Jouhteninens historia
Höytiäinens yta sjönk dramatiskt år 1859
Man ville sänka Höytiäinens yta för att få ny odlings- och ängsmark på 1850-talet. Man började bygga en kanal år 1854 från Höytiäinens södra ända till Pyhäselkä (ca 7 km). Ett par veckor före den planerade sjösänkningen, brast dammen och sjöns yta sjönk okontrollerat med flera meter. Landskapet förändrades totalt. Vattenståndet sjönk allt som allt 9,5 meter. Rentav 157 km² land blottlades, och antalet öar och holmar ökade fyrfalt. Tillandningarna fungerade länge som ängar åt det allt större boskapsbeståndet. Nuförtiden reglerar Puntakoski kraftverk Höytiäinens vattenstånd.
Sänkningen av Höytiäinen var på sin tid en stor nyhet och händelse, som hade stor inverkan på den lokala befolkningens levnadsmiljö. Du kan läsa en noggrannare skildring av sjösänkningen av Höytiäinen (hoytiainen.jns.fi, på finska) samt med ett ögonvittnes berättelse om Höytiäinens plötsliga utbrott (hoytiainen.jns.fi, på finska).
Fiskebastur
De små stugorna med stenugn, dvs. fiskebasturna (hoytiainen.jns.fi, på finska) som byggdes vid goda fiskevatten, är en gammal tradition vid Höytiäinen. De fiskebastur som ännu finns kvar är anspråkslösa skydd som är öppna för alla och kan användas på samma sätt som ödestugorna.
Det fanns en fiskebastu på Jouhteninen redan före sjösänkningen, men det finns inget kvar av den längre. Man har däremot hittat avtryck av lönnpörten på holmen från Stora ofredens dagar i början av 1700-talet.
Eremitmunk och Saaren Sanna
Enligt sägen levde en eremitmunk (hoytiainen.jns.fi, på finska) flera årtionden på Jouhteninen vid sekelskiftet 1600. Munken lär ha hetat Pekka Simanen, men han kallades Siirnitsa. Legenden om munken lever fortfarande kvar i namn på platser: den högsta åsen (144 möh) på holmen heter Sirnitsa och norr om åsen finns en liten rund tjärn i en dödisgrop som kallas Sirnitsanlampi.
En annan känd invånare på holmen var Saaren Sanna (kontiolahti.fi, på finska). Sanna Puhakka (f.1872) flyttade med sin make till Hautalahti på holmen på 1910-talet. De fick sju barn innan Sannas man dog. Efter det försörjde Sanna ensam hela familjen genom fiske, och gården blev öde först på 1950-talet. Saaren Sanna är ett gott exempel på en människa som klarade sig i anspråkslösa förhållanden och visste hur hon skulle utnyttja naturen för att reda sig.