Paljakkas historia

Allmänt

Befolkningen i Paljakka har fått sitt huvudsakliga levebröd från skogarna. Man levde huvudsakligen av jakt, fiske, bär- och svampplockning samt svedjebruk. Den tidiga boskapsskötseln på området baserade sig på svedjeängar och naturängar. Ängarna utnyttjades långt in på 1900-talet. När sågindustrin starkt utvecklades i slutet av 1800-talet, blev skogsarbeten allt vanligare och lokalbefolkningen fick en ny utkomstmöjlighet. Kotila by i närheten av Paljakka fick fast bosättning i slutet av 1600-talet. Antalet gårdar ökade på 1800-talet, och då ökade också trycket att utnyttja utmarkerna.

Förhistoria

I en arkeologisk utredning som gjordes år 2006 på Holstinvaaras sydsluttning fann man två jordgropar från förhistorisk tid. När man grävde i groparnas botten med spade fann man ett klart urlakningsskikt och detta tyder på att groparna är så gamla. Man påträffade dock inte spår efter förhistorisk bosättning. På området fanns rikligt med lämningar av gropar, men man vet inte med säkerhet när de har uppkommit. Avsikten med groparna förblir oklar, men de har sannolikt varit fångst- och förrådsgropar.

Svedjebruk

Enligt gamla kartor, ortnamn och gammal tradition har man idkat svedjebruk på Paljakkaområdet från 1600-talet till slutet av 1800-talet. De grandominerade sydsluttningarna lämpade sig utmärkt för detta ändamål. En del av de gropar som hittades vid den arkeologiska utredningen och låg vid tidigare svedjemarker var eventuellt jordgropar, i vilka man förvarade rovor och råg. Den lokala traditionen stöder denna teori.

Man hittade sammanlagt 22 liknande gropar på eller intill tidigare svedjemarker i Perjakka, Egyptinkorpi och Holstinvaara. Även höga, delvis brunna stubbar och torrakor i kanten av svedjemarkerna är spår efter svedjebruket. Till följd av svedjebruket uppstod mångsidiga skogsmiljöer, som garanterade viltet fina livsmiljöer. På Paljakkaområdet fanns det följaktligen fina jaktmarker, och många fångstmän hade egna rutter med snaror, som de vittjade med jämna mellanrum.

Naturängar

Det finns bara sparsamt med spår efter traditionellt ängsbruk kvar på området. På Kilpisuo finns det rester av ett stängsel och en höstacksbotten. Man var tvungen att inhägna de bästa naturängarna för att hindra boskapen att äta skörden från naturängarna i förtid, då de närliggande gårdarnas boskap på den tiden fritt betade i skogarna. Resterna av en gammal lada ligger i närheten av Holstinvaara. På området fanns fler lador, men dessa har rivits och resterna har täckts in av myrväxtlighet. Förutom naturängarna var gamla svedjemarker också viktiga betesmarker. Efter att man skördat säden, växte svedjemarken igen med gräs och örter och det uppstod en svedjeäng. Boskapen kunde sedan beta på ängen i flera år. Enligt sägen var Paljakkaområdet med sina talrika svedjeängar länge ett fint betesområde för djuren.

Skogsbruk

På det område som idag bildar Paljakka naturreservat har det gjorts mycket få avverkningar, i områdets nordöstra del inga alls. Inom naturreservatet kan man stöta på gamla stubbar efter träd som fällts med yxa, minnen av böndernas användning av ved för eget bruk. I början av 1900-talet bestod hyggena i allmänhet av beståndsvårdande avverkningar. Sådana har gjorts i de norra, låglänta delarna av naturreservatet och i liten skala på Holstinvaaras nedre sluttningar. Ställvis har grova aspar ringbarkats. Aspen var tidigare mycket illa omtyckt, för den ansågs vara spillvirke.
Ytterst sällan gjorde man kalavverkningar. De träd som skulle fällas stämplades. I exempelvis Puolanka revirs arbetsprogram år 1909 ingick på Paljakkavaara stämpling av 15 000 rotstående träd till sågtimmer. En del av timret togs från områden som i dag ingår i naturreservatet.

Fast bosättning

I Paljakka naturreservats omedelbara närhet, vid reservatets östra gräns, finns det två kolonisationslägenheter som anlagts efter kriget, som senare köptes av staten vid decennieskiftet 1980 efter att de stått tomma. Andra permanenta boplatser känner man inte till på området. Fastän själva byggnaderna på lägenheterna är rivna får man en god helhetsbild av hur små gårdar såg ut i mitten av 1900-talet före de elektrifierades. På båda lägenheterna finns förutom husgrunderna en hel del stenrös, förvaringsgropar och andra konstruktioner, som berättar om levernet förr i tiden. Naturreservatets skogar tjänade som gårdarnas jakt-, betes- och bärmarker.