Åsformationerna och de små vattendragen som klyver dem är de största sevärdheterna i Iso-Palonen - Maariansärkät. Fäst även uppmärksamhet vid de spår som människan lämnat efter sig under olika tidsperioder.
Spår av människan
I Iso-Palonen - Maariansärkät finns överallt spår efter människan. Skogarnas struktur berättar om att människan redan länge utnyttjat skogarna. I området påträffas gamla tjärdalar samt spår av bosättning ända från stenåldern. Historiska och förhistoriska boplatser har i allmänhet varit belägna vid sjöstränderna. Längs vandringslederna finns lämningar av gamla fångstgropar. Jakten på skogsvildren har varit ett viktigt tillägg i levebrödet i den ensliga vildmarken.
Naturskyddshistoria
Lagen om Iso-Palonen - Maariansärkät naturskyddsområde stadgades år 1990 i samband med att man inrättade Vänskapen park. Då sammanslogs Maariansärkät naturvårdsskog som avsatts år 1970 med Iso-Palonens naturskog som avsatts år 1977. En kort tid innan man inrättade naturskyddsområdet utförde man ännu omfattande skogsvårdsåtgärder i området.
Fångstgrop, spjut och bössä
Minnen av fångstgropar för skogsvildren
Den tidigaste formen av skogsvildrensjakt var jakt med fångstgropar. På bottnen av en grävd grop sattes vassa störar vars spets ofta härdades genom att förkola dess yta i eld. Gropen täcktes med kvistar, barr och förna för att skogsvildrenen inte skulle märka gropen. Ofta byggde man även fångstarmar, ett gärde av slanor, som ledde skogsvildrenarna mot gropen.
Fångstgroparna grävdes längs skogsvildrenarnas stråk. Idag finns det spår av groparna i form av fördjupningar. Dessa finns främst högst uppe på smala åsar, på smala näs och längs mineraljordsstrimmor som går genom myrar.
Skogsvildrensjakt på skidor
De tidigaste vapnen som användes under jakten på vintern var båge och spjut. Senare användes stora och tunga renbössor.
I Kajanaland har jakten på skogsvildren utförts av endast några karlar och den har främst infallit på hösten eller vintern. Då det var kallt var det lätt att hålla köttet färskt för saltning och basturökning. Man jagade skogsvildren även på vårvintern eftersom drevet underlättades av skare och köttet kunde torkas i vinden och solen.
Grunden för årscykeln i samebyarna
Jakten på skogsvildren reglerade människornas årscykel ännu så sent som på 1600-talet. Under vintern bodde i synnerhet människor från östsamiska byar i gemensamma vinterbyar men på våren flyttade man med familjerna till sina sommarvisten för fiske, bärplockning och sommarjakt. Människorna i vinterbyn jagade skogsvildren tillsammans. Ibland deltog människor från flera byar i jakten. Sällskapsjakten fortsatte så länge det fanns skogsvildrenar kvar att jaga.
Höst-, vinter- och vårjakt
Den första sällskapsjakten infann sig i september före skogsvildrenens brunsttid. Då jagades rentjurar eftersom de har rikligt med mag- och ryggfett före brunsttiden.
På vårvintern då skarföret började var det dags för nästa sällskapsjakt. Då åkte man skidor i grupp efter skogsvildrenar som rörde sig i hjordar. På vårvintern kunde fångsterna vara goda ifall det varit bra skidföre.
Den tredje sällskapsjakten anordnades i slutet av vårvintern. Då jagades skogvildrenarna på fjällen. Största delen av vårfångsten torkades. Vid fjälljakten drev man skogsvildrenar som försökte fly upp till fjället mot de skyttar som redan väntade på dem där. Ofta användes även renar och ackjor för att driva skogsvildrenarna till skyttarna.