Litokairaområdet har alltid varit svårtillgängligt på grund av de långa avstånden och svårframkomligheten. Därför har området historiskt sett använts för naturnäringar, såsom jakt, fiske och renskötsel. Dessa näringar har just inte alls satt sina spår av människans inverkan på landskapsbilden. I början av 1900-talet har man utfört vissa forstliga avverkningar i skogarna på området. Som minnen från denna tid finns fortfarande några lämningar av gamla huggarkojor i synnerhet i de norra delarna av området.
De tidigaste spåren av människans verksamhet syns dock i de södra delarna av området där man fortfarande kan se gammal lövskog som minne från svedjebränningen i början av 1800-talet. Kärrängarna och lämningar av ängsbastur vid de frodigaste åstränderna påminner om ängskulturen. Den gamla renvaktarstugan i Kuusikkosaari som rustats upp till ödestuga mitt på området berättar om vilken betydelse rennäringen haft i området.
Näätähaara ödegård, i den nordvästra delen av Litokaira, som bevarats till våra dagar är ett landmärke för det system av kronotorp som förvaltats av Forststyrelsen. Den anlades som Ojalehto kronotorp i älven Kivijokis krök år 1905 och representerade så gott som den enda fasta bosättningen i vildmarken. Gården blev öde på 1960-talet men huvudbyggnaden och gårdstunet berättar fortfarande historier om torpets invånare och gårdens olika skeden.
