Naturen i Melkuttimet är typisk för en åsrygg som har formats under istiden. De små sjöarna och tjärnarna med näringsfattigt och för södra Finland ovanligt klart vatten ökar ytterligare områdets mångformighet. På tjärnarnas stränder och i fördjupningar i åsarna förekommer det små tallmyrar. Den nattaktiva nattskärran underhåller vandraren i skymningen med sitt egendomliga surrande läte. På sommaren kan man med god tur få se dess falkliknande silhuett mot den ljusa natthimlen. Från stranden kan man beundra storlommarnas rop och spel ute på sjöarna.
De solexponerade sluttningarnas skatter
De för åsskogarna typiska solexponerade sluttningarna, dvs. de heta och torra sydsluttningarna, är krävande växtplatser. Det köldisolerande snötäcket smälter tidigt på våren på de solexponerade sluttningarna och hinner aldrig bli tjockt, för att sluttningarna är så branta. Dessutom är humusskiktet i allmänhet tunt och förekommer fläckvis. Åsskogarna uppvisar följaktligen en särpräglad växtartsammansättning. Fältvedel och backtimjan är typiska arter på solexponerade åssluttningar. Den genuint tavastländska och starkt hotade nipsippans västligaste förekomstplats finns på Melkuttimet-området. De sällsynta växtarterna på solexponerade sluttningar är ofta också viktiga näringsväxter för många hotade och sällsynta insektarter.
Nipsippan, som är Egentliga Tavastlands landskapsblomma, skjuter upp blomskaften ur marken redan tidigt på våren, genast efter att snön har smultit. I toppen av varje skaft sitter en rödblå eller blå blomma. Skaftet är täckt av långa och täta hår. Nipsippans växtplatser är fridlysta enligt lag, och växten får absolut inte plockas eller flyttas.
Bevarandet av solexponerade miljöer
Yttre störningar, såsom vind och eld, är nödvändiga för att solexponerade sluttningar ska kunna bevaras. Igenväxning är det största hotet mot åsarnas solexponerade miljöer. Det effektiva brandskyddet i dag och det faktum att det förr så vanliga skogsbetet har upphört har lett till att trädbeståndet blivit tätare och bottenskiktet vuxit igen. De ursprungligen karga åsskogarna har också blivit näringsrikare på grund av kvävenedfallet. Dessutom har man idkat skogsbruk på Melkuttimet-området ännu på 1990-talet, så där finns inga skogar i naturtillstånd. Man har utökat den biologiska mångfalden i områdets skogar genom ringbarkning och fällning av träd för att öka mängden död ved.
Nipsippans, fältvedelns och backtimjanens livsbetingelser har försämrats betydligt av att träd- och fältskiktet börjat växa igen. I närheten av dessa arters växtplatser har man idkat småskalig naturvård genom att fälla enstaka träd och avlägsna en del av mosskiktet.
Fuktiga bäckdalar
Början av utloppsbäcken från sjön Iso-Melkutin befinner sig i naturtillstånd. Bäckdalen är ställvis tillräckligt fuktig även för krävande växtarter. Sådana arter är vissa starrar, ullar och mossor. Ängsnycklar, spetsfläckad trollslända och bäckvattenmätare är andra nämnvärda arter som påträffas på Melkuttimet-området.