Huhtala torp

Wuorihuhta torp som tillhörde Nihtilä gård i Kuhmois nämns första gångerna i kyrkböckerna på 1700-talet. Före 1770 var det förbjudet att avvittra eller avstycka jord och bara ståndspersoner fick grunda torp. Bondgårdarna anlade ändå torp på sina utmarker som myndigheterna hade svårt att övervaka. Till Wuorihuhta ledde bara en gångstig. Den första torparen var enligt traditionen pottaskakokaren Petter Godvillig med sin familj, som härstammade från Tyskland. Pottaska var en exportprodukt och en viktig råvara för framställning av tvål och glas. Pottaska får man av björkaska.

Vid storskiftet 1850 blev Wuorihuhta ett torp under Wäkkärlä eller Pussi militärboställe. Militärboställets skogar omfattades av den statliga skogsvården. Vid 1879 års skogsinventering tilldelades torpen egna hagmarker och torpen fick gränser på kartan. På Huhtala har det bott två torparsläkter. I slutet av 1800-talet tillträdde en ny släkt då Vihtori Heinonen blev torpare. Hans avkomlingar fick uppleva hur torpet blev självständigt år 1933 och bildade en lägenhet på ca 40 hektar. I början av 1960-talet avfolkades lägenheten och såldes till staten. När nationalparken inrättades år 1982 införlivades själva tomten jämte byggnaderna på Huhtala med nationalparken. Byggnaderna har iståndsatts i samarbete mellan Museiverket och Forststyrelsen.

Huhtala gårdstun

Byggnaderna bildade förr en fyrkant som skyddade gårdsplanen. Huvudbyggnaden och sytningsstugan står fortfarande hörn mot hörn, men ladugårds- och stallbyggnaden som var placerad mittemot huvudbyggnaden är borta. Huvudbyggnaden har byggts ut till nuvarande storlek senast i mitten av 1800-talet. De äldsta byggnaderna på Huhtala är kött- och sädesbodarna från 1700-talet uppe på berget. Ursprungligen fanns det ett tiotal bodar men av dem återstår bara tre. Två finns kvar på sina ursprungliga platser på Huhtala och en finns på Fölisöns friluftsmuseum i Helsingfors. Bastun finns nere i sluttningen på gårdstunet och resterna av tröskladan och rian lite längre bort. Alla byggnaderna finns på sina ursprungliga platser och är skyddade. Huhtala är ett bra exempel på en välbevarad gammal husgrupp och traditionellt timmerbyggande. Dörrlåsen och ugnen i stugan är värdefulla prov på hantverkarkonst.

Huhtala var enligt tidens sed en självförsörjande gård: man odlade mat för eget behov. I början av förra seklet odlades råg, havre, korn, potatis, baljväxter samt hö och foderväxter för boskapen. Också förnödenheter för tyg och rep fick man från de egna åkrarna i form av lin och hampa. Åkerarealen var ungefär 6 - 7 hektar. Foder åt boskapen fick man genom att bärga hö på gården och naturängarna.

Tack vare slåttern var gårdstunet på Huhtala mycket öppet och där växte några stora gårdsträd. I trädgården odlades nyttoväxter: humle för smaksättning av öl, libsticka, äppelträd och senare också bärbuskar, rotfrukter och grönsaker.

Till de äldsta prydnadsväxterna på Huhtala hör den ljusröda pimpinellrosen. Också gårdssyrener planterades men de trivdes inte. Daliorna frodades däremot tack vare hästgödseln. Till trädgården fick man dessutom, i allmänhet från släktingar eller bekanta, bl.a. svärdsliljor, liljor, narcisser och gullbollar.

I trädgården växer gamla bärbuskar och äppelträd. Det finns också några prydnadsväxter kvar. Gården sköts genom slåtter och bete.