Naturen i Leivonmäki

Ljusa åsskogar

Åsar, vattendrag, myrar, skogar – i Leivonmäki nationalpark finns allt som kännetecknar naturen i Mellersta Finland. Utmed många av parkens naturstigar hittar du alla dessa under en och samma vandring. I Syysniemi i parkens norra del finns Leivonmäkis mest vildmarksliknande skogar. I närheten av Selänpohja i Hietajärvenkangas åsområde och på det långa näset Joutsniemi står gamla åstallskogar. Samma åsområde fortsätter söder om Rutajärvi i form av den flera kilometer långa åsen Haapasuonharju. På tallmoarna kan man höra dubbeltrastens melodiösa sång eller se en spillkråka hacka ut ett bohål.

Åsarna som slingrar sig fram som längsgående ryggar har uppkommit när inlandsisen smälte i slutet av den senaste istiden. Istiden slutade för 10 000 år sedan. Åsarnas jordmaterial samlades vid älvmynningarna, då vattnet som strömmade inuti isen transporterade, sorterade och lagrade sand och grus.  Åsarna utgör en mångsidig miljö för vegetationen. Växtplatsens omständigheter varierar efter sluttningarnas väderstreck och lutningsgrad. Leivonmäki nationalparks åsskogar består huvudsakligen av tämligen torr, öppen tallmoskog. De skuggiga dödisgroparna vid åsarnas kanter berikar åsnaturen.  

Vid parkens norra gräns i de mittersta och östra delarna av Syysniemi är skogarna mer grandominerade och myrarna är små skogskärr eller mossar. I detta skogbevuxna område bygger både mesar och flygekorrar bo i bohål som holkats ur av hackspettar.    

Naturens gåvor i Haapasuo

Tranornas rop om våren sprider budskapet om att snön smälter på myren Haapasuo. Under vårens lopp återvänder också andra fåglar som häckar på myren, såsom ljungpipare, grönbena och blå kärrhök, till området. Haapasuo, den vidsträcka och sammanhängande myren i nationalparkens södra del, vars mittpartier pryds av endast några tvinvuxna träd, sjuder av liv under sommaren. Vegetationen på myren har anpassat sig till den höga och varierande vattennivån. De vanligaste arterna som växer på den öppna myren är vitmossor samt tuvull, vars kännspaka vita tofsar vajar i sommarbrisen i juni. På mossarna i utkanterna av myren växer talldungar och där trivs också många risväxter, såsom odon, finnmyrten och dvärgbjörk. Till de viktiga myrarterna hör också många växter som ger bär, såsom hjortron, tranbär, blåbär och odon. 

Skyddet av Haapasuo har inte alltid varit en självklarhet. På 1960-talet dikades en del av myren ut för skogsodling. Syftet med utdikningen var att dränera myren för att få skogsarter – såsom tall – att växa. Eftersom syftet med nationalparken är att skydda den ursprungliga naturen har dikena fyllts igen och myren restaurerats. Förändringen syns relativt snabbt på myren: vitmossorna och tuvullen återvänder och gummistövlar behövs igen för att vandra på myren. 

Nattskärra i Leivonmäki

Under de ljusa försommarnätterna kan man på åsen höra ett surrande läte, som surret från en spinnrock. Det nästan oavbrutna surret är nattskärrans spelläte. Fågeln rör sig endast nattetid, dagarna tillbringar den vilande på en trädgren eller en kullfallen trädstam, med tillit till sin skyddsfärg. På natten jagar nattskärran nattfjärilar och andra skymningsinsekter.

Nattskärran bygger inget bo utan lägger sina ägg direkt i en grund grop i marken. Arten trivs bäst på torra tallmoar samt i bergs- och åstallskogar. På Haapasuonharju i Leivonmäki påträffas nattskärror årligen. 

Nattskärran är väl anpassad till det varierande sommarvädret i Finland. Eftersom det inte just flyger några insekter under regnigt och kyligt väder, går nattskärran i dvala då den hotas av näringsbrist. I dvalan kan dess kroppstemperatur sjunka t.o.m. under 10 grader. I augusti-september är det dags för nattskärran att återvända till söderns sol. Den återvänder från Afrikas savanner till Leivonmäki i maj-juni.

Åtskilliga öar och obebyggd strand

Rutajärvi (areal 1100 ha) delar nationalparken i två delar. Rutajärvi är en karg sjö med sparsam vattenvegetation. Längs strandlinjen finns ställvis områden med fräken och vassruggar. Stränderna är varierande: myrar, sumpiga strandängar, stenfält och åsar. I synnerhet vid Syysniemi är stränderna på många ställen mycket steniga.

I slutet av 1800-talet har dess yta två gånger sänkts, sammanlagt fyra meter. I och med sänkningen av ytan har Rutajärvi fått talrika små holmar, som är betydande till sitt naturskydds- och landskapsvärde. Den gamla steniga strandlinjen är synlig bl.a. invid stigen som går till Joutsniemi.

Rutajoki

Rutajärvi och Päijänne förenas av den forsande Rutajoki. Päijänne ligger 45 meter lägre, så forsarna är ställvis branta och bildar vattenfall. Forsarna ökar syrehalten i vattnet och Rutajärvi är ett viktigt förökningsområde för insjö-öringen, som kräver syrehaltigt vatten. Rutajoki har rensats och dess övre lopp har dämts. Oberoende av detta har älvomgivningen bevarats i rätt naturligt tillstånd.