Pyhä-Häkkis historia

Pyhä-Häkkis skogar skyddas

Modell från världen

60 år av fredligt och lugnt nationalparksliv i Pyhä-Häkki 

Poika-aho torp

Pyhä-Häkki har en mycket vardaglig historia. I storskiftet, som förverkligades på 1700-talet i Finland, dög Pyhä-Häkki kronoskog helt enkelt inte åt någon. På momarkerna växte ett tätt trädbestånd, men eftersom det inte fanns några vattendrag på området kunde träden inte transporteras till försäljning. Också myrarna var för blöta för odling, så området förblev i statens ägo.

Pyhä-Häkkis skogar skyddas

År 1912 utbröts en stycke gammal skog från Pyhä-Häkki kronopark som fredades från "allt bruk av mark och skog" och som började kallas för naturpark. Området var på förslag till nationalpark redan år 1938, men krigstiden sköt upp förverkligande till år 1956.

Pyhä-Häkkis namn härstammar från släktnamnet till Mauno Häkkinen, som bosatte sig på området år 1554. Häkkinens hus låg på parkens södra sida på Pyhäjärvis strand. Då en Niilo Häkkinen bodde 30 km längre bort, behövdes ett prefix för att skilja dem åt. Mauno Häkkinens hus och by fick namnet Pyhä-Häkkilä, eftersom de låg på Pyhäjärvis strand. Senare blev byns namn helt enkelt Häkkilä, medan namnet Pyhä-Häkki stod för kronoparken som grundades på statens mark.

Modell från världen

Genom Pyhä-Häkki -området har det sedan sekel tillbaka gått en stig, längs vilken det finns en gammal urskogstall som man under flere generationers tid har besökt. Då parkens stigar började planeras, tog man modell av Yellowstone nationalpark i Amerika. Synpunkterna man fick därifrån förverkligades sedan i Pyhä-Häkki i mån av möjlighet, dock i avsevärt mindre skala.

Man röjde två naturstigar i parken. Den ena omfattar de viktigaste terräng- och naturobjekten och den andra går genom gammelskogen. Den gamla urskogstallen, f. 1518, dog i augusti år 2004 och snart är den en torrfura. I dess krona har tre husbondars vindar vinit, först Sveriges, sedan Rysslands och nu Finlands.

60 år av fredligt och lungt nationalparksliv i Pyhä-Häkki

Pyhä-Häkki nationalpark i Saarijärvi samt sex andra finska nationalparker inrättades år 1956. Inrättandet av parken gick lugnt till, precis som livet i parkens gammelskog, för staten ägde redan området och det var skyddat mot skogsbruk. Efter utvidgningen år 1982 ökade Pyhä-Häkkis areal till 13 km².

Forstmästare Juhani Saarinen, som jobbade med parken från 1980 fram till sin pensionering, förundrar sig över hur väl parken besparats större omvälvningar. "Jag har i alla fall inte hört om några konflikter, men förstås var ju anpassningstiden från avsättandet av urskogsområdet år 1912 till inrättandet av nationalparken ganska lång", begrundar Saarinen. Ortsborna har hela tiden förhållit sig "sakligt välvilligt" till nationalparken. Enligt Saarinen anser framför allt unga människor att parken är viktig.

Skogsbränder och stormar formade förut kraftigt skogarnas struktur i Pyhä-Häkki, men efter att nationalparken inrättats har den undgått större naturomvälvningar. Inte ens extrema förhållanden, såsom förra sommarens torka på tre månader, har inverkat nämnvärt på livet i Pyhä-Häkki. Saarinen antar att man också den här hösten i nationalparken kan fylla ämbar och korgar med bär och även trattkantareller.

Saarinen minns lappugglornas häckning för ett par år sedan som en oförglömlig händelse i parkens lugna liv. "Ett av boen låg alldeles intill en markerad stig, så nära att man kunde se det från stigen. Det var ganska spännande tider när ungarna lämnade boet, och vi väntade med fasa på eventuella ersättningsanspråk från besökare som fått huvudsvålen uppriven av rovfåglarna. Men ungarna försvann ur boet obemärkt och lugnt, typiskt för stämningen i Pyhä-Häkki", berättar Saarinen.

Besök stämningsfulla Poika-aho torp

Bosättningens historia i Pyhä-Häkki området började redan hundra år innan nationalparken inrättades. År 1854 anlades Poika-aho kronoskogtorp, som omnämns första gången i Saarijärvis kyrkböcker år 1860. År 1869 bestämdes att torpet skulle beskattas temporärt, och skatten uppgick till 137,4 liter sädeskorn.

August Viktor Häkkinen var den första som tecknade ett kontrakt med Forststyrelsen om Poika-aho gård. För att besittningsrätten till torpet skulle hållas vid makt, var August förpliktad att sköta om byggnaderna och odlingarna samt att årligen röja en fjärdedels tunnland åker och en femtedels tunnland svedjad myrmark. De fina stengärdsgårdarna, som finns kvar ännu i dag, uppfördes i samband med åkerröjningen. På området härjade stora skogsbränder åren 1855 och 1858, och de inverkade starkt på landskapet. I kontraktet betonades att torparen också var skyldig att övervaka att det inte uppstod skogsbränder.

På kronoskogstorpen genomfördes syneförrättning med fem års mellanrum. Vid Poika-ahos första syneförrättning år 1895 konstaterades bl.a. att huvudbyggnaden och ladugården var nya, just färdigställda. Bastun och rian var däremot i så dåligt skick att nya borde byggas omedelbart. August Häkkinen hade en häst, tre kor och tre får. Användningen av virke bokfördes noggrant. Till brännved fick man ta endast torra furor och stammar och trädkronor som låg på marken. Vedförbrukningen beräknades uppgå till 50 kubikmeter per år. Forstmästare Arthur Böök, som skötte syneförrättningen, underströk också att svedjebruk är förbjudet.

År 1904 sålde August Häkkinens änka Poika-ahos besittningsrätt till Otto Hänninen. Att sälja kronotorp var i princip inte lagligt, men sådant hände i stor skala. Poika-ahos försäljningspris var 1 200 mark. Torpet blev självständigt år 1933.

Senare fungerade Poika-aho gård som skogsarbetarförläggning, och då byggdes en serveringslucka mellan kammaren och stugan. Gården övergick först till släkten Blom och sedan år 1977 till Forststyrelsen. Gårdens huvudbyggnad renoverades åren 1999–2000 till hyresstuga. Då murades en eldstad och förnyades golvet, taket, dörrarna och fönstren förnyades. Nuförtiden är Poika-aho en hyresstuga.

Källa

• Vauramo Anu: Katsaus Poika-ahon entisen kruununmetsätorpan menneisyyteen, Metsähallitus, 1993.