Leivonmäkis historia

Det mest väderfulla skyddas

Bosättningen etablerar sig i Leivonmäki

Förhistoriska boplatser i Leivonmäki

Industrin till Leivonmäki

Rutajärvi i Leivonmäki sänks

Det har funnits bosättning i Leivonmäki redan under den förhistoriska tiden:nära Rutajärvis strand finns det två boplatser från stenåldern och i Harjulahti nära nationalparken har det funnits bosättning under bronsåldern, möjligen även tidigare. Näringsgrenarna har varit jakt, fiske och samlande. Senare kämpade savolaxarna och tavastlänningarna om områdets jakt- och fiskerättigheter. Jaktperiodens arv har bevarats bl.a. i ortnamnen. Första gången har en stadigvarande invånare i Leivonmäki nämnts år 1544. Under samma tid anlände savolaxiska nybyggare från öst. De permanenta invånarna fick sitt levebröd förutom från jakt och fiske också genom svedjebränning. Leivonmäki hade 15 invånare år 1550, 30 invånare år 1570 och åren 1590 och 1610 var de 60.

Mellersta Finlands kulturmiljö karakteriserades länge av att bosättningen var glest utspridd. Svedjebruket, som var den dominerande ekonomiformen, krävde stora områden. Ända till 1700-talet räckte områdena till för nybyggarnas bruk. Storskiftet, som förverkligades i slutet av detta århundrade och i början av följande, röjde väg för åkerbruket.

Efter andra världskriget dränerades Kivisuo mosse för produktion av bränntorv. Torvproduktionen avslutades redan år 1954, men som följd av den fick området bl.a. vägar, elektricitet och telefonlinjer. För arbetarna byggdes det även hus på Kivisuo och i Selänpohja. Selänpohjas åtta parhus' komplex  fungerade först som bostäder för torvfältets arbetare och arbetsledare, sen som ett kurscenter och nuförtiden som bostäder igen.

De mest värdefulla skyddas

Första gången lyftes idén att inrätta en nationalpark i Leivonmäki fram redan år 1976. Man ville bevara traktens mångsidiga och vildmarkslikt bevarade natur för efterkommande generationer. Mer än tio år hann gå förrän man skyddade den nuvarande nationalparkens kärnområden år 1991 genom att avsätta Haapasuo-Syysniemi naturskyddsområde. En nationalpark fick man i Leivonmäki 1.3.2003, 27 år efter det första förslaget.

Bosättningen etablerar sig i Leivonmäki

Leivonmäkitrakten förblev länge så gott som obebodd, tills savolaxarna och tavastlänningarna drabbade samman om jakt- och fiskerättigheterna. När de första jägarna uppenbarade sig på Mellersta Finlands område byggde de sina hyddor, fiskebodar och viltförråd i närheten av fiske- och jaktplatserna och invid jaktfärdvägarna. Under jaktperioden var Rutajärvi, som hörde till Suur-Sysmäs jaktområde, en central plats för Leivonmäkis viltområden. Jaktperiodens arv har bevarats till dessa dagar bl.a. i ortnamnen. Joutsniemi i nationalparken syftar inte på joutsen (=svan) utan det är mera sannolikt att det är fråga om ett gammalt jaktnamn som härstammar från ordet jousi alltså joutsi (=pilbåge).

De permanenta invånarna fick sin näring förutom från jakt och fiske också från svedjebruk. Då man valde sin permanenta boplats var vattnets närhet fortfarande viktigt och dessutom skulle boplatsen ligga i en miljö med tillräckligt stort område för svedjebruk. Dessa räckte till för nybyggarnas bruk ända till slutet av 1700-talet. Storskiftet som förverkligades i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet röjde väg för åkerbruk.

Förhistoriska boplatser i Leivonmäki

I Leivonmäki nationalpark har man hittat tecken på förhistorisk bosättning och liv. I närheten av Rutajärvis strand har man hittat två boplatser från stenåldern.

På Harjulahti badstrand bredvid nationalparken har man hittat en forntida boplats. Med lekmannens ögon är det svårt att upptäcka spår efter fornbosättning. På jordytans söndriga ställen har man hittat talrika kvartsaggregat, bitar av lerkärl och brända benbitar. Kvartsaggregat är det vanligaste tecknet på förhistorisk bosättning; kvarts är lätt att finna, och det är lätt att bearbeta eftersom det spjälks. Kvartsaggregat är avfall, som bildats då man har framställt små föremål genom hackning, så som eggar och skrapverktyg. Ur de brända benflisorna kan man undersöka, vilka djurarter man ätit på platsen. Obränt ben bevaras oftast inte i Finlands jordmån, men brända ben kan bevaras t.o.m. tusentals år. Bitarna av lerkärl som hittats på platsen torde härstamma från bronsåldern (1500-500 f.Kr.), men platsen kan ha varit bebodd även tidigare.

Det har inte gjorts några arkeologiska grävningar på boplatsen, så dess exakta storlek är inte känd. Stället ligger på en sandmo på Rutajärvis strand. Sjöns vattennivå har troligen varit tämligen oförändrad i tusentals år, från förhistorisk tid fram till 1800-talet, då vattenytan sänktes ca 4 meter. Baserat på läget och fynden är det frågan om en s.k. fångstkulturplats, för vilka vattnets närhet samt torr och behaglig jordmån är karakteristiska. Befolkningen livnärde sig på jakt, fiske och samling. Platsen är skyddad enligt fornminneslagen (295/1963) som ett fast fornminne. Det är förbjudet enligt lagen att plocka fynd med sig, gräva i jorden och all övrig verksamhet som skadar fornlämningarna.

Industrin anländer till Leivonmäki

Torvproduktion

Utanför nationalparken väster om Haapasuo ligger Kivisuo myr, som har bildats av Kivijärvi sjö som sänktes på 1940-talet. Till sin växtlighet är det ett frodigt område, där man påträffar rikkärr och gräsbevuxna kärrtyper.

Efter andra världskriget var det Oy Alko Ab:s dotterbolags Puukemia Oy:s avsikt att framställa bränslealkohol med trädsockringsmetoden. För att trygga bränsletillgången för sockerfabriken i Heinola arrenderade bolaget Kivisuo-området, vilket torkades för torvproduktion. Man upptog torv i ungefär fem år. Produktionen av bränsletorv avslutades år 1954 eftersom det inte var lönsamt, men projektet sysselsatte som mest trehundra människor. För arbetarna byggde man bostadshus i Kivisuo och Selänpohja. Projektet gav även elektricitet, en landsväg och en telefonlinje till området.

Världsberömd forskning

Efter att torvproduktionen avslutats återstod ett ca 1 km² stort bart och effektivt dikat torvtorkningsfält. År 1958 knöt Skogsforskningsinstitutet och Forststyrelsen ett samarbetsavtal gällande fältets användning som en provyta för "gödslings- och vattentillföringsforskning". Kivisuo skogsekologiska provyta för forskning i trädens näringsbehov var världsberömd i tiderna, och utländska experter ända från Australien kom för att bekanta sig med "världens största laboratorium".

Rutajärvi i Leivonmäki sänks

På sockenmötet år 1818 föreslogs det att fördjupa och utvidga eller rensa Rutakoski för att "sänka de stora vattenmassorna vid Leivonmäki och Havumäki byar". Bygget av Rutajärvi kanal år 1853- 1859 sänkte sjöns yta med ca 2 meter.

Utdrag ur år 1892 kommunsammanträdes protokoll:

Det bestämdes att från kronan anhålla i djup underdånighet om att sänka Rutajärvi som nödhjälparbete så att det fattiga folket skulle få inkomster under hårda tider och så att man med de beviljade statsmedlen kunde klara sig genom vintern. De överblivna medlen skulle användas till att spjälka de stora myrarna med kanaler.

Sjöns yta sänktes åter, för att man skulle undvika översvämningsskador i odlingarna. Efter kanalrensningen som utfördes åren 1890-1894 hade sjöns yta sänkts sammanlagt fyra meter.

Sjösänkningen födde nästan 200 holmar

Största delen av Rutajärvis nästan 200 holmar och skär har uppkommit i samband med sänkningarna av sjöns vattenyta. Stenbältet som omringar sjöns stränder är ett minne från tiderna, då sjöns vågor plaskade ett par meter högre än nuförtiden. Den gamla strandlinjen samt de fyrkantiga gränsrösen radade av stenar är tydligt synliga längs nationalparkens leder. 

Upptagning sjömalm och flottning

I Rutajärvi har man även muddrat sjömalm för att föra till bruket. Sjömalmen, som innehåller rikligt med järn, avlagras med tiden från ytvattnet till sjöbottnet.

Vattendragens betydelse var stor: Mellan holmarna, som verkade som fårhagar, och husen och byarna färdades man med båt. Sommarsöndagar klädde folket upp sig i finkläder och åkte i stadiga kyrkobåtar för att deltaga i gudstjänster.

Förutom på Päijänne har det även på Rutajärvi gått viktiga vintervägar. Av säkerhetsskäl var det nödvändigt att markera lederna varje vinter. Avsnitten som skulle markeras delades upp mellan de olika gårdarna.

De vida vattnen och förbindelsen till Päijänne skapade förutsättningar även för flottning, som utövades i Rutajärvi ända fram till år 1946.