Svedjebruk och fiske
Skärgårdsborna har fått sitt levebröd ur insjönaturen i tusentals år. Vid Puula och Kyyvesi har det funnits bosättning sedan stenåldern, men i mitten av 1600-talet var holmarna ännu glest bebyggda. Svedjelanden på holmarna användes dock aktivt redan då. I slutet av 1600-talet bosatte sig lite mer folk på holmarna, men i början av 1800-talet lockade kronan folk att flytta till holmarna genom att röja åkermark för arrende. En del av kronotorpen blev självständiga år 1872, då arrendatorerna köpte torpen.
Vid Puula och Kyyvesi idkades svedjebruk åtminstone fram till 1930-talet. Exempelvis i mitten av holmen Iso Säkkisalo på Puulavesi naturskyddsområde finns en ca 300 meter bred teg som tydligt skiljer sig från den omgivande miljön: området svedjades förr i små etapper. Mindre holmar svedjades däremot ofta helt och hållet. Nuförtiden växer det på de svedjade områdena i Puula och Kyyvesi frodiga björkdominerade skogar.
Sommarmorgnar och -kvällar fiskade man i Puula siklöja med not. Siklöjans lektid på hösten var också en bra tid för fiske. Fiskarna sålde siklöja redan under fiskefärderna, och då fick öskaret fungera som mått. Fiske idkas fortfarande aktivt på Puulas och Kyyvesis vatten.
Liv och rörelse i Puula skärgård
Sjötrafiken på Puula blir livligare på sommaren i och med sommarstuge- och friluftsfolket, men det finns fortfarande bosättning året om i skärgården. Förr i tiden var trafikförbindelserna inte alltid så goda och resan till fastlandet kunde vara lång. Det uppstod små bodhandlar i skärgården på 1800-talet, så att folk inte behövde åka så långt för att köpa socker, kaffe och andra kolonialvaror. På sommaren fungerade en bod som butik, på vintern sålde handlaren varor i sin stuga. Däremot åkte man nog långa vägar för att sälja kött, rentav till Helsingfors, och så gick man förstås på marknad.
Senare, i början av 1900-talet, brukade skogsarbetare besöka bodhandlarna för att köpa baslivsmedel som bröd, smör och mjölk. I och med skogsarbetena började också ångbåtar med timmerflottar på släp färdas på Puula.
Vardagslivet var inte alltid så lätt. Ett gott exempel på detta var då familjen Inkeroinen flyttade till ön Säkkisalo i augusti år 1937. Man färdades med två båtar från holme till holme, och emellanåt åkte man fast i strandklipporna.
På helgerna åkte byborna på gemensamma kyrkofärder. Även glada fester, såsom bröllop och danskvällar, satte skärgårdsfolket i rörelse.
Säkkisalo skogsarbetarförläggning på Puulavesi naturskyddsområde
En skogsarbeterförläggning blev färdig på udden Eteläniemi på Iso Säkkisalo hösten 1952. Rundtimmerstugan byggdes av timmermannen Otto Manninen från Kangasniemi.
Nuförtiden är Säkkisalo skogsarbetarförläggning ett värdefullt byggnadsarv, som hyrs ut (puulatours.fi, på finska) för lovfirande.
I skogsarbetarförläggningens övernattnings- och sällskapsutrymme finns plats för tio män. Mellan bäddarna finns det små träskåp för skogshuggarnas personliga saker. I samma utrymmen finns det också ett litet kök, där männen själva lagade maten. Eftersom stugan var så liten, hade den aldrig någon husmor. På gårdsplanen finns en torrtoalett och vedbod och nere vid sandstranden en bastu. Från stranden har man en fin utsikt över fjärden Simpiänselkä. På gården fanns inga utrymmen för hästar, så hästkarlarna var inkvarterade i Säkkisalo gård i närheten.
Skogsarbetet på statens marker på Säkkisalo började under kriget, år 1942, dvs. redan tio år innan skogsarbetarförläggningen byggdes. I början ansvarade skogvaktare Adi Inkeroinen för avverkningarna. Han bodde med sin familj i Säkkisalo gård. Redan år 1941 hade man emellertid gjort en första stämpling, varifrån man fick ved till ångbåtar. Under krigstiden rådde det brist på bränsle, och nu behövdes ved både till trafik och till uppvärmning. De egentliga hyggena kom i gång på allvar år 1942. Landskapet förändrades totalt, för Iso Säkkisalo hade inte tidigare varit föremål för avverkning. På somliga holmar hade man tidigare bara idkat svedjebruk.
Till och med under krigstiden fanns det män i byarna som kunde arbeta i skogarna. Efter kriget avverkades träd inte endast till ved, utan man betalade krigsskadestånd bl.a. i form av virke till skeppsbygge. Fortstyrelsen bogserade det här virket från Säkkisalo till Otava hamn längs en smal farled.
Innan stugan byggdes, brukade en del skogsarbetare på somrarna under skogsbolagens avverkningar bo i grankojor de själva hastigt hade slagit upp. År 1952 började Forststyrelsen själv utföra avverkningar och lät då bygga skogsarbetarförläggningen för att underlätta skogsarbetarnas liv och arbetets gång. Anställningsförhållandena förbättrades åter då man i augusti 1953 fick en motorsåg, fastän den var ganska klumpig och tung. År 1957 deltog också naturkrafterna i hyggena; en storm ("Imatran myrsky") fällde tusentals träd i Eteläniemi på Iso Säkkisalo. Avverkningarna pågick i nästan tjugo år på holmen.