I områdets landskapsbild varierar skogar, skogklädda berg och dalgångar samt kärr och vattendrag om varandra.
Läs mera:
Fåglar
Från nattviol till doftticka
Kärrmarker i Näränkäs naturskogar
Näränkä - nordlig naturskog
Småvatten i Näränkäs naturskogar
Sevärdheter
Nordlig naturskog
Näränkäs naturskogar är med sina friska ekosystem skogar i naturtillstånd som hör till det nordliga barrskogsbältet, vilket är sällsynt i Finland. Ställvis ger små lövträdsdominerande områden variation i skogens struktur. De nyansrika, omväxlande skogarna, där det delvis inte idkats skogsbruk, är det synligaste draget i områdets natur.
Det att skogarna har bevarats så gott som orörda har skapat livsmöjligheter för flera krävande gammelskogsarter. Den stora mängden murket trä erbjuder livsutrymme åt sällsynta skalbaggar och tickor. Även fåglar som gynnas av gamla skogar förekommer allmänt på området. Man har även påträffat alla våra nordliga stora rovdjur i Näränkäs skogar. Förutom dem bor det bl.a. flygekorrar i skogarna.
Skogbevuxna berg högt ovanför dalgångarna
Områdets högsta berg är Närängänvaara, som med sina 150 meter ovanför de omgivande myrmarkerna, dominerar landskapet. Från utsiktsplatserna på bergets topp har man en fantastisk utsikt över landskapet som mönstras av skogar, myrar och vattendrag.
Vid Virmajoki finns det en vidsträckt geologiskt och landskapsmässigt värdefull radialmoränformation, dvs. ett drumlinfält. Synfältet blir randigt där myren och moränen möts då myrvegetationen skarpt övergår i momarksvegetationen.
Romevaaras norra del bryts av en brottdal i berggrunden som heter Lomajokis dal. Den landskapsmässigt fina dalen är speciell också som avrinningsområde. Vattnet från dalens västra kant rinner ut i Ijo älv och i Oulujokis vattensystem i östra delen.
Myrmarkernas mosaik
Områdets myrmarker är huvudsakligen näringsfattiga och karga, fastän det även finns rikligt med näringsrika myrar på området. Myrarna är nästan alla i naturligt tillstånd eftersom det inte gjorts några dikningar eller motsvarande stora förändringar i vattenhushållningen. Förr i tiden har man ändå använt vissa av myrarna för ängsbruk bl.a. genom att bygga dammar och slå hö. På grund av Kuusamotraktens terrängformer och fuktigheten i klimatet finns det rikligt med backmyrar på området.
Rikligt med småvatten
Orörda bäckar, små tjärnar och sjöar är nuförtiden sällsynta i Finland. Avrinningsområden i naturligt tillstånd är värdefulla helheter. På Näränkäområdet finns det bl.a. bäckar där det ursprungliga laxbeståndet har bevarats.
Bäckarnas och älvarnas lugnvatten är utmärkta fiskeställen och i dem trivs bl.a. abborrar, harrar och bäcköringar. Bäcköringen lever hela sitt liv i bäckar och är till sin livsstil en tämligen lokal fisk. Den äter bäckarnas smådjur och insekter som svärmar på vattenytan, såsom vattenfjärilar.
På Ahmosensalmi bredvid Kaarronharju finns det kvar en gammal sikdamm från 1930-talet. Med hjälp av dammen styrdes fångsten in i ryssjan, därifrån den sedan samlades upp.
Fågelfauna i Näränkä
Fågelfaunan som gynnas av gamla skogar är mångsidig på Näränkäområdet, och t.ex. fågeltätheten på området för tjädern, den tretåiga hackspetten och lavskrikan är avsevärt högre än i övriga delar av Kuusamo.
I slutet av mars kan man påträffa tjäderns spår på snön på den trädbevuxna tallmyren. Tjädertupparna som förbereder sig för spelandet drabbar ihop mellan måltiderna. Tjäderns föda utgörs endast av tallris då snön är djup. Därför är lämpliga, ofta tvinvuxna tallar oumbärliga för tjädern. Under den hektiska våren är ofta även en liten tall tillräcklig som näringskälla.
Videsparven. Bild: Pekka Veteläinen Skogshönsfåglar, såsom tjädrar, gräver ner sig i snön på vintern för att vila, antingen för natten eller på dagen mellan måltiderna. En skyddande snödriva minskar effektivt värmeförlusten och ger samtidigt ett effektivt skydd mot rovdjur. Vid kanten av tallmyren finner man under tjädertallen förna och spillning och dessutom har trädet betats så kraftigt att endast "tofsar" återstår av kvistarnas skott. Även dalripan är en typisk invånare på halvöppna marker såsom myrmarker, särskilt på de tvinvuxna kanterna av tallmyrarna och mossarna.
I Näränkäs naturskogar trivs också kungsörnen och det finns flera kända boplatser på området. Häckningsresultatet varierar årligen och den första vintern, som ofta är ödesdiger för unga örnar, gallrar ytterligare populationen.
Från nattviol till doftticka
De många hotade och sällsynta växt- och lavarterna som förekommer på området vittnar om naturens mångfald på området. I gjorda undersökningar har man hittills funnit sammanlagt 54 arter som klassificerats nationellt hotade. Dessutom har man funnit 20 kärlväxt-, moss- och lavarter som är hotade i nordöstra Finland. Floran är som mångsidigast på Närängänvaara, där den ultraalkaliska berggrunden ger goda förutsättningar för den mångformiga floran att utvecklas.
I Näränkäs naturskogar växer bl.a. den regionalt missgynnade jordranunkeln, som trivs vid källor eller källflöden. I närheten av Karhuviita finns det källor, vid vilka det bl.a. växer jordranunkel samt den regionalt hotade källskapanian.
Kärrmarker i Näränkäs naturskogar
I gammelskogarna i Södra-Kuusamo möts enligt myrvegetationens klassificeringen backmyrar från Nordbottens aapamyrområde i Kuusamo och aapamyrar från Österbottens aapamyrområde i Kajanaland. Nästan alla myrar på området är i naturligt tillstånd, eftersom man inte grävt diken eller gjort motsvarande stora förändringar i vattenhushållningen. Förr i tiden har några myrar ändå använts i ängsbruket. Myrarna i naturtillstånd är helheter som utgör egna ekosystem. Samtidigt är de också en värdefull del av den helhet som representerar den ursprungliga skogsnaturen i vårt land.
Kärrmarkerna i Näränkäs naturskogar är huvudsakligen näringsfattiga och karga, om än det även finns tämligen många näringsrika kärr på området. P.g.a. terrängformerna i Kuusamotrakten och det fuktiga klimatet finns det rikligt med backmyrar på området och stora myrområden saknas.
De största enhetliga myrarna finns på områdena Närängänvaara och Virmajoki, där landskapet karakteriseras av radialmoränformationer, dvs. drumliner, och mellan dem surdrag som sträcker sig från nordväst till sydost. Bl.a. den vida, enhetliga Hyöteikönsuo, som gränsar till Närängänvaaraområdet, hör till myrskyddsområdena. I Pajupuronsuo och speciellt på Romevaara däremot finns det rikligt med splittrade och slingrande backmyrar.
Aapamyrar
Den opåverkade aapamyrnaturen i Näränkä är en speciellt representativ myrkomplextyp som är typisk för norra Finland. Aapamyrarna är minerotrofa, dvs. deras mittparti är lägre än utkanterna, och sålunda får de avrinningsvatten och näring från sin omgivning. Aapamyrarnas ytstruktur består av låglänta, blöta flarkar och torrare strängar som ligger högre än sin omgivning.
På våren då snön smälter svämmar älvarna som går över myrarna över då det finns mera vatten än vad de smala älvfårorna kan transportera. De låglänta myrarna blir då oöverkomliga sjöar. Också vid höstflödet svämmar de små älvarna och bäckarna över och myrarna täcks av vatten. Ur vattnet sticker det upp små, skyddade, trädbevuxna holmar.
Mossar
Mossar är en öppen kärrmark, vars växtlighet närmast består av olika starrväxter och vitmossor. Ställvis kan det på mossen förekomma vattensamlingar av olika storlek, dvs. flarkar. Mossarna övergår i allmänhet mot fastmark via ett tallmyrbälte. Gränsområdet mellan två biotoper kallas ofta övergångszon.
Tallarna längs mossens laggar är tvinvuxna och de blir småningom torrakor. De största träden på de karga växtplatserna är trots sin ringa storlek ofta hundratals år gamla.
Bottnen av en gammal höstack på den gräsbevuxna mossen är ett minne från en äldre ängskultur, då mossvegetationen slogs som foder åt husdjuren. Det slagna höet samlades i en stor stack. Det var allmänt att slå hö på mossarna ända till början av 1950-talet. Man kunde bygga en ängsbastu på skogsholmar som var lämpliga för längre vistelser. Den gav skydd och vila mellan de slitsamma dagarna. Speciellt i utkanterna av mossängar som gav god skörd kunde man dessutom bygga lador för lagring av höet. Man kunde även vid behov slå sådana mossar där det växte dåligt. Man slutade slå de mossar som gav en dålig skörd så fort det blev vanligare att röja upp åkrar.
Brunmossar
På vintern kan det genom snödrivorna sticka upp strån av vass från den näringsrika brunmossen. Brunmossen är ett näringsrikt öppet kärr, på vilket det växer olika mossor och krävande gräsarter. Det finns brunmossar vid foten av Närängänvaara och på Romevaara.
Tallmyrar
Tallmyrarna är ofta karga och det dominerande trädbeståndet är tall. Tallmyrarna kan antingen vara enskilda små tallmyrfläckar mitt bland fastmark eller delar av de större aapamyrarna på deras lagg. Tallmyrarnas vegetation består huvudsakligen av vitmossor och olika risväxter. Typiskt för tallmyrarnas lagg är att där bl.a. växer getpors, finnmyrten, dvärgbjörk och hjortron.
Tallarna längs myrarnas laggar är tvinvuxna och de blir småningom torrakor. De största träden på de karga växtplatserna är trots sin ringa storlek ofta hundratals år gamla.
Grankärr
Grankärren har ofta ett tunt torvlager och det dominerande trädbeståndet utgörs av gran. Det finns ormbunkskärr bl.a. på Romevaara vid bäckarna som mynnar ut i Kalliolampi. På Romevaara finns det också längs bäckarna grankärr med stående, döda träd. Den stränga vintern 1986-87 dödade granarna och gjorde dessa grankärr till riktiga spökskogar. Nuförtiden har dessa torrakor redan fallit till marken och gör det hart när omöjligt att röra sig på dessa ställen.
Näränkä - nordlig naturskog
Näränkäs naturskogar är ett område som är beläget i södra delen av det nordborealiska bältet på Kajanaland-Koillismaas högplatå. Typiska drag för området är backmyrar och granskogar med tjockt mosstäcke. Områdena Pajupuronsuo, Romevaara, Närängänvaara och Virmajoki är synnerligen vida gammelskogsområden, som är belägna nära varandra.
Det finns en mångfald av tickor i Näränkä. Bild: Pekka Veteläinen
Tack vare sin storlek, sitt läge och sina särdrag erbjuder områdena rikligt med varierande livsmiljöer för olika organismarter. Skogarnas naturskyddsvärde blir ännu större då man beaktar närheten till de ryska ödemarkerna. Områdena Pajupuronsuo, Romevaara, Närängänvaara och Virmajoki anses vara viktiga områden för kärnpopulationerna. Det är viktigt att bevara dem då man kan trygga arternas regionala förekomst.
Skog för många syften
Jordytans former är olika på områdena Pajupuronsuo, Romevaara, Närängänvaara och Virmajoki och därför skiljer sig skogarna också i någon mån från varandra. Romevaara och Pajupuronsuo består av småskalig myr- och skogsmosaik, där bäckar och tjärnar ökar skogarnas småskalighet. Typiskt för Pajupuronsuo är frodiga, täta granskogar. Det växer också vida, lövträdsdominerade blandskogar på Pajupuronsuo, vars artrikedom ur naturskyddssynpunkt är mycket representativ. Speciellt aspen och sälgen är viktiga värdväxter för många arter. Asp och sälg förekommer naturligt på alla områdena.
Största delen av Romevaara består av krön, något som syns i trädbeståndets lågvuxenhet och gleshet. På områdena Närängänvaara och Virmajoki däremot varierar tydligt avgränsade radialmoränformationer, dvs. drumliner, och mellan dem myrar. På åsarnas sydsluttningar växer det karga tallbestånd eller åtminstone talldominerade blandskogar medan det på de skuggiga och fuktiga nordsluttningarna växer granskogar.
Hundraåriga tallar vakar över stillheten i vildmarken
Skogarna på området har av historiska skäl har fram till våra dagar bevarats nästan helt utan ingrepp från ekonomiskogsbruket. Man har ställvis gjort småskaliga husbehovsavverkningar, och vid sekelskiftet har man här och där i skogen gjort blädningar.
Alla fyra områden karakteriseras av skogarnas och myrarnas naturliga tillstånd samt av trädbeståndets gamla ålder. De nästan 700 år gamla tallarna som hittades i samband med skogsinventeringen är unika i Finland. Enligt borrprov som gjorts på området är överståndarbestånden 400-700 år gamla. Dessutom har man gjort enskilda borrningar i olika delar av området som bekräftar att den äldsta trädgenerationen är minst 400 år gammal.
Skogarna på området har efter skogsbränder utvecklats enligt naturlig succesion dvs. naturlig föryngring. Det finns tydliga spår av skogsbränder överallt: brandstubbar, förkolnade torrakor och lågor samt brandlyror på levande träd.
Småvatten i Näränkäs naturskogar
Områdets vattendrag är övre lopp, som är belägna på en vattendelare. För finska förhållanden är det exceptionellt att avrinningsområdet i sin helhet för de små sjöarna, tjärnarna, källorna och bäckarna har bevarats i nästan naturligt tillstånd.
Sprickdal
Lomakuru på Romevaara skyddsområdes norra kant är en väst-östlig sprickdal. På bottnen av dalen strömmar Lomajoki med dess olika stora tjärnar. T.ex. från Karhuviitas krön är det ett nästan 100 meters fall till Kalliolampi på Lomakurus botten. Största delen av Romevaaraområdets vatten mynnar via Kiantajärvi ut i Uleträsk och därifrån via Uleälv till Bottenviken. En liten del strömmar direkt via Ijo älv till Bottenviken.
På västra sidan av området finns det en sprickdal, Julma Ölkky, på vars botten det finns en sjö med klart vatten. Julma Ölkky är en betydande turistsevärdhet på grund av de lodräta klippväggarna. Sprickdalarna i berggrunden uppkommer i samband med berggrundens rörelser under loppet av hundratals miljoner år.
Älvar, bäckar och deras källor
Ju större älv det är frågan om desto näringsrikare är älvdalens stränder. Detta inverkar på strändernas vegetation och trädbestånd. På stränderna växer det ställvis busklik hägg och al, under vilka det växer t.ex. ekbräken, midsommarblomster, stenbär, och enskilda bergslokar, vårbroddar samt kanelrosor.
Med tiden ändras älvarnas fåra på naturlig väg. I den slingrande älvfåran är strömmen starkast i älvkrökens yttre kant och motsvarande svagast i inre kanten. P.g.a. detta fenomen samlas det så småningom lös jordmateria i den inre svängen medan vattnet på grund av strömmen äter in sig i den yttre svängens. Med tiden lösgörs kröken från älven, som söker sig en ny rutt och genar utanför den gamla krökens egentliga älvfåra. Resultatet blir en korvformad och avlång vattenbassäng, som ofta kallas för korvsjö. Bassängen som uppkommer kan ha förbindelse till den egentliga älvfåran.
Bäckar
Avrinningsvattnet från Romevaaras källrika backmyrar söker sin väg enligt jordytans former och bildar små bäckar. Karakteristiskt för områdets bäckar är att de strömmar genom myrarna och endast korta sträckor genom momarker.
Vid de små och frodiga ormbunksgrankärren strömmar bäckarna ställvis gömda av stenar och växter. Bäcksträndernas grankärr är viktiga livsmiljöer för många krävande arter som är anpassade till ett jämnfuktigt mikroklimat. Områdets bäckar är i nästan naturligt tillstånd. I några forsar har det mellersta loppet rensats, antingen för flottning eller för ängsbrukets behov.
På bilden av korsningen mellan en liten älv och en lite mindre bäck ser man tydligt bäcksträndernas olika vegetationsbälten. Risvegetationen och mossorna urskiljs som bruna områden och de starrdominerade stränderna som mörkgröna. Skillnaden är också stor i älvarnas näringsnivåer. Den mindre bäckens stränder är betydligt kargare än den större bäckens.
Källor
Grundvattnet kommer upp ur berggrunden eller marken till jordytan eller i vattendragen som källor, som ofta är början till såväl mindre som större vattendrag. Pajupuronsuo och Romevaara är mycket källrika. Källorna är ur artrikedomens synpunkt speciellt värdefulla livsmiljöer och beträffande sina arter skiljer de sig tydligt från sin omgivning. Källorna och deras närmiljö erbjuder en krävande livsmiljö, men för vissa arter som gynnas av en sval och jämn temperatur är de viktiga oaser.
Årstidernas inverkan
Efter en regnig höst står vattnet högt i älvarna. På vintern då vattnet frusit kommer det inte mera vatten och istäcket blir på ca en halv meters höjd från bottnen. Den ställvis nedfallna isen erbjuder fina livsmiljöer speciellt för uttrar och minkar.
På våren befrias älvarna och de små bäckarna så småningom från istäcket. Den ur organismernas synpunkt viktiga syresituationen bevaras god vintern igenom, speciellt i jämförelse med de små tjärnarna och sjöarna. Särskilt i forsar blandas det effektivt syre i vattnet. I de små bäckarna är problemet för organismerna ofta att vattnet minskar, speciellt på senvintern, då de arter som kräver smältvatten får finna sig i ett minskat livsutrymme. Då överlever endast de arter som tål att omgivningen fryser.
Vårflöden är vanliga på området. T.ex. Hoikanjokivarsis vida älvdal täcks till stor del av vatten på våren. Då hindrar naturen också rätt effektivt sporadiska vandrares framfart.
Sevärdheter i Näränkä
- På Näränkäs ödegård presenteras bondelivet i Kuusamo. Från den närmaste parkeringsplatsen i Suojärvis är det 1 km och till gården.
- Näränkäs ödegård är en hyrestuga.
- Kirkkokallio och Yhdeksänsylenkallio är utsiktsplatser på krönet av Närängänvaara.
- På Närängänvaara finns också minnesträdet Niko, bergets största fura med årtalet 1867 inristat på stammen. Man tror att Näränkäborna då gjorde en överenskommelse med björnen.
- Tilläggsinformation på historia-sidan.
- På stränderna av ravinsjön Julma Ölkky, som är belägen mellan Romevaara och Hossa nationalpark, finns det hällmålningar, stup och blockfält. Om sommaren är det möjligt att bekanta sig med sjön på en avgiftsbelagd båtfärd.
