Naturen i Koli

Naturen i Koli

Ströva omkring i björkdoftande svedjeskogar, vandra över ängar eller klättra upp i bergen för att beundra den imponerande utsikten. Det finns mycket att se i Kolis varierande natur. På sluttningarna mot sjön Pielinen växer gamla grandungar och längs bäckarna frodiga lundar. På vintern täcker snön granarna och förvandlar de skogklädda höjdernas krön till en fascinerande sagovärld. På bergskrönen och västsluttningarna kan du vandra i karga tallskogar.

Forna omvälvningar

Kolis skogklädda bergskedja ligger på gränsen mellan två områden med olika gammal berggrund. Från Kolis skogklädda höjder österut är berggrunden Finlands äldsta – mer än 2,6 miljarder år gammal – och består till största delen av granitgnejs. På västra sidan av höjderna finns yngre skiffersten, som i Koli huvudsakligen består av hård kvartsit. I den ljusa kvartsiten finns gångar av mörka magmabergarter (huvudsakligen diabas). Dessa är stelnade lavakanaler från urtida vulkaner.

Berggrunden i Koli genomgick stora omvälvningar när den vulkaniska skärgården trycktes upp på landmassan för cirka 1,9 miljarder år sedan. I området uppkom bergskedjan Kareliderna. Bergskedjan, som ursprungligen var nästan lika stor som Himalaya, har sedan dessa förvittrats till sin nuvarande storlek. Endast den allra hårdaste bergarten, kvartsiten, har blivit kvar. Tack vare förvittringsprocessen kan du numera sitta på bar, vit kvartsit på krönet av Ukko-Koli.

Ukko-Koli är den högsta punkten i den skogklädda bergskedjan och i hela Södra Finland. Ukko-Koli höjer sig 347 meter över havet och 253 meter över Pielinen.

Spår av istiden

Istidens hårdhänta smekning har jämnat ut och rundat av Kolis klippor. Den dominerande jordarten i området kring Koli är morän. I närheten av nationalparken finns moränformationer från istiden, såsom kullmoräner och drumliner. 

Öster om nationalparken finns ett cirka 13 kilometer långt åsparti, som är synligt som en räcka av öar i sjön Pielinen. Åspartiet har uppkommit i slutet av den senaste istiden i botten på en råk i närheten av isranden. Öarna med sina fina sandstränder är ett skyddsobjekt av riksintresse för åsnaturen.

Pielinen – Finlands fjärde största sjö

Pielinen är Finlands fjärdestörsta sjö. Den är 93 kilometer lång och medeldjupet är mindre än 10 meter. Den djupaste punkten på 61 meter har uppmätts i den norra ändan av sjön. Pielinen får sitt vatten från ett vidsträckt område. Vattenståndet varierar märkbart: högst är vattenståndet på våren och försommaren efter snösmältningen.

Efter istiden täckte Pielinens issjö ett betydligt större område än dagens insjö. I trakten kring Koli ligger Pielinens äldsta och således högsta strandlinje cirka 30 meter över ytan idag. I nationalparken finns många sandiga och steniga fornstränder.

Bergskedjans och hela södra Finlands högsta punkt Ukko-Koli ligger 347 meter över havet och 253 meter över sjön Pielinen. Även de som inte är så insatta i geologi upptäcker säkert säregna geologiska formationer på området, såsom klippor med vågmärken och olika istidsformationer t.ex. den långsmala räckan av öar, Purjesaaret, i Pielinen.

Finlands sydligaste upplegor

Klimatet i Koli skiljer sig från klimatet i omgivningen. Pielinen värmer trakten i synnerhet på hösten, och på sommaren kondenseras stigande fukt och bildar dimma och regn på de skogklädda höjdernas östsluttningar. Temperaturen sjunker ju högre upp på höjderna man kommer. På grund av det svala klimatet växer nordliga skogstyper på krönen och på vintern uppkommer fina upplegor på träden.

En upplega på ett träd kan väga flera hundra kilo. Den tunga snön bryter ofta av trädens toppar och det är inte många av träden på Kolis bergskrön som har toppen kvar. De nedfallna topparna är viktiga då murknar och blir till habitat för många sällsynta arter, såsom tickor och insekter.

Hur många arter lever i Koli?

Det finns mycket att se i Kolis varierande natur: ängar med färgsprakande blommor och svampar, frodiga lundar, urskogar med täta grandungar, karga klippor och klara vattendrag. I Koli nationalpark har man under årens lopp observerat åtminstone 4 078 arter. Det finns ingen annan nationalpark där man har samlat ihop en så lång artförteckning.

Totalt 2 310 arter av insekter, spindeldjur och blötdjur, det vill säga ryggradslösa djurarter har påträffats i Koli. Överväldigande flest observationer har gjorts av insekter, totalt 2 211 arter. Totalt 191 arter av ryggradsdjur har listats. Huvudparten av dessa, 148 arter, är fåglar. Antalet däggdjursarter är 26, inklusive människan. Fyra fladdermusarter och 11 fiskarter har observerats. Förteckning över alla djurarter (pdf 407 kb, på finska).

Även antalet svamparter är stort, 882 arter. Man observerade 596 växtarter, varav 385 sporväxter och 211 mossarter. Man hittade 101 lavarter. Alla observerade växt- och svamparter (pdf 338 kb, på finska).

Uppgifterna bygger på flera olika källor och kommer främst från 2000-talet. Forststyrelsen har låtit utföra många artutredningar av olika organismgrupper i Koli. Dessutom har man samlat ihop artobservationer från hobbyutövares databaser till förteckningen. Bioblitz-artkartläggningen som anordnas av Forststyrelsen i augusti 2018 ledde till nya observationer av 370 arter som inte tidigare har rapporterats i området. Kartläggningen gjordes så att experter på 25 olika organismgrupper under 24 timmar försökte hitta så många olika arter som möjligt i nationalparken. Under ett dygn observerades totalt 1 113 arter.

Även om antalet arter i Koli kan verka stort väntar fortfarande många arter i organismgrupper som det finns knapphändigt med data om på att hittas. Det är också troligt att artförteckningen blir allt längre med åren.

Blomsterprakt och sällsynta fjärilar

Under sommaren på Koli kan besökare beundra blomsterprakten på ängarna och bekanta sig med sällsynta ängsväxter, eftersom det finns många ängar i området som härstammar från tiden då svedje- och ängsbruk var vanligt. Dessa ängar är viktiga habitat för flera allt mer sällsynta växt- och fjärilsarter, och är därför värdefulla skyddsobjekt av riksintresse. På ängarna växer exempelvis ormbunksliknande låsbräkenväxter eller strävraggig stagg. När blomsterprakten minskar på sensommaren dyker i stället hagvaxingar och andra små svampar upp. För att upptäcka dem krävs visserligen att man är lite extra uppmärksam.

Varje ängstyp har sin egen typiska artsammansättning, som avviker något från andra ängar. På de solexponerade ängarna Havukanaho och Mäkränaho blommar exempelvis kattfot, backnejlika och gråfibbla. På den fuktigare ängen Mustanaho är vegetationen ställvis högre med kärrtistel och älggräs. Nationalparken blir ännu vackrare tack vare de förtjusande boknätfjärilarna, Clepsis lindebergi och turkosa blåvingarna, samt de vanligare vitfläckiga guldvingarna och puktörneblåvingarna, som fladdrar över ängarna och skogsgläntorna. På ängarna finns också många andra insekter, från syrsor till skalbaggar.

Ängsvegetationen måste slås varje år för att de krävande arterna ska klara sig. Vårdbiotoperna skyddas och vårdas för att bevara deras särdrag. Öppna ängar på Koli är Havukanaho, Mäkränaho, Purolanaho, Ikolanaho, Mustanaho och Vaaralanaho. Hagar och skogsbeten är trädbevuxna kulturmiljöer. Sådana finns på Ollila, Mattila, Seppälä och Lakkala gårdars gårdstun.

Livet i skogen och vattendragen

Kolis gamla skogar, svedjemarker, ängar och vattendrag utgör habitat för många typer av djur, från däggdjur till fiskar och från fåglar till insekter. 

Blandskogarnas blandade skara

Med god tur kan en vandrare i kvälls- eller morgonskymningen få syn på en flygekorre i Kolis gamla blandskogar. Flygekorren är mindre än en ekorre och har mycket stora ögon. Flygekorrens habitat finns i gammal blandskog där det växer grova aspar med färdiga hackspettshål. Grova gamla aspar är mycket viktiga också för många andra arter. Östspolsnäckan är en hotad landsnäcka som lever på stora aspar. I Finland förekommer östspolsnäckan endast i Koli och Sibbo. Många andra sällsynta insekter, såsom den karelska barkflugan och skalbaggen Cis fissicornis, behöver också gamla aspar eller de tickor som växer på asparna.

I nationalparken där man inte får jaga ökar harstammen ibland rejält. Lodjur som gömmer sig bland stenblocken drar nytta av detta och har sina permanenta revir i parken. När ängarna sköts ökar sork- och musbestånden, vilket tryggar näringstillgången för små rovdjur såsom mård och hermelin. Sällsynta smådäggdjur har kommit till Koli från öster: taiganäbbmus och skogslämmel.

I synnerhet i skogarna i den norra delen av nationalparken stämmer mängder av småfåglar upp till konsert på försommaren. I Koli finns flera arter som trivs i gamla skogar, såsom tajgablåstjärt, lundsångare, mindre flugsnappare, tretåig hackspett och gärdsmyg. I lövskogarna kan man höra svarthättans sång eller nordsångarens drillar. Även tjäder, orre och järpe trivs i skogarna med träd i olika åldrar. 

Stim under ytan

En gång i tiden var Pielinen en dröm för den som ville fiska lax och öring. I sjön simmade insjööring, öring och röding. Pielinens ursprungliga insjööring dog emellertid ut på 1960-talet, när Lieksanjoki älv byggdes ut. Nu försöker man återinföra beståndet genom att plantera ut saimenlax. Öringen har också problem. Röjningen av älvar, vandringshinder, utdikningar och andra mänskliga aktiviteter har praktiskt taget förstört alla öringens lekplatser i älvarna som mynnar ut i Pielinen. Den sjölekande rödingen å sin sida dog ut i Pielinen redan i början av 1900-talet.

Pielinens ursprungliga harrbestånd lever kvar i sjön, men också det har minskat. Övriga laxfiskar i sjön är sik, siklöja och nors. De viktigaste fångstfiskarna i Pielinen är numera siklöja, sik, gädda, abborre och gös.

Storlommen och silltruten är de viktigaste fågelarterna vid Pielinen. Fiskgjusen har nyligen slagit sig ner i ett konstgjort bo som byggts i Koli skärgård. Varje år flyger mängder av arktiska sjöfåglar, såsom gäss och svanar, över Pielinen under flyttningen.

I de mindre vattendragen i nationalparkens södra del finns amerikansk bäver (tidigare kanadensisk bäver), som har kommit från utplanteringar utanför Koli. I vattendragen i Koli lever också groddjursarter såsom den hotade större vattensalamandern (tidigare större vattenödla) och den vanligare släktingen mindre vattensalamander (tidigare vattenödla). Koli ligger vid den norra gränsen för deras utbredningsområde.

Slåtterarbete

Kolis skogklädda höjder fick permanent bebyggelse i mitten av 1700-talet. Befolkningen röjde odlingsmark i skogen genom att bränna sved och kring gårdarna och torpen ledde slåtter och betande boskap till att svedjeängar, hagar och skogsbeten uppkom.

Många av Kolis gamla gårdar avfolkades på 1900-talet, vilket ledde till att de öppna landskapen och ängarna började växa igen. Ängarna i nationalparken är värdefulla för hela vårt land. Vegetationen på ängarna slås varje år, så att de hålls öppna och blommor, fjärilar och andra insekter fortsätter att trivas där. På detta sätt bevaras inte bara mångfalden av arter utan också mångfalden av landskap. 

Flitiga naturvårdare på bete

Även djur får arbeta som naturvårdare i vårdbiotoperna: hela sommaren betar finnullsfår, östfinsk boskap och finnhästar på Lakkala och Seppälä gårdar i den södra delen av nationalparken samt på Ollila och Mattila gårdar i den norra delen. 

Den östfinska boskapen är en hotad lantras. På finska kallas rasen i folkmun kyyttö, som ursprungligen betydde randig eller strimmig. Den östfinska boskapen har ljus rygg och bruna sidor. Den östfinska boskapen är en seglivad ras som är väl anpassad till förhållandena i Finland. 

I nationalparken finns drygt 20 hektar som länge har använts som betesmark. Åren 2017–2018 inhägnades ytterligare 16 hektar skogsbeten och nationalparkens samarbetsföretagare kommer att utvidga skogsbetena ytterligare under kommande år. Företagaren anskaffar också fyrbenta naturvårdare till betesmarkerna. Betessäsongen pågår från juni till september. Tack vare djuren hålls landskapet öppet och levande.

Boskapen på Ollila gård sköts av hembygdsföreningen Kolin kotiseutuyhdistys (kolinkotiseutuyhdistys.fi, på finska) och djuren på Mattila gård av nationalparkens samarbetsföretagare. På Seppälä och Lakkala gårdar arbetar herdar som sköter djuren.

Svedjor och svedjebjörkskogar

I Koli finns ekonomiskogar som planterades innan nationalparken inrättades. Efter att parken inrättades har dessa röjts till svedjemark. Granskogarna bränns som svedjemark i barrskog och arbetet inleds flera år på förhand med att ringbarka granarna så att de torkar. Ringbarkning innebär att en remsa av bark skalas av ett träd för att vätska inte ska komma förbi, vilket leder till att trädet torkar och dör på rot. I nationalparken står också för närvarande flera svedjor på mindre än en kvarts hektar och torkar i närheten av kulturgårdarna. 

Träden fälls och tas till vara och svedjan kasas under våren då den ska brännas eller hösten innan. I Koli bränner man svedja vartannat år för att bevara traditionen med svedjebränning samt arterna svedjeråg och svedjerova. Nya svedjor finns framför allt i parkens norra del mellan Ollila och Mattila gårdar. Gamla svedjeskogar bevaras som lövskogar genom att vid behov avlägsna växande granar. 

Utöver från svedjeskogarna avlägsnas granar också från lövträdsdominerade lundar där de skuggar övriga växter och försurar marken. På så sätt får lunden mera ljus, så att lövträden lättare kan förnyas och växterna på skogsgolvet trivs. 

Murknande träd i skogarna och igenfyllda diken på myrarna

I nationalparkens skogar kan en vandrare stöta på platser där träd har fällts eller ringbarkats för att torka. Detta har gjorts för att öka antalet murknande träd i tidigare ekonomiskogar, där döda träd förr togs bort och trädbeståndet är ensidigt. På det här sättet återställde man Kolis skogar i början av 2000-talet. Samtidigt återställdes också utdikade myrar till naturtillstånd genom att fylla igen de diken som grävts ut i myrarna. Exempelvis på myren Pitkäsuo i Koli har Lantmäteriverket redan avlägsnat de tidigare dikena från grundkartan, även om dikena fortfarande är synliga på flygbilder.

Arbetet med att återställa Kolis skogar och myrar fortsätter vid behov och i mån av möjlighet genom att ringbarka träd och fylla igen diken. Restaureringsbränning är det bästa sättet att förbättra strukturen och artbeståndet i de tidigare ekonomiskogarna, men den varierande topografin i Koli gör bränningen problematisk. 

Fårherdeveckan - en ullig upplevelse

På Forststyrelsens småbruk Lakkala och Seppälä i Koli nationalpark finns herdar som har hand om de betande djurens dagliga skötsel under hela sommaren. Herdarna byter de betande djurens dricksvatten, ser till att de mår bra och flyttar dem från ett skifte till nästa. Det är också viktigt att dagligen räkna de betande djuren, så att eventuella rymlingar kan fångas in. Vid sidan av djurskötseln blir det tid över också för utflykter. Från Seppälä och Lakkala gårdar kommer man till exempel direkt ut på vandringsleden Herajärvirundan.

Herdeveckorna är avgiftsbelagda. Med avgiften täcker man kostnaderna för gårdens underhåll och för naturvården. Herden får använda huvudbyggnaden och gårdsbastun, och har naturligtvis tillgång till obegränsad djurterapi i sällskap av de fyrbenta naturvårdarna som gillar att bli kliade bakom örat.

I Lakkala och Seppälä stugor finns en mapp med anvisningar för hur djuren ska skötas och Forststyrelsens personal ger ytterligare råd vid behov, så någon tidigare erfarenhet av djurskötsel behövs inte. Herdarna kan även delta i andra arbeten i nationalparken om de så önskar.

Sommarens herdeveckor bokas i januari och då finns bokningsanvisningar under Aktuellt i Kolis sidor.