Punkaharjus historia

Geologisk historia

Inlandsisen började dra sig tillbaka från östra Finland för ca 11 000 år sedan, då klimatet blev varmare efter istiden. Smältvattnen rann ut mot inlandsisens yttre kant längs tunnlar i isen nedre del. Vattnet hopade stenmaterial i tunnlarna och i tunnlarnas mynningar och på detta sätt uppstod åsar. Tunneln i vilken Punkaharjuåsen bildades var som störst nästan en kilometer bred och ställvis bestod den av flera fåror. Den nuvarande åsen är de facto ställvis uppdelad i tre åskedjor.

I det stenmaterial som vattnet transporterade begravdes isblock som lossnat från inlandsisen. De största blocken kunde ha en diameter på ett par hundra meter. När isblocken smalt, sjönk den jord som legat på dem ner i en grop, en dödisgrop. Det finns tiotals dödisgropar av olika storlek på åsområdet. Tjärnen Ankkalampi i åsen Takaharju är en dödisgrop som har fyllts av vatten.

Andra spår som istiden lämnat efter sig är t.ex. de repor som isen skrapade i strandklippor samt flyttblocken, som ofta förflyttades med isen över långa avstånd till sin nuvarande plats. De forntida stränderna är åter bevis på hur vattenståndet har varierat efter istidens slut.

Bosättning

Efter istiden bredde bosättning ut sig till östra Finland. Det kom människor från öst via området mellan Ladoga och Vita havet, från sydöst via Karelska näset och från söder över Östersjön. De tidiga invånarna i Finland livnärde sig av jakt och fiske. Man fångade framför allt bäver och älg, som fortfarande är allmänna på området, och därtill olika sjöfåglar. Man samlade också olika slags blad, rötter och bär. Vattendragen var viktiga färdrutter året runt: på sommaren använde man sig av små båtar och på vintern färdades man över isarna till fots eller på skidor.

Från och med järnåldern (500 f.Kr. - 1150 e.Kr.) började befolkningen i allt större grad att övergå från fångstkultur till svedjebruk. I Savolax var svedjebruket vanligt ända in på 1900-talet. Svedjebruket var långlivat, för marken var så stenig att övriga sätt att bearbeta den var mycket tunga.

Museivägen

Åsen är en gammal färdrutt, som har använts av både människor och djur. Förr i tiden utgjorde åsen en naturlig rutt för fångstmän som ville korsa vattendragen. Ryssarna byggde den första vägen på åsen redan på 1700-talet. Via Punkaharju fanns en vägförbindelse mellan Nyslott och Viborg. Många krigshärar använde också denna rutt. Vägen gick ställvis uppe på den smala och branta åsens rygg och ansågs vara ganska farlig. Kan hända detta var orsaken till att kejsar Alexander I förordnade redan år 1803 att åsskogarna bör besparas från hyggen; de täta tallskogarna utgjorde ett naturligt skydd om man körde av vägen. Åsvägen asfalterades på 1950-talet, och år 1976 blev en omfartsväg som styr en del av trafiken bort från åsen klar. En stump av den ursprungliga, oasfalterade åsvägen finns ännu kvar söder om Punkaharju statshotell, och man kan bekanta sig med den till fots.

Statshotellet

Punkaharju statshotell uppfördes år 1845 för att anspråkslöst tjäna som skogvaktarbostad. På den tiden hörde det dock till skogvaktarens uppgifter att också ta hand om turister. Byggnaden är i schweizisk stil och ritades av E. B. Lohrmann. Senare har den byggts ut i flera etapper men används fortfarande för inkvartering. Statshotellet är i dag Finlands äldsta verksamma inkvarteringsrörelse. Skogvaktaren flyttade till en egen byggnad år 1879 och koncentrerade sig sedan på arbete som motsvarade hans befattningsbeskrivning. Åren 1978 - 1979 restaurerades bygganden omsorgsfullt. Byggnaden fungerar fortfarande som hotell under namnet Hotelli Punkaharju.

Kejsarinnans villa

Bristen på inkvarteringsmöjligheter i Punkaharju på 1890-talet ledde till att man lät bygga en separat byggnad, som kallas Kejsarinnans villa. Denna byggnad, som ritades av arkitekt Sebastian Gripenberg, hette ursprungligen Villa Punkasyrjä. Kejsarinnan övernattade troligen aldrig i villan, och man känner inte längre till hur villan fått sitt nuvarande namn. Eventuellt tyckte de som byggde villan att den var så vacker att till och med kejsarinnan kunde ha övernattat i den. Enligt en annan teori hade Nikolai II med sin gemål Alexandra Feodorovna haft planer på att besöka Punkaharju och kejsarinnan skulle då ha fått bo i villan.

Gamla stationsbygganden

Den järnväg som går via Punkaharju stod klar år 1906. Punkaharjus stationsbyggnad ritades av Bruno Granholm. Stationen kallades tidigare Punkaharju station men heter nuförtiden Lusto hållplats. Hållplatsen namngavs efter det år 1994 grundade Lustoskogsmuseum och vetenskapscentrum för skogskultur. Denna stationsbyggnad skiljer sig markant från andra stationsbyggnader som uppfördes på den tiden på landsbygden; den är mycket ståtlig och vacker. Till stationen hör också ett lusthus på perrongområdet.

Finlandia

Då Finlandia öppnades år 1914 var det ett av de modernaste hotellen i Finland. Hotellet hade ett eget elverk, centralvärme och alla 30 rum var försedda med egen toalett och balkong. Byggnaden har ritats av Walter och Ivar Thomé och har tydliga drag av nationalromantik och jugendstil och därtill inslag av barock- och renässansstil. Bara en och en halv vecka efter att hotellet blivit färdigt bröt första världskriget ut och hotellet tömdes nästan helt. Hotellverksamheten fortsatte dock ända fram till år 1935, då Finlandia såldes på exekutiv auktion och övergick i statens ägo. Under vinterkriget 1939-40 fungerade byggnaden som krigssjukhus och senare som rehabiliteringscenter för soldater. Efter krigen fortsatte hotellverksamheten med varierande framgång, men år 1981 övergick hotell Finlandia med ekonomibyggnader åter till staten. Stället blev rehabiliteringssjukhus för krigsveteraner. I dag ansvarar rehabiliteringscentret Kruunupuisto för verksamheten.

Runebergs kulle

Åsens högsta ställe ligger 25 meter över sjöns yta och platsen kallas Runebergs kulle. Till nationalskaldens ära har man uppfört en 3,5 m hög minnessten på kullen och på den finns en strof ur Runebergs dikt Den femte juli:

"Ja, yngling, här från denna strand
Du ser ett stycke av det land
Som fosterland du kallar".

Minnesmärket uppfördes år 1939 av vägdistriktet och Forstvetenskapliga försöksanstalten, nästan sextio år efter att idén hade uppstått. Man vet med säkerhet att Runeberg besökte åsen två gånger i juni 1838, men sannolikt skrev han inte ovan nämnda dikt på plats och ställe.

Pususilta (Kyssbron)

Den ursprungliga kyssbron byggdes av Finlands turistförbund på 1930-talet för att förkorta gångavståndet mellan hotell Finlandia och statshotellet och åsområdet. Bron förnyades år 1983, då Skogsforskningsinstitutet ansvarade för byggnadsarbetet.

Salpalinjen

Punkaharju ligger i de gamla gränstrakterna och har förut hört ömsom till Sverige, ömsom till Ryssland. Då Finland hade blivit självständigt, förberedde man sig för ett eventuellt sovjetiskt anfall och alldeles intill gränsen i östra Finland byggde finnarna den över 1000 km långa försvarslinjen Salpalinjen. Den sträcker sig från Finska viken upp till Salla.