Juortanansalo - Lapinsuo myrskyddsområde bildades av det år 1988 inrättade myrskyddsområdet som bestod av två delar och av det tilläggsområde som införlivades myrskyddsområdet då Vänskapens park inrättades. I huvudsak är myr- och skogstyperna förhållandevis karga, men ställvis finns det frodiga partier och till och med lundar till exempel i bäckdalarna.
Skogsfragment
I största delen av skogarna är det förhärskande trädbeståndet gammalt. Under olika tidsperioder har man dock ställvis avverkat mycket skog och i närheten av skogsbilvägarna växer plantskog. Trots gamla blädningshyggen är skogarna nästan i naturtillstånd. På myrens skogsholmar växer det i allmänhet gammal granskog.
Småvatten
Vattendragen är små humusrika myrtjärnar och källbäckar. I södra delen av skyddsområdet finns källor och källflöden. Det finns inga sjöar i området.
Stora myrar
Över hälften, till och med 59 procent, av markarealen i Juortanansalo - Lapinsuo -området utgörs av myrar. Myrnaturen i området är mångsidig och myrarna är till största delen i naturtillstånd. Myrarna är öppna eller trädbevuxna aapamyrar, högmossar, småmyrar samt källmyrar. I området finns också karga fattigkärr, tallmossar och kärr, men endast få brunmossar.
Isosuo är en stor öppen mosse som innehåller bl.a. för Kajanaland typiska flacka lågstarrika fattigkärr. Lokkisuo i de mellersta delarna av Juortanansalo är blöt och flarkrik. Lapinsuo är stor och svårframkomlig p.g.a. att den är så blöt. Fattigkärren i Valtasensuo är i naturligt tillstånd. De ligger omgivna av orörda granbestånd mellan två moränryggar.
Livet på myrarna och i skogarna
Den del av Juortanansalo-Lapinsuo som hör till Suomussalmi är beläget på renskötselområdet. I Kuhmo lever däremot skogsvildrenen. Renstängslet som byggts längs Kuhmos och Suomussalmis gemensamma gräns på en sträcka av 90 km tryggar vildrenens renrasighet. Syftet med stängslet är att hålla skogsvildrenar och renar isär.
I symbolen för finsk-ryska Vänskapens naturskyddsområde finns en skogsvildren. Två-språkig logo symboliserar vänskap och samarbete
mellan två länder till fromma för naturskyddet. Ett av huvudsyftena för Vänskapens naturskyddsområde är att skydda skogsvildrenen och dess levnadsmiljö och därför är skogsvildrenen ett självskrivet djur för symbolen.
De övriga däggdjursarterna utgörs av typiska skogs- och vildmarksarter: små däggdjur som harar och ekorrar samt små och stora rovdjur. I fågelbeståndet finns rikligt med arter som är typiska för gamla skogar. Typiska är kungsfågel, trädkrypare, tretåig hackspett och korsnäbbar samt den tämligen allmänna lavskrikan. På myrarna trivs bl.a. tranor, grönbena och fjällvråk. De bästa fågelvåtmarkerna finns i den del av området som hör till Suomussalmi.
Utvidgning av naturskyddsområdet
I skyddsprogrammet för gamla skogar föreslås en utvidgning av Juortanansalo - Lapinsuo myrskyddsområde med gamla skogar och myrar som är i naturtillstånd. Utvidgningen innebär i stort sett en precisering av gränserna. Då miljöministeriet har fastställt att utvidgningsområdena införlivas med Juortanansalo - Lapinsuo myrskyddsområde, växer hela områdets areal till 54,36 km².
Restaurering av Juortanansalo och Lapinsuo myrskyddsområde
De naturskyddsområden som hör till Vänskapens park dvs. Elimyssalo, Lentua, Iso-Palonen och Maariansärkät, Juortanansalo - Lapinsuo ingick i det Life-finansierade projektet Naturskogar och myrar inom Gröna bältet i Koillismaa och Kajanaland, vars syfte var att återställa bl.a. skogar och myrar i Kajanaland inom sammanlagt 13 olika naturskyddsområden. Projektet pågick mellan 2004 - 2008.
Minnen av fånsgstgropar för skogsvildren
Fångstgrop, spjut och bössä
Den tidigaste formen av skogsvildrensjakt var jakt med fångstgropar. På bottnen av en grävd grop sattes vassa störar vars spets ofta härdades genom att förkola dess yta i eld. Gropen täcktes med kvistar, barr och förna för att skogsvildrenen inte skulle märka gropen. Ofta byggde man även fångstarmar, ett gärde av slanor, som ledde skogsvildrenarna mot gropen.
Fångstgroparna grävdes längs skogsvildrenarnas stråk. Idag finns det spår av groparna i form av fördjupningar. Dessa finns främst högst uppe på smala åsar, på smala näs och längs mineraljordsstrimmor som går genom myrar.
Skogsvildrensjakt pä skidor
De tidigaste vapnen som användes under jakten på vintern var båge och spjut. Senare användes stora och tunga renbössor.
I Kajanaland har jakten på skogsvildren utförts av endast några karlar och den har främst infallit på hösten eller vintern. Då det var kallt var det lätt att hålla köttet färskt för saltning och basturökning. Man jagade skogsvildren även på vårvintern eftersom drevet underlättades av skare och köttet kunde torkas i vinden och solen.
Grunden för årscykeln i samebyarna
Jakten på skogsvildren reglerade människornas årscykel ännu så sent som på 1600-talet. Under vintern bodde i synnerhet människor från östsamiska byar i gemensamma vinterbyar men på våren flyttade man med familjerna till sina sommarvisten för fiske, bärplockning och sommarjakt. Människorna i vinterbyn jagade skogsvildren tillsammans. Ibland deltog människor från flera byar i jakten. Sällskapsjakten fortsatte så länge det fanns skogsvildrenar kvar att jaga.
Höst, vinter- och vårjakt
Den första sällskapsjakten infann sig i september före skogsvildrenens brunsttid. Då jagades rentjurar eftersom de har rikligt med mag- och ryggfett före brunsttiden.
På vårvintern då skarföret började var det dags för nästa sällskapsjakt. Då åkte man skidor i grupp efter skogsvildrenar som rörde sig i hjordar. På vårvintern kunde fångsterna vara goda ifall det varit bra skidföre.
Den tredje sällskapsjakten anordnades i slutet av vårvintern. Då jagades skogvildrenarna på fjällen. Största delen av vårfångsten torkades. Vid fjälljakten drev man skogsvildrenar som försökte fly upp till fjället mot de skyttar som redan väntade på dem där. Ofta användes även renar och ackjor för att driva skogsvildrenarna till skyttarna.