Naturen i Petkeljärvi

Åsarna är passager

Åsarna som kantar Petkeljärvis vatten hör till en tiotals kilometer lång geologisk formation. Åsformationen sträcker sig långt bortom gränsen från Tolvajärvi i ryska Karelen, via Petkeljärvi och Putkela till Ilomants, som ligger söder om sjön Koitere.

Åsarna formades när inlandsisen smälte för mer än 10 000 år sedan. När isranden drog sig tillbaka blottade den branta, låga åsar där smältvattentunnlarna hade befunnit sig. De för åslandskap typiska dödisgroparna uppkom när isblocken som blivit inneslutna i lagrade jordmassor smalt.

I takt med att isen smälte undan började djur och växter sprida sig mot nordväst längs åsarnas smala näs. Det första trädslaget som spred sig var björken och den blandades så småningom med tall, som var anpassad till torka. De första djuren som följde den retirerande isranden var fjällräven och skogsrenen. Tanken på renstek lockade även stenåldersmänniskan att följa åsarna.

Den femton kilometer långa åsformationen Petkeljärvi–Putkelanharju är ett av de mest värdefulla objekten med åsnatur i Finland. Området omfattar totalt mer än 2 700 hektar skyddad mark och det är en del av det europeiska nätverket av skyddsområden Natura 2000.

Åsbarrskogar består av gles tallskog

 Petkeljärvis skogar får växa och utvecklas i naturligt tillstånd. Största delen av parkens trädbestånd består nu av 150-åriga grova tallar. Petraniemis sköldbarksfuror är över 200 år gamla urskogstallar. Brandlyrorna på trädens stammar vittnar om gångna tiders skogsbränder. Tallarnas tjocka bark skyddar dem mot hetta. Granar och lövträd dör däremot ofta vid en skogsbrand. Därför består många skogar som i tiden eldhärjats av gles tallskog.

Åsarnas sluttningar öppnar sig i motsatta väderstreck. De olika förhållandena kan synas i vegetationen. Syd- och västsluttningarna är ofta varma och torra. Undervegetationen består av ris och lavar. En sluttning som vetter norr- eller österut är ofta svalare och där växer också växter som inte tål torra växtplatser.

Dödisgroparna skapar små höjdskillnader i Petkeljärvis landskap. En del av groparna är torra medan det i andra kan finnas en liten tjärn eller ett kärr. De djupaste dödisgroparna når ända ner till grundvattnet. Temperaturen vid bottnen på en dödisgrop kan vara flera grader lägre än temperaturen i omgivningen, eftersom kall luft strömmar ner mot gropens botten. Därför smälter snön långsammare i groparna och vegetationen kan skilja sig från den högre upp.

Vem ropar ur ödemarkssjöarna?

Sommartid bidrar nationalparkens symboldjur storlommen till ödemarksstämningen i Petkeljärvi med sitt kännspaka revirrop. Storlommen förekommer i hela landet på karga, klara sjöar. En vuxen storlom är som ett grafiskt mästerverk i sin praktskrud i svart, grått och vitt med ränder och prickar.

Den platta kroppen och fötterna baktill på kroppen gör storlommen till en skicklig simmare. Storlommen fiskar helst i rena vatten, och den kan dyka hundratals meter. På land rör den sig däremot klumpigt. Följaktligen bygger honan sitt bo på högst 1,5 m avstånd från vattenbrynet.

På sommaren och hösten kan man vid sjöar se flockar på tiotals storlommar. Storlommarna fångar också fisk tillsammans i dessa grupper. I början av sommaren bildar parlösa storlommar och individer vars häckning har misslyckats flockar. Även häckande individer kan ibland ansluta sig till dessa flockar.

Petkeljärvis synligaste däggdjur

Till nationalparkens invånare hör också även amerikansk bäver (kallades tidigare kanadensisk bäver). Bäverns arbete lämnar tydliga spår i terrängen: fällda stammar över lederna, bo- och dammkonstruktioner samt aspstycken med barken avskalad som flyter i vattnet. Utöver elefanten är bävern det enda djuret i världen som kan fälla ett fullvuxet träd! Tekniken är visserligen något olika: elefanten knuffar och bävern gnager. Spår efter bäverns mejseltänder syns på både små och stora stammar i Petkeljärvi. Områden som bävrarna översvämmat är ofta värdefulla oaser för artrikedom, där bland annat vatteninsekter och andkullar trivs.

Torrakor sjuder av liv

I skyddsområden kan tallar leva länge och dö långsamt genom att rottorka. Det kan ta mer än 500 år för en tall att gro från ett frö, växa, dö, falla och förmultna. Torrfurorna trävirke är finfibrigt och utgör därför en riktig utmaning för förmultningsbakterierna. På grund av detta är det en särskild typ av förmultningsbakterier som specialiserar sig på fallna torrfuror. Många av dessa är hotade, eftersom det numera finns mycket färre torrfuror i våra skogar än före det industriella skogsbrukets tidevarv. I ekonomiskogar skördas träden innan de blir gamla och rottorkar.

På de fallna torrfurorna i Petkeljärvi nationalpark lever många hotade tickarter, såsom kritporing, luckticka och urskogsporing. Torrfuror under senare stadier av förmultning utgör också ett utmärkt växtunderlag för nya tallplantor. Innan torrfuror faller är hålor i stammen utmärkta bon för hackspettar, mesar och flugsnappare.

På starrängarna har man skördat foder åt djuren

Ön Ruununsaari i Petkeljärvi och den angränsande madängen Petraluhta är låga, sandiga formationer i Valkiajärvi. På Petraluhta växer starrhö, som lokalbefolkningen har skördat som vinterfoder för boskapen i hundratals år. Numera skördas inte längre höet på madängen, men den hålls öppen tack vare isar och översvämningar.

Naturvårdande skötsel i naturskyddsområdena i Putkelanharju

I Petkeljärvi nationalparks skogar finns inget behov av restaurering. I Putkelanharju naturskyddsområde som gränsar till nationalparken har man däremot restaurerat myrar och skogar.

På statens mark i Putkelanharju fylldes diken på ett 80 hektar stort område igen 2006. Vattenytan steg snabbt till en mer naturlig nivå. Samtidigt har myrvegetationen och övriga arter börjat återhämta sig. De igenfyllda dikena är mycket sanka, så det lönar sig att ta sig över dem vid någon högre liggande punkt.

I Putkelanharju naturskyddsområdes skogar kan man tydligt se den tidigare användningen som ekonomiskog: trädbeståndet är av samma ålder och det finns få murknande träd. År 2005 brändes en fem hektar stor skogsdunge på norra sidan om Ahvenlampi. Mängden murknande träd ökades också i övrigt genom att fälla i genomsnitt 12 m³ träd per hektar med hjälp av grävmaskin och motorsåg. Samtidigt har också det levande trädbeståndet börjat bli allt mångsidigare, när återväxten tilltar i de små gläntorna som uppkom i samband med restaureringen.

Åsvegetationen nöts lätt

På åsarna i nationalparken kan slitaget på terrängen medföra problem. De torra moarnas vegetation blir lätt nertrampad och sliten. I Petraniemi följer man hur skogsvegetation som utsatts för slitage återhämtar sig på det gamla campingområdet, som var i användning under åren 1960–1978.

För att åsnaturen ska bevaras i ett så naturligt tillstånd som möjligt bör vandrare hålla sig till de markerade lederna och stigarna. 

Ingår i UNESCO:s program

Petkeljärvi nationalpark är en del av Norra Karelens biosfärområde, som omfattar kommunerna Ilomants och Lieksa samt Tuupovaara i Joensuu. I biosfärområdena bidrar man till att säkerställa den biologiska mångfalden samt utvecklar den sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarheten. Även miljöfostran, rådgivning och forskning spelar en viktig roll. Verksamheten grundar sig på frivilliga avtal mellan kommuner, företag och föreningar. Miljöministeriet och NTM-centralen i Norra Karelen svarar för programmet Norra Karelens biosfärområde. Läs mer: kareliabiosphere.fi (på finska).