Ruija för att fiska. Ruijas marknader nämns redan från 1500-talet. På marknaderna byttes varor från inlandet till havets gåvor och varor från utlandet. Enareborna sålde levande renar, renprodukter, pälsar, pälsskor, fåglar, vilt, rep av röttar och korgar. Med sina varor köpte eller bytte de till sig vadmal, kläden, utländska tyger, hampa, kopparkärl, krut, bössor, yxor, säd, mjöl, brännvin, tobak, salt och kryddor. Handel bedrevs med såväl norrmän som ryssar enligt den tidens handelsbestämmelser.
Först i slutet av 1800-talet förbättrades handlingsleden av staten. Från Suolisvuonos norra ända linjedrogs en körstig till Norges gräns, båtlederna prickades ut och över Suolistaipale byggdes en 45 m lång rullbro för att underlätta dragandet av båtar. Vid Enare träsk byggdes Pisteriniemis och Suolisvuonos ödestugor till vandrarnas skydd.
