Petkeljärvis historia

Mark som varit täckt av is
Kronans överloppsjord
Inverkan av Möhkö bruk
Andra världskriget
Nationalpark

Mark som varit täckt av is

När istiden tog slut för över 10 000 år sedan bildades en kortvarig issjö som dämdes upp av isen som drog sig undan i Ilomants. Denna issjö täckte också det nuvarande Petkeljärviområdet. När inlandsisen smälte försvann issjön och de nuvarande sjöarna i området bildades.

De tidigaste kända lämningarna av förhistorisk kultur i Petkeljärvi nationalpark är två stenåldersboplatser på åsen Petkeljärvenharju. Dessutom har man hittat flera tidiga boplatser utanför skyddsområdet, på stränderna vid de större sjöarna i området. Åsarna och nätverket av vattendrag i området har fungerat bra att ta sig fram på och de smala åsarna och näsen har varit utmärkta platser för att jaga hjort, älg och annat vilt. Ortsnamnen Petraniemi och Petraluhta syftar på en hjort som en gång i tiden var ett viktigt villebråd och eventuellt lockade folk till området.

Det har än så länge inte gjorts några fynd från brons- och järnåldern i Petkeljärvi, så följande nedslag i historien är först på medeltiden. Petkeljärvi nationalpark har uppenbarligen varit obebodd under största delen av den historiska tiden, men Tetrijärvi mellan Möhköntie och nationalparken hörde till Kuuksenvaara by, som grundades på 1500-talet.

Kronans överloppsjord

De första skriftliga källorna som nämner Petkeljärvi är från 1800-talet. I storskifteshandlingar från 1832 avgränsades den nuvarande nationalparkens norra sida till Riihiniemi by och Petkeljärviområdet förblev i statens ägo. Statens mark blev samfälld mark som de omgivande byarna hade nyttjanderätt till. En del områden var ängar och en del svedjades, men den största delen var skogsmark.

En karta över kronans överloppsjord ritades för beskattningsbehov år 1864. Lantmätarna gjorde ett noggrant arbete, eftersom arealen på området då uppmättes till 370 ha. Idag är markarealen 370,9 ha enligt fastighetsregistret. På basis av denna karta och den tillhörande utredningen fanns det cirka 20 ha ängar, cirka 8 ha svedjemark och cirka 300 ha skog i Petkeljärvi. Cirka en tredjedel av skogen bedömdes vara grov timmerskog, som på den tiden kunde betyda ett trädbestånd som var upp emot 300 år gammalt.

Ängarna i Petkeljärvi ängar var mader, dvs. strand- eller kärrängar som tidvis svämmade över. Petraluhta på Ruununsaari har eventuellt varit en nyttjandeäng redan på 1600-talet och nyttjanderätten till samma äng var aktuell ännu i början av 1970-talet. Ängarna var noggrant utnyttjade och viktiga för boskapsskötseln. En gång i tiden kom man långväga ifrån för att hämta foder från dessa naturängar. På somrarna höbärgade man i allmänhet flera dagar i sträck på ängarna. Höet samlades i stackar för att torka. Som högst kunde stackarna vara fyra meter höga. En stack påminde om en takås till utseendet. Höet som förvarats i stackar transporterades på vintern med släde för att bli foder åt boskapen. I nationalparken finns fortfarande sammanlagt cirka 20 ha madar.

På 1800-talet var endast en liten del av området Petkeljärvi svedjeland och svedjebruket på kronans överloppsmarker förbjöds till slut helt. Sannolikt var svedjebruket i området mer omfattande under tidigare århundraden.

Under 1800-talet avverkades nationalparkens skogar genomgående. Avverkningarna började på 1830-talet i Petraniemiområdet och fortsatte därifrån norrut och avslutades på 1860-talet i parkens norra del. Senare avverkades skog på nationalparkens område som blev järnvägssyll åt Statsjärnvägarna. På basis av trädbeståndets ålder avverkades sannolikt träd för järnvägssyllarna på Ruununsaaris norra spets och på åsen Korkeasärkkä. Stockarna från skogsavverkning transporterades längs vattenleder. Förutom de naturliga flottningslederna hade man grävt en flottningskanal från Pieni Kuikkalampi till Petkeljärvi. 

Efterfrågan på kol ökade också på 1800-talet i och med att Möhkö bruk grundades och en del av de fällda träden hamnade i en av områdets många kolmilor och såldes som kol till bruket.

Inverkan av Möhkö bruk

En karta ritad över kronans överloppsmark 1864 och arealberäkningen gjordes för eventuell utarrendering av områdena. Bönderna och industrins representanter hade visat intresse för kronans överloppsmark långt före kartläggningen. Möhkö bruk var en av de aktörer som var intresserad av området.

Möhkö bruk (mohkonruukki.fi, på finska) grundades 1837. Möhkö ligger mindre än 10 km från Petkeljärvi. Brukets första ägare bad senaten om att få använda kronans överloppsjord för bruket. Syftet var att grunda ett torp i området och därigenom trygga tillgången på råmaterial för bruket, trä och kol, i området. Senaten gick inte med på det. Möhkö bruk skulle skaffa råvarorna genom avtal direkt med regionens bönder, som fortfarande fick utnyttja Petkeljärviområdet. Brukets behov av arbetskraft och råvaror var enormt. I omgivningen kring Petkeljärvi, även i nationalparken, finns det gott om kolmilor. I kolmilorna har man genom förbränning framställt träkol, som sannolikt också såldes vidare till Möhkö bruk.

År 1872 inrättades en separat kronopark på överloppsjorden i Petkeljärvi. Gårdarna i närområdet erbjöd sig också nu att köpa området, men staten hade börjat skärpa sitt grepp om användningen av skogarna, eftersom skogarnas värde steg i och med industrins tillväxt. Staten skyddade värdet på sin egendom genom att helt förbjuda svedjebruk i området och anställde en skogvaktare för att övervaka att förbudet iakttogs. Petkeljärvis sista skogvaktare gick i pension 1957.

Andra världskriget

Under vinterkriget sträckte sig striderna ända till Petkeljärvi. De hårdaste striderna utkämpades i områdena kring Taivallampi och Oinassalmi norr om nationalparken. Piistinniemi öster om Petkeljärvi var strategiskt viktigt, eftersom finländarna därifrån kunde trygga Oinassalmis högra sida och se till att fienden inte kunde ta sig över sundet. Via området där nationalparken ligger bytte man ut vaktstyrkor och skötte underhållet, och området fungerade ofta som startplats för patruller som föll fienden i ryggen.

I den numera restaurerade bastukorsun i Petraniemi kunde trötta soldater slappna av efter tuffa patruller och vaktturer, och bastun hjälpte också till att bekämpa löss. Bastun kallades Lilalei. Enligt uppgift hade korsun fått namn efter en amerikansk filmstjärna som hette Lila Lee. Lila Lee medverkade i många stum- och talfilmer på 1920–30-talet. 

Efter vinterkriget fortsatte fältarbetet i Petkeljärviområdet utifall att kriget av någon anledning skulle fortsätta. I de nya försvarsplanerna var försvarsställningarna i Petkeljärvi förpostställningar, från vilka man skulle ha försökt fördröja eventuella nya angrepp från ryssarna. Den egentliga huvudförsvarslinjen började planeras längre bort. Vid dessa ställningar behövde man dock inte strida längre, eftersom man under fortsättningskriget stoppade ryssarnas framfart i Ilomants i Möhkö.

Nationalpark

Det första steget för att skydda Petkeljärvi kom 1933 när området blev besparingsskog. Till följd av andra världskriget hamnade två av de fyra nationalparker som inrättats 1938 i Sovjetunionen i samband med landavträdelserna. Man ville ersätta de förlorade nationalparkerna med nya. Förslag på nya ersättande parker kom bland annat från naturvetenskapliga föreningar, men i Petkeljärvi var också lokalbefolkningen aktivt delaktig i frågan. Petkeljärvi nationalpark grundades slutligen 1956 tillsammans med sex andra nationalparker, Lemmenjoki, Liesjärvi, Linnansaari, Oulanka, Pyhä-Häkki och Rokua. 

Utvecklingen av nationalparken för friluftsliv inleddes 1957, då man satte upp skyltar och stakade ut leder i området. År 1959 firades skogsförvaltningens 100-årsjubileum i området. Det framkom också att man så snart som möjligt borde få en parkvakt och bygga en egen stuga åt denne. Samma år byggdes vägen från Oinassalmi till Petraniemi med sysselsättningsmedel. En del av virket som uppkom i samband med vägbygget blev brädor och stockar till den skogvaktarstuga som byggdes senare. Stugan stod färdig 1960. Skogvaktarstugan var bebodd fram till mitten av 1970-talet, efter det har den använts sparsamt. Stugan iståndsattes 2004. 

Nationalparken intresserade alltså turister från början, och i verksamhetsberättelsen från 1965 gav revirforstmästaren följande kommentar:

Den orörda skogen och landskapet verkar fortsätta att i samma utsträckning intressera människor som motvikt till en hektisk livsrytm. Därför har antalet besökare i nationalparken ökat från år till år. Under den gångna regniga sommaren var antalet besökare större än året innan och nådde cirka 9 000 besökare. Av dem övernattade cirka 4 000 på campingområdet och 5 000 var dagsbesökare.

Antalet besökare ökade stadigt under hela 1960-talet, eftersom antalet besökare några år senare uppgick till cirka 13 400 personer under sommaren. Under 2000-talet har antalet besökare jämnats ut till cirka 20 000 besökare per år.

Källor:

• Björn, I. 1991. Suur-Ilomantsin historia
• Kumpulainen, J. Petkeljärven kansallispuiston historiaselvitys. 2005. Högskolepraktik som genomförts åt Forststyrelsen. Opublicerad kopia. Diarienr 1637/41/2005