Från stenåldern till i dag
Redan för fem tusen år sedan brann stenåldermänniskornas lägereldar på Kulhanvuoriområdet. Man har hittat spår efter stenåldersbosättning på Kulhanvuoris krön och på norra stranden av sjön Iso-Musta. Senare rörde sig jägare, skogshuggare och friluftsfolk på området. Vid den lilla forsen Kulhankoski ser man fortfarande spår efter skogsarbeten och flottning; på åns stränder finns det rester av gamla flottningsrännor. I bottnen av ån ligger en gammal kvarnsten som minne från en kvarn som förut låg vid ån. Sedan 1920-talet har lokala församlingsmedlemmar samlats på sommaren till en vildmarksfest vid Iso-Mustas strand. Nuförtiden är Kulhanvuori ett populärt utflykts- och rekreationsmål året runt.
Bevakningstorn och gömställe
Det höga berget Kulhanvuori har använts som utkiksplats. På bergkrönet finns i dag resterna av ett nedmonterat triangelmätningstorn, som behövdes vid kartläggning. Tidigare stod på berget ett ryskt mätnings- och bevakningstorn. Ravinen Syväojanrotko användes däremot av bybor som gömställe under finska kriget i början av 1800-talet.
Eremiterna i Lamminkangas
I Kulhas vildmark levde kring sekelskiftet 1900 två eremiter. Den första av dem hette Maija-Liisa Kovanen. Det berättas att hon byggde sin stuga runt en stor stubbe, så att stubben fick fungerade som bord. När Maija-Liisa hade lämnat stället, flyttade Riikka Kivimäki, eller Lipan Riikka som hon kallades, in. Riikka slog hö vid myrkanter och samlade löv till vinterfoder till sina getter. Platsen har stått öde redan i årtionden, men man håller Lamminkangas skogsäng fortfarande öppen genom slåtter på sommaren.