De tidigaste invånarna har sannolikt bosatt sig i Lapska armen kort efter att inlandsisen drog sig tillbaka. Vattendragen erbjöd fisk och fjällen vildren och på sommaren plockade man växter och bär. Denna livsstil som byggde på jakt, fiske och samlande fortsatte på området i flera tusen år från stenåldern ända till historisk tid.
Vid boplatserna har man hittat stenredskap och stenhack från bearbetning av redskap samt små flisor av brända ben. På Kilpisjärvi strand har man även funnit bitar av ett lerkärl som har daterats 6 500 år tillbaka i tiden.
Den vilda, ursprungliga renen, fjällrenen, var viktig för den tidens människor. Av renen fick de kött till mat och skinn, senor, ben och horn till bruksföremål. Renar jagades med hjälp av gropar. Man grävde en djup några meter stor grop i den sandiga jorden och stödde upp kanterna med träslanor. För det mesta grävdes en lång rad gropar längs renarnas vandringsrutter. Ibland kunde det finnas ett tiotal gropar i samma system, ibland upp till ett hundratal.
På området jagades även flera andra djur, bl.a. räv, varg, älg, bäver och fjällräv. Av fåglarna fångades huvudsakligen dalripa och fjällripa samt vattenfåglar. Fisket var en naturligtvis en viktig del av fångstkulturen.
Renen som utvecklades från vildrenen började man sköta för ca 2000 år sedan. Till att börja med användes renen närmast som drag- och klövjedjur och renskötseln var i väldigt liten skala. Så småningom tilltog renskötselns betydelse då vildrenbeståndet minskade. Renskötsel är fortfarande en viktig näringsgren på ödemarksområdet Lapska armen.
På det nuvarande ödemarksområdet Lapska armen låg det förr två lappbyar, Rounala och Suonttavaara byar. Stenrösena som fungerat som lappbyarnas gränser kan man ännu i denna dag urskilja i terrängen. Lappbyarnas gräns låg i den södra delen av det nuvarande ödemarksområdet Lapska armen, på Munnijärvi - Vuontiskero - Hapakka - Sinettä -linjen.