Området kring Hossa består av gammal ödemark. Vattenlederna har i alla tider använts för att förflytta sig från Ladoga till Ishavet och från Bottniska viken till Vita havet och tvärtom genom Hossa. De äldsta boplatserna i nationalparken är närmare 10 000 år gamla. Hällmålningarna på Värikallio i Hossa hör till de största förhistoriska hällmålningarna i Finland. De är åtminstone 3 500 år gamla.
Den fasta bosättningen förde med sig ängsbruket som pågick ända till början av 1950-talet. Ängslador och höstacksbottnar är tecken på detta. I bäckkvarnarna maldes säd som odlats i de närliggande byarna. Mest tjära brändes i slutet av 1800-talet. De första skogshyggena gjordes redan i början på 1900-talet, men de nuvarande skogsarbetarstugorna är från 1940- och 1950-talen. Till trädfällningen hörde även flottning samt anläggningar och gallringar som krävdes för flottningen. Områdets renskötsel kan spåras tillbaka till 1500-talet, då det bodde samer i Hossa.
Hossa har genom tiderna varit populärt bland fiskare. På 1800-talet fördes det fisk ända till Kajana, där stora sikar från sjön Iso-Valkeainen var populära som julmat.
Hossa strövområde grundades år 1979 och naturumet blev färdigt år 1991. Hossa nationalpark grundades år 2017.