Naturen längs Hierkostigen är varierande och består delvis av kargt strandområde. Området präglas av en stark maritim anda med täta havtornsbuskar, enbusksnår samt sten- och sandstränder.
En kontrast till det steniga landskapet med öppet hav skapas av den klibbalsdominerade strandlunden sydost om Säikkä.
I vattnen i området växer blåstång, kräkel och blåmusslor. I vattendragen finns det utmärkta lekplatser för abborrar och smörbultar.
I området finns det grandungar, tallskog och lundar. Många skogsdjur trivs i omgivningen. I terrängen hittar du lätt spår efter vitsvanshjorten, som är talrik i trakten.
På våren kan du på sandstranden stöta på en och annan huggorm som krälat fram ur sitt vinterbo för att värma sig i solskenet tätt utmed marken.
I norra ändan av leden utanför Kyhkärännokka har du fri sikt ut över öppna havet i Bottenhavets nationalpark. På Kyhkärännokka trivs många havsfåglar, från vadare till dykfåglar. När vattenståndet är lågt glänser stenarna på stranden metalliskt gröna på grund av algerna som täcker dem. Vid skogsbrynet i utkanten av det steniga området finns stora stenblock och en liten våtmark som håller på att växa igen. Norr om Kyhkärännokka finns en vidsträckt, grund vik.
Ungefär halvvägs längs leden, vid Hierkonpää i närheten av Säikkä parkeringsplats, består terrängen av sandmo med moränbotten.
Ute på havet skymtar många holmar och skär. Hårda stormar har tuktat tallskogen som växer närmast stranden. Musslor som bränningarna kastat upp ur havet finns överallt nära stranden.
När vattenståndet stiger driver mattor av alger upp på stranden och bildar organiska tångvallar. Driftvallarna består till största delen av blåstång, men innehåller också annat organiskt material, såsom musslor, rödalger, bladvass samt andra vatten- och strandväxter. Driftvallarna av blåstång kryllar av insekter.
Strandlinjen består av steniga partier varvade med grunda vikar med sandbotten. I närheten av stranden växer mängder av taggiga havtornsbuskar.
I södra ändan av leden, sydost om Säikkä i riktning mot Reidus bastu, består terrängen av låglänt och frodig klibbalsdominerad lundskog. Klibbalar vars stammar fått bark och tål tillfälliga översvämningar växer vid vattenlinjen. Inne i viken ger vegetationen skydd från vinden och berikar det omväxlande landskapet i området.
Fåglar vid Hierkonpolku
Svärta
Svärtan är en större dykand som äter musslor, kräftdjur och snäckor.
Det häckande svärtbeståndet är fåtaligt och de par som häckar håller till på skären i mellersta och yttre skärgården.
Svärtan bygger bo på marken och fodrar det med dun. Ofta ligger boet i skydd under ett buskage.
Hanen är mörk i färgen. Under ögat och vid vingroten har den små vita fläckar. Honan är mörkbrun och har en fläck vid vingroten precis som hanen. Honan har dessutom två ljusa prickar på kinden. Hanen har röda ben och honan rödgula, medan själva simfoten är svart. Hanens rödgula näbb har en svart knöl vid roten. Hos honor och ungfåglar skiftar näbben i grått.
Rödbena
Rödbenan som häcka i området är en medelstor vadare. Den trippar omkring bland strandstenarna bland måsar och tärnor.
Rödbenan, som hör till familjen snäppor, har en gråbrunspräcklig fjäderdräkt som är ljusare på bröstet och gumpen. Baktill på vingarna har den breda vita bakkanter och undersidan är vit. Ungfåglarna har gula ben, medan adulta individer har röda. Stjärten vit med smala svarta streck.
Storlom
Storlommen bygger sitt bo alldeles vid strandkanten bland vattenväxter som drivit ihop vid stranden. Organiska driftvallar är lämpliga boplatser för storlommen.
Utöver insjöfisk äter storlommen också kräftdjur och blötdjur.
Storlommens hals är tjock och näbben är dolkformad. Ögonens iris är röd hos adulta individer och rödbrun hos ungfåglar. I sommardräkt har storlommen grått huvud och svart hals. På halsen, nacken och sidorna har den tydliga vita och svarta ränder. Storlommens rygg är mörk med ljusa rutor. På vintern är stolommens rygg helt mörk.
Blåmussla
Ungefär halvvägs på Hierkostigen kommer du till en plats där oräkneliga musselskal har sköljts upp på stranden.
Blåmusslan, som kan leva i hela 15 år, är en av nyckelarterna i Östersjöns kustekosystem. Blåmusslorna lever i stora samhällen, som renar vattnet i Östersjön. Blåmusslan förekommer i hela Östersjöområdet med undantag av Bottenviken.
Blåmusslan är ett bottendjur som fäster sig på blåstång, klippbottnar och stenar. Den kan också fästa sig på träkonstruktioner under vattnet.
Blåmusslan är en näringskälla för många arter, såsom för ejdern som häckar i vattnen vid Hierkostigen.
Blåmusslans tunna och identiska skalhalvor är brunviolett hos unga musslor och blåa eller svarta hos äldre individer. Till formen är blåmusslan droppformad och smal. Musslans runda bakända är bredare än den trubbiga framändan.
Blåstång
I vattnen kring Hierkonpää finns flera förekomster av blåstång och du kan också hitta tång som sköljts upp på stranden som blåstångsvallar.
Blåstången trivs på stränder med vågsvall och den kan bli allt mellan tio centimeter och en meter hög.
Blåstången växer i hela Östersjöområdet med undantag av Bottenviken och formar vidsträckta sammanhängande bälten. Tången växer på 0,5–5 meters djup. På platser där vattnet är klart kan blåstången, som hör till klassen brunalger, förekomma på ännu större djup.
Blåstången fäster på klipp- och stenytor och kan leva i upp till tio år. På tångens brungröna, platta och förgrenade bål fins ofta luftfyllda flytblåsor. På platser med fritt vågsvall kan tången dock sakna blåsor.
Blåstången utgör ett lämpligt habitat för många arter i Östersjön, såsom olika ryggradslösa organismer och små fiskarter.
Kräkel
I vattnen utanför Kyhkärännokka förekommer kräkel, som hör till rödalgerna. Kräkeln är den största av rödalgerna. Normalt växer algen på stenar vid stränder på 4–10 meters djup, men den kan också växa på större djup.
På sandbottnar förekommer kräkel löslevande i kluster och bollar av kräkel som påminner lite om igelkottar sköljs ofta upp på stränderna. Till färgen är algen rödbrun och när den torkar svartnar den.
När kräkeln växer förgrenas bålen i två eller tre delar och ändarna har gaffelliknande vassa spetsar. Fruktkroppar bildas i slutet av sommaren på en del av bålens ändar.
Flera andra alger kan växa på kräkelns yta och den skyddar också många andra ryggradslösa djur i havet.
Havtorn
Havtorn är en pionjärart i familjen havtornsväxter som bildar täta växtbestånd på ljusa steniga stränder och sandmark.
Havtornets kortskaftade och smala blad är silvergråa på undersidan och gröngråa på ovansidan. På stammen växer grenar med vassa taggar. Havtornets rotknölar binder kväve ur atmosfären. Havtornets pollen sprids med vinden och växten är tvåbyggare, det vill säga enskilda individer är antingen av hankön eller av honkön. De näringsrika orangegula bären mognar i oktober.
Vid Hierkostigen växer havtorn i stora busksnår, framför allt ungefär halvvägs längs leden vid Hierkonpää.
