Naturen i Isoneva myrområde vaknar till liv redan på vårvintern, när orrarnas högljudda och imponerande vårspel börjar. Grönbenor och ljungpipare kilar omkring vid gölarna på jakt efter insekter.
Mångfalden av djur- och växtarter på den karga högmossen kommer som en överraskning för många besökare. På försommaren är den starka doften av skvattram nästan sövande. Mängder av insekter – allt från fjärilar till sländor – trivs i Isoneva myrområde under sommarmånaderna. Under hösten bidrar lysande röda lingon i utkanterna av myren till höstens färgprakt.
Under vintern tystnar naturen i Isoneva myrområde och en vandrare kan ströva över den snötäckta myren försjunken i egna tankar. Spåren efter räv och hare i snön samt orren som flyger upp ur sin snögrotta visar emellertid att det finns liv på myren också vintertid.
Ung högmosse
Isoneva är en ovanligt vidsträckt och naturlig högmosse med tanke på förhållandena i Satakunta och hela kustområdet. Högmossen ingår i basprogrammet för myrskydd och är ett speciellt viktigt objekt i myrmarknätet på västkusten. Isonevas areal är totalt cirka 940 hektar.
I Finland finns högmossar huvudsakligen i Södra Finland och längs kusten i Österbotten. Numera finns det mycket få högmossar i naturligt tillstånd, eftersom många har använts som torvtäkt eller röjts till åker.
På en högmosse ligger mitten av myrmarken högre än kanterna. Området i mitten får all sin näring från nederbörden och är därför mycket näringsfattig. Högmossen är mosaikartad med torrare tuvor eller strängar och fuktiga svackor eller höljor. På själva mossen finns låga myrväxter och utmed kanterna växer större risväxter.
I mossens sura, svala och fuktiga förhållanden bildas torv. Största delen av torvlagret består av endast delvis förmultnad vitmosstorv och halvgräs.
I Isoneva myrområde är det största uppmätta torvdjupet 5,3 meter och på basis av radiokoldatering av har bottentorvens ålder uppskattats till cirka 5 000 år. Isoneva har totalt cirka 24 miljoner myr-m3 torv. Med tanke på åldern är Isoneva en relativt ung högmosse, som fortfarande försumpas.
Smålom
Smålommen, kännspak tack vare sitt gråa huvud och sin röda hals, syns ibland simma i de små gölarna på Isoneva högmosse. Fågeln är också lätt att identifiera på dess kacklande flygläte eller speciella ylande. Smålommen återvänder från Nordsjön till sina häckningsområden på våren kring månadsskiftet april–maj. Boet, där smålommen i allmänhet lägger två ägg, byggs på en tova vitmossa eller starr. Både honan och hanen ruvar äggen. När ungarna har kläckts börjar den långa matningsperioden, då både honan och hanen i rask takt flyger mellan häckningsdammen och fiskevattnen. I slutet av augusti ger sig smålomsfamiljen av på höstens flyttfärd.
Smålommen förekommer i hela Finland, men utbredningen är ojämn och koncentrerad till bland annat Mellersta Finland, Norra Karelen och Enare i Lappland. Enligt de senaste taxeringarna häckar 750–1 500 smålomspar i Finland. Trots att smålomsbeståndet enligt de senaste hotbedömningarna anses vara livskraftigt, har beståndet gått tillbaka på lång sikt. Ett tecken på detta är bland annat de många ortnamnen på finska där smålommens namn (kaakkuri) förekommer.
Numera hotas smålomsbeståndet mest av störningar under häckningen samt av olje- och kemikalieolyckor i övervintringsområdena.
Svavelgul höfjäril
Kring midsommaren på högmossen ser du något litet och gult flimra förbi. Du så alldeles rätt! Det är den snabbt flygande svavelgula höfjärilen ute på jakt efter en partner. Under parningsflygningen kan hanen och honan flyga upp till 30 meters höjd.
Den svavelgula höfjärilen är relativt lätt att identifiera. Ovansidan av hanens vingar är gul med breda mörkar bårder på både fram- och bakvingarna. Honans vingar är ljusa och de mörka bårderna är inte lika skarpa som hos hanen.
Svavelgula höfjärilar är rätt kräsna när det gäller värdväxter och endast odon eller i vissa fall blåbär duger. Honan lägger sina ägg ett och ett på odonets blad. Så småningom kläcks äggen och ur dem kryper gröna larver med gula sidolinjer, som livnär sig på odonets blad. Den halvvuxna larven övervintrar och nästa sommar utvecklas den genom metamorfos till en vacker fjäril. Flygtiden för svavelgula höfjärilar infaller mellan slutet av juni och slutet av juli.
Soliga och stilla högsommardagar är chansen störst att få syn på denna vackra fjäril. Svavelgul höfjäril förekommer i nästan hela Finland, men mängden individer kan variera rejält från år till år.
Skvattram
Skvattramens aromatiska doft är som starkast när växtens vita blommor slår ut i början av juli. Doften beror på eteriska oljor och kan vara så stark att den orsakar huvudvärk. Hela växten är giftig, men den har använts som läkemedel mot bland annat eksem och reumatism samt som krydda i öl. Avkok på skvattramens blad och blommor har använts som rengöringsmedel i bostäder och förråd för att bli av med mal och vägglöss.
Ännu idag används skvattram till att färga ullgarn. Växten ger gröna, gula eller bruna nyanser beroende på när den har plockats och vilka fixeringsämnen som använts.
Skvattram växter i utkanterna av myrar och det mångåriga riset kan bli upp till en meter högt. Skvattramens smala och läderartade blad sitter kvar på växten i cirka två år. Växten är alltså vintergrön. På vintern hänger bladen nedåt och kanterna är inrullade. På så sätt skyddar sig växten mot kyla och uttorkning.
