Änäkäinens uppehållande ställning under vinterkriget
Hotet från öst växer
Salpalinjens förpostställning befästes i Lieksa 1941
Utbildningscentret Jukolan motti för Rukajärvis trupper under fortsättningskriget
Rekonstruerad bas i Salpalinjens förpostställning i Lieksa
Salpalinjen - Finlands största bygge
Änäkäinens uppehållande ställning under vinterkriget
Ställningen befästs
Änäkäinens uppehållande ställning fältbefästes under extra repetitionsövningar 10.10 - 30.11.1939. Det var främst den lokala avdelta bataljonen 13 (ErP 13 på ca 1000 man) som gjorde befästningsarbetet. De egentliga stridsställningarna byggdes närmare Kivivaarantie, på västra stranden av sjön Änäkäinen, och söder om vägen i Vornasenvaara. Ställningen fick djup genom att man byggde en förpostställning ca 300 m framför huvudförsvarsställningen och en mottagningsställning väster om ån Laklajoki.
Före kriget hann man bygga skyttegravar och nästen vid ställningen, på de viktigaste områdena förbindelsegravar, vid vägen täckta maskingevärsnästen och framför ställningen taggtrådshinder. Stora stenblock flyttades till framsidan av huvudförsvars- och förpostställningarna, där de fick fungera som tankhinder. I sluttningen framför ställningen grävdes lodräta inskärningar som fodrades med trä. Byggandet av korsun (skyddsrum i jorden) var inte klart då kriget bröt ut, så tält som var delvis nedgrävda i marken var de enda rastplatserna under de uppehållande striderna.
Striderna vid den uppehållande ställningen
Vinterkriget räckte 105 dagar, från 30.11.1939 till 13.3.1940. Sovjettrupperna anföll först i Kivivaara genast efter kl. 7 den 30 november 1939 och de försökte till en början erövra Kivivaara gränsbevakningsstation. Detta misslyckades dock tack vare finländarnas motstånd. Det bestyrkta manskapet vid gränsbevakningsstationen startade de uppehållande striderna och drog sig mot Änäkäinens uppehållande ställning, som huvudsakligen var bemannad av den avdelta bataljonen 13. Man nådde ställningen på kvällen. I början av striderna lyckades finska soldater få tag på en stupad politrucks flygbildskarta. Tack vare kartan fick finnarna i ett så här tidigt skede av kriget reda på Sovjetunionens planer att skära av Finland på mitten.
Eftermiddagen den 1.12.1939 gick finnarna enligt planerna till motanfall mot sovjettrupperna. Anfallet gjordes av den avdelta bataljonen 13, till vilken även den avdelta bataljonen 12 (ErP12) som hade anlänt till området anslöt sig. Motoffensiven kvävdes dock i nivå med Hattuselkonen vägskäl till följd av sovjettruppernas kraftiga avvärjningseld. ErP 12 tog efter detta i besittning den uppehållande ställningen i Änäkäinen och ErP 13 drog sig efter anfallet genom ställningen till Nurmijärvi med fienden i hälarna. I detta kaotiska läge miste finnarna Laklajoki mottagningställning så gott som utan strider. De egentliga uppehållande striderna vid Änäkäinen började 2.12.
De anfallande sovjettruppernas artilleri var klart morgonen 3.12, då det inledde eldförberedelser för att stöda anfallen och sköt hela tiden störningseld mot de finska ställningarna. Denna eldgivning fortsatte under de uppehållande striderna fram till 8.2. Anfall inklusive eldförberedelser fortsatte dagligen, men man lyckades avvärja dem. Artilleriets kontinuerliga störningseld var värst av allt, för speciellt i bergig terräng orsakade den hela tiden förluster och hindrade de finska soldaterna, som inte var vana att kriga, från att alls vila.
Vid Änäkäinens uppehållande ställning byttes trupperna ut 3.12. ErP 13, som byggt ställningen, fortsatte de uppehållande striderna och ErP 12 flyttade över till Puuruu försvarsställning på 4 km avstånd för att snabbt befästa den. Efter detta stödde båda bataljonernas granatkastaravdelningar de uppehållande striderna.
Finnarna förlorade förpostställningen i sovjettruppernas anfall 7.12. Samma dag lyckades finnarna däremot förstöra en stark patrull på Kaksinkantajaområdet, och av dess ledare fick man noggranna uppgifter om de anfallande sovjettrupperna. På Pielisjärviområdet (numera Lieksa) gick ett bestyrkt infanteriregemente (JR) 529 till anfall och skyddade den högra flanken av division 54, som anföll i riktning mot Kuhmo. JR 529:s manskapsstyrka var över 6000 man, av vilka de egentliga stridstrupperna utgjorde ca 4500 man. Regementet var bestyrkt med ca 40 kanoner och 20 pansarvagnar. Fiendens mål var att inta Lieksa redan 6.12 och Nurmes 10.12, varefter sovjettrupperna hade för avsikt att erövra Kajana.
Läget vid Änäkäinens uppehållande ställning var svår den första veckan i december till följd av att männen var trötta och det som hade hänt i Kuhmo. Man hade förlorat Sivaka vägskäl i Kuhmo till anfallande sovjettrupper redan under de första dagarna i december, och nu hade fienden vägförbindelse till Nurmijärvi, som låg bakom våra män i Änäkäinen. I denna situation 8.12. fick ErP 13 lösgörningstillstånd från Änäkäinen. Man hade då hunnit befästa Puuruu försvarsställning i tillräcklig mån och efternatten 9.12. hade även de sista trupperna av ErP 13 tagit sig genom Puuruu försvarsställning till Nurmijärviområdet.
De uppehållande striderna i Änäkäinen möjliggjorde byggandet av Puuruu försvarsställning. Här var man tvungen att stoppa sovjettruppernas offensiv.
Hotet från öst växer
Vinterkriget tog slut den 13 mars 1940 och till följd av de landavträdelser som förutsattes i fredsfördraget flyttades delar av vår östra gräns. Vårt försvar försämrades, för befästningarna i sydöstra Finland blev på andra sidan av den nya gränsen.
På grund av det ihållande krigshotet beslöt Finlands ledning ännu i mars 1940 att man fortsätter att befästa hela gränsen. Planerna blev snabbt klara och man satte i gång med arbetet redan i april. Den försvarslinje som kallas Salpalinjen var resultatet av detta arbete. Salpalinjen sträckte sig från Finska viken till Savukoski och därifrån vidare i form av fältbefästningar ända fram till Ishavet (1200 km).
Salpalinjens förpostställning befästes i Lieksa 1941
Den egentliga Salpalinjen gick på Lieksaområdet från Ahveninen via Pielinen till Nurmes.
Lieksa hörde under mellanfredstiden till den fjärde armékårens ansvarsområde. Erfarenheterna från vinterkriget och nya tekniska framsteg fick armékåren att redan våren 1940 fästa uppmärksamheten vid de stråk som fanns på framsidan av Salpalinjen och gick över gränsen. Man planerade att bygga uppehållande ställningar och försvarsställningar vid stråken. Man ville kunna stoppa fiendens framfart redan på skogsområdet eller i alla fall ville man effektivt fördröja och nöta på sovjettrupperna innan de nådde ett gott vägnät eller järnvägen.
Man byggde till slut sådana ställningar vid alla vägstråk som ledde mot östgränsen på områden norrut från Saimen. Nu uppstod termen Salpalinjen. På Lieksaområdet byggdes förpostställningar vid alla de stråk längs och nära vilka sovjettrupper hade ryckt fram under vinterkriget.
Befästningsarbetet inleddes hösten 1940 på de ställen som låg nära riksgränsen. Arbetet sköttes huvudsakligen av civil arbetskraft som Befästningsbyrån anställt eller beväringar. De civila tog hand om uppgifter som krävde mest yrkesskicklighet, t.ex. att bryta, transportera och uppföra tankhinder av sten och att bygga grova eldnästen, bunkrar och andra specialkonstruktioner. Beväringarna byggde skytte- och förbindelsegravar, mindre nästen, korsun och taggtrådshinder och röjde skjutsektorer. Armékårernas områden var indelade i arbetsdistrikt och vidare i arbetsgrupper, på Lieksaområdet fungerade arbetsdistrikt 420 och arbetade arbetsgrupperna 421, 422 och 425.
Änäkäinens förpostställning i Salpalinjen
Det var framför allt arbetsgrupp 421 som befäste trakten kring Kivivaarantie. Den byggde de tunga befästningarna i Änäkäinen och Puuruu förpostställningar. De beväringar som deltog i befästningsarbetet på området kom från Märäjälahti garnison, som låg söder om Lieksa och där den tionde brigadens första bataljon var förlagd. Major Arnold Majewski var bataljonens kommendör.
Man hade börjat befästa Änäkäinens ställning redan under de extra repetitionsövningar (YH) som ordnades före vinterkriget men också under själva kriget. På de gamla befästningarna byggdes under mellanfredstiden Salpalinjens förpostställning. I ställningen fanns ovanligt många befästningar som sprängts i berget och därför var den en exceptionellt stark förpost.
Försvarsställningens bredd var nästan 3 km på bägge sidorna av vägen och den fortsatte i form av enskilda nästen och baser söderut fram till Hähnijoki vattensystem (ca 3 km). Ställningen var så gott som klar våren 1941 innan fortsättningskriget bröt ut men ännu hösten 1944 gjordes vissa förbättringar. Bergrumsbasen i Vornasenvaara blev kortare än planerat, och några i berget utgrävda ställningar och skyddssektorer blev aldrig helt klara. Merparten av befästningsanläggningarna blev dock färdigställda och var byggda på så sätt att de följde bestämmelserna för Salpalinjen och tog i beaktande det man lärt sig under vinterkriget. Så gott som alla skyttegravar och inskärningar i sluttningarna var fodrade med trä, maskingevärsnästena täckta och nästan alla korsun klara. Likaså var raderna av taggtrådshinder på sina rätta platser framför ställningen.
Vid Kivivaarantie fick man djup åt ställningen genom att ta i bruk förpostställningen till den uppehållande ställningen från vinterkriget. Denna låg ca 300 meter framför den uppehållande ställningen. Stentankhinder uppfördes i tre plan med inskärningar i sluttningen emellan dem. Stenblock bröts till en början från sidan av vägen men stenmaterialet var dåligt, så man anlade ett nytt stenbrott i västra kanten av Vornasenvaara. Enligt bestämmelserna för Salpalinjen skulle stenhindren vara stora, nästan 2 meter höga stenblock på över 3000 kilogram. Stenblocken skulle dessutom vara kilformade framåt, så att det inte skulle vara enkelt att krossa dem t.ex. med eld från pansarvagnskanoner.
På Änäkäinenområdet finns det också stenhinder som byggts före vinterkriget. Det är fråga om lösa stenar som forslats till platsen, och i dag är det intressant att jämföra dem med de stora, brutna stenblocken. Stenhinder uppfördes på båda sidorna av vägen i fyra rader och längre bort från vägen i två rader. Inskärningar i sluttningarna på både fram- och baksidan gjorde stenhindren ännu effektivare.
I Vornasenvaara grävde man ut en stor bergrumsbas med ett stort manskapsskyddsrum och ett maskingevärsnäste i två våningar med skyddssektorer. Troligen hade man ursprungligen för avsikt att placera en pansarvärnskanon i nedre våningen och ett maskingevär i övre våningen, men tiden tog slut och man var tvungen att göra en snabblösning. I bergets östra sluttning ut ett ytterligare maskingevärsnäste, och norr om bergrumsbas bröts också en öppen ställning med skyddssektorer för ett maskingevär eller en pansarvärnskanon. Denna ställning hann man inte få klar. De välskyddade sidoställningarna för pansarvärnskanonerna var avsedda för tunga 75 mm kanoner.
Eldställningarna för det artilleri som stödde striderna vid förpostställningen låg på 3 - 4 km avstånd i Puuruu och Nurmijärvi.
Som tur var behövde Salpalinjens hållbarhet aldrig prövas. Under fortsättningskriget (26.6.1941 - 5.9.1944) utkämpades inga strider i Änäkäinen, för finnarnas främsta linje i Rukajärvi, på ca 200 km avstånd från Änäkäinen, höll kriget ut.
Utbildningscentret Jukolan motti för Rukajärvis trupper under fortsättningskriget
Ungefär en kilometer väster om Änäkäinenområdet fanns under hela fortsättningskriget (26.6.1941 - 5.9.1944) ett utbildningscenter, som kallades "Jukolan motti".
Ersättningsbataljon 12 (ca 100 man) hade förlagts till utbildningscentret. Bataljonens huvudsakliga uppgift var att skola reservtrupper till 14:e divisionen i Rukajärviområdet. Till bataljonens övriga uppgifter hörde bl. a. att säkra ryggen, vilket i praktiken betydde att spana efter och förinta sovjetpatruller och sovjetiska partisanförband. Bataljonen bestod i huvudsak av beväringar.
Det här området, som låg norr om vägen Kivivaarantie, liknade en stor by. Utbildningscentret bestod av ett förläggningsområde och en hel garnison med flera olika slags byggnader för inkvartering och service, t.ex. matsal, kantin, sjukhus, lusbastu, stall och idrottsplan.
Kolonner och all övrig trafik längs "Rukajärven tie" (Kivivaarantie) inspekterades vid bommarna vid högvakten, och bl.a. soldater som åkte på permission överlämnade vapnen först här i "Jukolan motti" på grund av partisanfaran. Bataljonen vid utbildningscentret hade i princip full manskap för Änäkäinens förpostställning.
På det ställe intill Kivivaarantie där "Jukolan motti" låg finns nu en informationstavla som visar hur utbildningscentret såg ut. Numera kan man knappt urskilja platsen i terrängen.
Rekonstruerad bas i Salpalinjens förpostställning i Lieksa
Öster om informationstavlorna på parkeringsplatsen finns en år 2005 återställd krigstida bas. Den har byggts i trä utgående från gamla ritningar som finns kvar av Salpalinjen. Basen består av en fodrad förbindelsegrav och en skyttegrav. Närmast Kivivaarantie finns ett näste för en pansarnäve eller en pansarskräck. Därefter finns ett öppet maskingevärsnäste inklusive skyddssektorer, och i skyttegraven finns två olika eldställningar för infanterister. Längst bort från vägen finns täckta maskingevärsnästen med skyddssektorer, och i dess förbindelsegrav har man byggt splitterskydd.
I anläggningarna kan man urskilja drag som avslöjar att man följt befästningsbestämmelserna för Salpalinjen: skyttegravens bakre, fodrade vägg är något lägre än den främre. I bestämmelserna sades också att skytte- och förbindelsegravarna skulle vara tillräckligt smala för att minska risken för träffar. Alla eldnästens öppningar är sneda och bakom skyddssektorer sett från fiendens håll. De som anföll kunde inte skjuta direkt mot skjutöppningen eller så kunde försvararen hindra det inom sin skyddssektor. Därtill var maskingevärseld riktad snett i linje med raderna av pansarhinder, mot framsidan av dem. På detta sätt hindrade man fienden från att ta skydd mellan tankhindren.
Salpalinjen - Finlands största bygge
Byggnadsarbetet var som livligast i mars 1941, då 37 000 personer arbetade med att bygga försvarslinjen. Högkvarterets Befästningsbyrå och armékårerna gjorde de tekniska och taktiska planerna för befästningarna. Fem armékårer ansvarade för försvaret och befästandet av östgränsen. På armékårernas områden fungerade numrerade arbetsdistrikt, som bestod av civilpersoner. Byggandet av Salpalinjen avbröts då fortsättningskriget bröt ut. Man fortsatte att bygga ut Salpalinjen och försökte få den klar för strider ännu sommaren 1944 och fram till vapenvilan och hemförlovningen av trupperna i slutet av september.
Salpalinjen har kallats det största byggnadsprojektet i Finland. För en man skulle det ha tagit 70 000 år att uppföra den.
Salpalinjens ryggrad bestod av korsur (skyddsrum) i armerad betong. Därtill ingick det i vår försvarslinje fältbefästningar i trä, pansarhinderstenar, taggtrådshinder och stridsgravar. Vid Salpalinjen byggdes ca 350 kilometer skytte- och förbindelsegravar, 700 korsur i armerad betong för inkvartering och för strid, 25 bergrum, hundratals fältbefästa korsur för övernattning, 1650 fältbefästa maskingevärsställningar och eldledningsplatser, 500 kanonställningar samt över 200 km tankhinder i flera rader och över 300 km taggtrådshinder.
Striderna under fortsättningskriget utkämpades inte vid Salpalinjen, men man förmodar att försvarslinjen hade en stor inverkan på de fredsvillkor Sovjet dikterade. Då kriget tagit slut bestämde de allierades kontrollkommission att Salpalinjens beväpning skulle nedmonteras. Linjen gjordes oduglig för strid enligt kommissionens bestämmelser, men grundkonstruktionerna förstördes inte.
Efter krigen föll Salpalinjen i glömska för flera årtionden. En del av objekten utmed försvarslinjen har återställts eller rekonstruerats, huvudsakligen med tanke på turism. Salpalinjen kan likställas med objekt som upptas i fornminneslagen och får inte rubbas utan tillstånd av Museiverket.
Man kan bekanta sig med delar av Salpalinjen också på Kongonsaari i Pihlajavesi.